Vi lever nu i tidens blå berättelse
där vågor sakta röra livets strand
där vi om morgondagen intet vet.
En fjäril i en kupa utav glas
som man försiktigt måste handskas med
så vacker och så skör ska visa oss
en väg dit ljusets gyllne strålar når
kanhända där som tiden slår en volt
och allt kan bara till det bättre bli.
GOTT NYTT ÅR!
torsdag 31 december 2009
tisdag 22 december 2009
22 december 2009
Nu stundar juletid och jag försöker ta det lugnt. Eftersom jag inte ska ha några gäster har julematen blivit minimal. Skinka med doppspad är ett måste. Har bakat doppbröd förstås som alltid. Inte bara för egen skull utan mina söner som säger att det är ingen jul utan mitt bröd. Klappar har varit lätt att ordna, inte bara går ut och köpa utan istället tillverka eller köpt för länge sedan då jag sprungit på något jag vet skulle uppskattas av olika personer.
Blev lite orolig då jag i lördags fick ont i kroppen och feber. Det var fjärde dagen efter svininfluensasprutan och trodde inte att man kunde bli sjuk av vaccinet så långt efter. Men nästa dag var jag frisk, alltså var det en reaktion.
Jag har skrivit många julkort och skickat många julmejl som vanligt och därför har jag fått många kort och mejl. Men ett par saknar jag och det oroar mig. Nåväl det bärs ut post i morgon också. Så kanske…
Julen är en helg som de gamla hedenhösarna firade för att ljuset återvände till dess de kristna stal det upplyftande i naturens vidunderliga handhavande av årstiderna och tidens gång. Jag fortsätter i hedenhösarnas spår för jag tycker det är så fantastiskt att just på en bestämd minut upphör dagen att kortas och ljuset tar makten. Vi går mot ljusare tider! Yippiii!
Blev lite orolig då jag i lördags fick ont i kroppen och feber. Det var fjärde dagen efter svininfluensasprutan och trodde inte att man kunde bli sjuk av vaccinet så långt efter. Men nästa dag var jag frisk, alltså var det en reaktion.
Jag har skrivit många julkort och skickat många julmejl som vanligt och därför har jag fått många kort och mejl. Men ett par saknar jag och det oroar mig. Nåväl det bärs ut post i morgon också. Så kanske…
Julen är en helg som de gamla hedenhösarna firade för att ljuset återvände till dess de kristna stal det upplyftande i naturens vidunderliga handhavande av årstiderna och tidens gång. Jag fortsätter i hedenhösarnas spår för jag tycker det är så fantastiskt att just på en bestämd minut upphör dagen att kortas och ljuset tar makten. Vi går mot ljusare tider! Yippiii!
22 december 2009
Nu stundar juletid och jag försöker ta det lugnt. Eftersom jag inte ska ha några gäster har julematen blivit minimal. Skinka med doppspad är ett måste. Har bakat doppbröd förstås som alltid. Inte bara för egen skull utan mina söner som säger att det är ingen jul utan mitt bröd. Klappar har varit lätt att ordna, inte bara går ut och köpa utan istället tillverka eller köpt för länge sedan då jag sprungit på något jag vet skulle uppskattas av olika personer.
Blev lite orolig då jag i lördags fick ont i kroppen och feber. Det var fjärde dagen efter svininfluensasprutan och trodde inte att man kunde bli sjuk av vaccinet så långt efter. Men nästa dag var jag frisk, alltså var det en reaktion.
Jag har skrivit många julkort och skickat många julmejl som vanligt och därför har jag fått många kort och mejl. Men ett par saknar jag och det oroar mig. Nåväl det bärs ut post i morgon också. Så kanske…
Julen är en helg som de gamla hedenhösarna firade för att ljuset återvände till dess de kristna stal det upplyftande i naturens vidunderliga handhavande av årstiderna och tidens gång. Jag fortsätter i hedenhösarnas spår för jag tycker det är så fantastiskt att just på en bestämd minut upphör dagen att kortas och ljuset tar makten. Vi går mot ljusare tider! Yippiii!
Blev lite orolig då jag i lördags fick ont i kroppen och feber. Det var fjärde dagen efter svininfluensasprutan och trodde inte att man kunde bli sjuk av vaccinet så långt efter. Men nästa dag var jag frisk, alltså var det en reaktion.
Jag har skrivit många julkort och skickat många julmejl som vanligt och därför har jag fått många kort och mejl. Men ett par saknar jag och det oroar mig. Nåväl det bärs ut post i morgon också. Så kanske…
Julen är en helg som de gamla hedenhösarna firade för att ljuset återvände till dess de kristna stal det upplyftande i naturens vidunderliga handhavande av årstiderna och tidens gång. Jag fortsätter i hedenhösarnas spår för jag tycker det är så fantastiskt att just på en bestämd minut upphör dagen att kortas och ljuset tar makten. Vi går mot ljusare tider! Yippiii!
måndag 7 december 2009
7 december 2009
Tiden går och det är fyrtio år sedan TV 2 började sina sändningar och alla vi som var med då samlades i fredags kväll för att fira jubileet. Snacka om möten! Vi mindes pionjärandan att nu ska det minsann göras bra teve. Vi ville göra program som tittarna inte visste att de saknade. Det fanns pengar, det fanns arbetsglädje, det fanns energi, det fanns kärlek till arbetet. Många av samtalen den kvällen handlade om hur roligt vi hade. Vi glömde att fylla i arbetstidslistor, vi arbetade till programmen var färdiga och upptäckte att det var sen kväll. Men vaddå, det var så roligt att jobba.
I privatlivet drabbades jag då av en stor sorg. Det kom åter till ytan då jag den kvällen träffade de som då stod vid min sida och stöttade i sorgen. Margareta Strömstedt som jag jobbade ihop med just då tog tag i mig så vi kunde fullfölja inspelningsplanen och när arbetsdagen var slut tog vi långa promenader och pratade om livet och döden, om kärleken och saknaden. Hon hjälpte mig att hålla mig ovanför ytan. Sedan fanns andra som tvingade mig att prata om det som hänt. Det var som tiden stod stilla, jag ville fatta vad som hänt, det fick inte vara ofattbart. Men det var det.
För ett par dagar sedan läste jag Nina Björks krönika över Monika Fagerholms nya roman ”Glitterscenen och flickan hon går i ringen med röda gullband”. Hon skriver om hur elegant MF bollar med tiden. ”Samtidigt som tid kan översättas med liv kan det ju översättas med död. Tid är det vi har fått och att använda den gåvan på det enda sätt som den kan användas – genom att leva – är att närma sig döden. Tid är kanske både det mest vardagliga och det mest laddade av existentiella begrepp,” skriver Nina Björk. Eller som jag skrev i en av mina första bloggar att meningen med livet är att leva det.
Vilka tider? Det visar sig att det finns förvirrade koltrastar lite var stans i staden. Jag hör en i parken utanför mitt fönster när jag öppnar för att få in lite morgonluft. Det är alltså kolsvart ute samtidigt som koltrastens vårsång klingar i träden mellan de av regnet blanksvarta grenarna. Men nu är det bara två veckor kvar till vintersolståndet då det vänder och ljuset varsamt tar åt sig tid. Vi går mot ljusare tider.
I privatlivet drabbades jag då av en stor sorg. Det kom åter till ytan då jag den kvällen träffade de som då stod vid min sida och stöttade i sorgen. Margareta Strömstedt som jag jobbade ihop med just då tog tag i mig så vi kunde fullfölja inspelningsplanen och när arbetsdagen var slut tog vi långa promenader och pratade om livet och döden, om kärleken och saknaden. Hon hjälpte mig att hålla mig ovanför ytan. Sedan fanns andra som tvingade mig att prata om det som hänt. Det var som tiden stod stilla, jag ville fatta vad som hänt, det fick inte vara ofattbart. Men det var det.
För ett par dagar sedan läste jag Nina Björks krönika över Monika Fagerholms nya roman ”Glitterscenen och flickan hon går i ringen med röda gullband”. Hon skriver om hur elegant MF bollar med tiden. ”Samtidigt som tid kan översättas med liv kan det ju översättas med död. Tid är det vi har fått och att använda den gåvan på det enda sätt som den kan användas – genom att leva – är att närma sig döden. Tid är kanske både det mest vardagliga och det mest laddade av existentiella begrepp,” skriver Nina Björk. Eller som jag skrev i en av mina första bloggar att meningen med livet är att leva det.
Vilka tider? Det visar sig att det finns förvirrade koltrastar lite var stans i staden. Jag hör en i parken utanför mitt fönster när jag öppnar för att få in lite morgonluft. Det är alltså kolsvart ute samtidigt som koltrastens vårsång klingar i träden mellan de av regnet blanksvarta grenarna. Men nu är det bara två veckor kvar till vintersolståndet då det vänder och ljuset varsamt tar åt sig tid. Vi går mot ljusare tider.
torsdag 26 november 2009
Under tiden....
Under tiden man gör något kan man fundera på vad det är som gäller härnäst. Det handlar om framförhållning om man vill hålla tiden.
Denna veckan har jag som vanligt varit med ett-åriga Hedvig. I måndags började jag med att simma i Västertorp klockan sju innan jag gick iväg till Hedvig. Det är ett privilegium att få komma nära sina barnbarn. Men har man några år på nacken så gäller det att vara i fin vigör för att orka. Passa så små barn gör man inte med ”vänsterhanden” eftersom det kräver full koll och efter fyra dagar i sträck känner jag mig i kväll en aning mör.
Men i morgon är det tid för dans och det ser jag fram emot. Jag tror att dansen ger mig kraft. På kvällen ska jag sedan iväg och vara barnvakt åt Hedvig eftersom hennes pappa Jocke som är trummis i The Nomads ska iväg till Medis och vara förband till The Sonics och som naturligtvis Hedvigs mamma gärna vill lyssna till. Egentligen skulle jag också gärna önskat att få lyssna på en så unik konsert men jag tror att jag hade känt mig fel på plats eftersom jag nog skulle varit den enda i min generation som varit där. Istället sover jag över hos Hedvig för att på morgonen sedan iväg med tåget till Dalarna för att se teater på Nisserska på kvällen.
Eftersom min symaskin står i mitt hus i Dalarna ska jag ägna söndagen åt sömnadsarbete.
På måndag har jag fått tillstånd att fotografera på Dalarnas museum till en artikel som jag ska försöka få in i ”Kulturens Värld”. Artikeln heter ”Selma Lagerlöfs faustiska förbindelser” och handlar om hur Selma har inspirerats av Faust. Det jag ska fotografera är böcker i hennes bibliotek på museet.
Det är skillnad på tidens gång och livets gång.
Denna veckan har jag som vanligt varit med ett-åriga Hedvig. I måndags började jag med att simma i Västertorp klockan sju innan jag gick iväg till Hedvig. Det är ett privilegium att få komma nära sina barnbarn. Men har man några år på nacken så gäller det att vara i fin vigör för att orka. Passa så små barn gör man inte med ”vänsterhanden” eftersom det kräver full koll och efter fyra dagar i sträck känner jag mig i kväll en aning mör.
Men i morgon är det tid för dans och det ser jag fram emot. Jag tror att dansen ger mig kraft. På kvällen ska jag sedan iväg och vara barnvakt åt Hedvig eftersom hennes pappa Jocke som är trummis i The Nomads ska iväg till Medis och vara förband till The Sonics och som naturligtvis Hedvigs mamma gärna vill lyssna till. Egentligen skulle jag också gärna önskat att få lyssna på en så unik konsert men jag tror att jag hade känt mig fel på plats eftersom jag nog skulle varit den enda i min generation som varit där. Istället sover jag över hos Hedvig för att på morgonen sedan iväg med tåget till Dalarna för att se teater på Nisserska på kvällen.
Eftersom min symaskin står i mitt hus i Dalarna ska jag ägna söndagen åt sömnadsarbete.
På måndag har jag fått tillstånd att fotografera på Dalarnas museum till en artikel som jag ska försöka få in i ”Kulturens Värld”. Artikeln heter ”Selma Lagerlöfs faustiska förbindelser” och handlar om hur Selma har inspirerats av Faust. Det jag ska fotografera är böcker i hennes bibliotek på museet.
Det är skillnad på tidens gång och livets gång.
lördag 14 november 2009
Ur led är tiden
I förra veckan när jag promenerade Med Hedvig i hennes vagn hörde jag något som vred till i kroppen. Jag måste hört fel. Nej, där var det igen. Jag hörde det alldeles tydligt. Det var en koltrasts alldeles klara vårläte. Jag stoppade en mötande och frågade om hon också hade hört. Vi väntade på nästa lockdrill. Hon nickade, jodå och gick vidare som om ingenting hänt. Kära lilla fågel det är november och du borde vara i varmare trakter. Men nu sitter du här i Observatorielunden i novemberskymningen och tror att det är vår. Det är kanske samma förvirrade koltrast som jag hörde förra året vid denna tiden och som blev omnämnd i tidningen då. Ur led är tiden. Vem var det förresten, som myntade den frasen?
”Ur led är tiden. Ve, att jag är den som föddes att den vrida rätt igen”, säger Shakespeares Hamlet. Och då menade han inte att en fågel hade blandat ihop årstiderna utan att världen inte var som den borde vara. Men eftersom tiden är cirkulär så skulle Hamlet även idag utropa ”UR LED ÄR TIDEN”. Finns det någon som kan vrida den rätt igen? Gläder mig dock åt att även makthavare har funnit att kapitalismen är en bov i dramat, medan andra ser ägandet som sin Gud. Skulle också gärna vilja se filmen ”Capitalism: A love story” av Michael Moore för att skaffa mig argument att bättre kunna bemöta dem som går med skygglappar.
Bodil Jönsson, den fantastiska tidsgurun, menar att för att bättre handskas med sin tid så man inte behöver stressa finns det bara ett botemedel och det heter planering och framförhållning. Ett enkelt medel för att kunna hålla tiden.
Den sista tiden har jag förresten ägnat mig åt att planera in ett antal tågresor till olika platser och köpt biljetter á 65 kronor. Om jag skulle betala fullt pris för en resa Stockholm- Göteborg i morgon så skulle det kosta 1155 kronor enkel resa. För de pengarna får jag istället 17 resor vart jag vill i Sverige á 65 kronor om jag har lite framförhållning eller kan jag åka fram och tillbaka Stockholm Göteborg åtta gånger.
Men i morgon ska jag på ett-årskalas hos Hedvig. Det ser jag fram emot.
”Ur led är tiden. Ve, att jag är den som föddes att den vrida rätt igen”, säger Shakespeares Hamlet. Och då menade han inte att en fågel hade blandat ihop årstiderna utan att världen inte var som den borde vara. Men eftersom tiden är cirkulär så skulle Hamlet även idag utropa ”UR LED ÄR TIDEN”. Finns det någon som kan vrida den rätt igen? Gläder mig dock åt att även makthavare har funnit att kapitalismen är en bov i dramat, medan andra ser ägandet som sin Gud. Skulle också gärna vilja se filmen ”Capitalism: A love story” av Michael Moore för att skaffa mig argument att bättre kunna bemöta dem som går med skygglappar.
Bodil Jönsson, den fantastiska tidsgurun, menar att för att bättre handskas med sin tid så man inte behöver stressa finns det bara ett botemedel och det heter planering och framförhållning. Ett enkelt medel för att kunna hålla tiden.
Den sista tiden har jag förresten ägnat mig åt att planera in ett antal tågresor till olika platser och köpt biljetter á 65 kronor. Om jag skulle betala fullt pris för en resa Stockholm- Göteborg i morgon så skulle det kosta 1155 kronor enkel resa. För de pengarna får jag istället 17 resor vart jag vill i Sverige á 65 kronor om jag har lite framförhållning eller kan jag åka fram och tillbaka Stockholm Göteborg åtta gånger.
Men i morgon ska jag på ett-årskalas hos Hedvig. Det ser jag fram emot.
söndag 1 november 2009
Tiden pinnar på.
Kultur är ett bevisat friskmedel läser jag i en bilaga. Det är så underbart att få svart på vitt på något jag alltid har trott på. ”Kultur hjälper vår kropp att tillverka både lyckohormoner och opiatliknande ämnen i hjärnan. Hälsa handlar inte bara om att överleva utan om att leva väl”, står det vidare. Jag vet för jag har tidigare skrivit att jag efter dansen i Alvik, och det är väl kultur på hög nivå, mår så himla bra efter att ha konsumerat musik, varit omkramad i sköna tryckare, buggat i häftiga killars rytm, känt hormonerna bubbla i kroppen, känt mig uppskattad, pratat och skrattat. Det vill säga jag har konsumerat livsglädje. Med detta menade jag att dansen var ett friskmedel, medan en herre genast ironiserade över vad jag kände och förmodligen tyckte att jag var löjlig. Men jag vill mena att livsglädje ligger inte längre bort än så. Skillnaden är kanske att se till det emotionella före det materiella. Eller också är det så att somliga inte har förstått att ”tryckare” och ”bugg” är som ”opium” för själen. Dessutom är friskmedel ett bättre ord än läkemedel.
Tiden pinnar på och i förra veckan var jag i Dalarna och räfsade löv. Det var underbart härliga höstdagar och jag njöt i fulla drag. Själen liksom kände harmonin mellan den klara luften, solen som värmde och armarnas rörelse när räfsan drogs över gräset, samt hur tankarna vilade i lövens stilla viskningar.
Helgen har gått åt till att hålla ordning på mina projekt. Återigen har jag köpt 95-kronors biljetter med X2000 till Göteborg och åter, i slutet av januari. Snart ska jag köpa 65-kronorsbiljetter till Norrköping för att över en dag åka dit och rota i deras arkiv om hur det var när Socialdemokratiska kvinnoklubben startade i Norrköping år 1906. Jag vill se hur mycket Helen Ugland som jag forskat om var inblandad i det. När man börjar att forska om något så gäller det att få fatt på en trådända och sedan är det bara att nysta. Det svåra är att sluta för tråden leder alltid vidare till nya detaljer. Det är som en sorts deckare.
Jag läste att det finns något som kallas ”tidstjuv”. Idag har den boven varit här och stulit tid för mig. Plötsligt fungerar inte min skrivare. Vad gör man? Kollar att alla kontakter sitter rätt. Tar ur alla USB-kontakter och låter dem byta plats. Inget hjälper. Försöker installera om skrivaren. Nej, det gick inte och det har gått åt alldeles för mycket tid till ingen nytta. Nu ger jag upp och hoppas att datorn bara har en tillfällig sinnesförvirring och att den funkar då jag börjar om senare.
Tiden pinnar på och i förra veckan var jag i Dalarna och räfsade löv. Det var underbart härliga höstdagar och jag njöt i fulla drag. Själen liksom kände harmonin mellan den klara luften, solen som värmde och armarnas rörelse när räfsan drogs över gräset, samt hur tankarna vilade i lövens stilla viskningar.
Helgen har gått åt till att hålla ordning på mina projekt. Återigen har jag köpt 95-kronors biljetter med X2000 till Göteborg och åter, i slutet av januari. Snart ska jag köpa 65-kronorsbiljetter till Norrköping för att över en dag åka dit och rota i deras arkiv om hur det var när Socialdemokratiska kvinnoklubben startade i Norrköping år 1906. Jag vill se hur mycket Helen Ugland som jag forskat om var inblandad i det. När man börjar att forska om något så gäller det att få fatt på en trådända och sedan är det bara att nysta. Det svåra är att sluta för tråden leder alltid vidare till nya detaljer. Det är som en sorts deckare.
Jag läste att det finns något som kallas ”tidstjuv”. Idag har den boven varit här och stulit tid för mig. Plötsligt fungerar inte min skrivare. Vad gör man? Kollar att alla kontakter sitter rätt. Tar ur alla USB-kontakter och låter dem byta plats. Inget hjälper. Försöker installera om skrivaren. Nej, det gick inte och det har gått åt alldeles för mycket tid till ingen nytta. Nu ger jag upp och hoppas att datorn bara har en tillfällig sinnesförvirring och att den funkar då jag börjar om senare.
söndag 25 oktober 2009
ALLT HANDLAR OM TID
Det är som jag har sagt: Allt handlar om tid. Tid är en rikedom eftersom man äger sin tid. Ibland kan man ha gott om tid medan de flesta kanske har ont om tid. Det senaste händer oftast då man sätter igång med ett projekt eftersom man då lägger all sin tid på detta projekt. Det kan handla om en filminspelning eller om att förbereda en föreläsning som man ska hålla som båda kräver stort engagemang. Men det kan också handla om något så enkelt som att köpa och sälja något materiellt då den mesta tiden går åt till att räkna ut hur man gör den största vinsten. Den mesta tiden går då åt till att träffa banken.
I en artikel i DN reder Nina Björk ut fördelen med långsamhet. Hon skriver att långsamhet är ett alternativ till nuvarande samhällsfilosofi där snabb är lika med bra. Ändå kan båda alternativen långsamhet och snabbhet leda fram till samma mål om man bortser från lönsamhet och tillväxt.
Då jag nu tillbringar mycket av min tid med Hedvig, elva månader gammal, måste långsamheten prioriteras eftersom det går lättare att umgås med barn om man inte har bråttom. Det går lättare att dra hennes tröja över huvudet om jag samtidigt leker tittut även om det tar lite längre tid. Att leka tittut är förresten något som hon tycker om och lockar till skratt. Hon kan t o m nästan kikna av skratt när vi leker. När det är tid att sova måste man ”bädda” för det. D v s inte jäkta och säga att nu ska du sova utan leda in henne på hur skönt det ska bli att sova. Det tar tid men lönar sig.
Just nu håller jag på med ett projekt som tar tid. Men eftersom jag är bra på att planera och ser till att varje del i projektet får sin tid behöver jag inte jäkta. Projektet kallas ”soppsöndag” då jag bjuder barn och barnbarn med familjer på soppa och nybakat bröd med ostar. Vi blir femton personer och jag bjuder på en minestronesoppa och en fisksoppa och till efterrätt blir det våfflor. Grundstommen till sopporna är klar och klockan elva ska jag sätta degen och dukningen är påbörjad. Ändå har jag tid att sitta vid datorn och fila på min blogg.
I en artikel i DN reder Nina Björk ut fördelen med långsamhet. Hon skriver att långsamhet är ett alternativ till nuvarande samhällsfilosofi där snabb är lika med bra. Ändå kan båda alternativen långsamhet och snabbhet leda fram till samma mål om man bortser från lönsamhet och tillväxt.
Då jag nu tillbringar mycket av min tid med Hedvig, elva månader gammal, måste långsamheten prioriteras eftersom det går lättare att umgås med barn om man inte har bråttom. Det går lättare att dra hennes tröja över huvudet om jag samtidigt leker tittut även om det tar lite längre tid. Att leka tittut är förresten något som hon tycker om och lockar till skratt. Hon kan t o m nästan kikna av skratt när vi leker. När det är tid att sova måste man ”bädda” för det. D v s inte jäkta och säga att nu ska du sova utan leda in henne på hur skönt det ska bli att sova. Det tar tid men lönar sig.
Just nu håller jag på med ett projekt som tar tid. Men eftersom jag är bra på att planera och ser till att varje del i projektet får sin tid behöver jag inte jäkta. Projektet kallas ”soppsöndag” då jag bjuder barn och barnbarn med familjer på soppa och nybakat bröd med ostar. Vi blir femton personer och jag bjuder på en minestronesoppa och en fisksoppa och till efterrätt blir det våfflor. Grundstommen till sopporna är klar och klockan elva ska jag sätta degen och dukningen är påbörjad. Ändå har jag tid att sitta vid datorn och fila på min blogg.
fredag 16 oktober 2009
Vem har makt över tiden?
”Fler vill ta makten över sin tid” stod det i DN för några dagar sedan. De som vill ta makten över sin tid är inte så intresserade av konsumtion, menade artikelförfattaren, Thomas Lerner som hänvisar till två forskare i ämnet. Vad har makt över tid med konsumtion att göra, undrar då jag. Det finns ju konsumtion som verkligen ger mig makt över min tid och är väl använd tid. Att läsa t ex är en sorts konsumtion eller att äta hälsosam mat är att konsumera eller kan man använda tiden till att öka sin kondition eftersom den är en färskvara, att dansa är heller ingen bortkastad tid.
Jag vet för jag har just kommit hem från dansen i Alvik och mår så himla bra. Jag har konsumerat musik, varit omkramad i sköna tryckare, buggat i häftiga killars rytm, känt hormonerna bubbla i kroppen, känt mig uppskattad, pratat och skrattat. Det vill säga jag har konsumerat livsglädje. Konsumtion på hög nivå är väl använd tid och ingen bortkastad tid. Jag har nytta av dansen hela veckan ända till nästa fredag då jag går dit igen. Tid som ger mig makt över konsumtion.
Jag vet för jag har just kommit hem från dansen i Alvik och mår så himla bra. Jag har konsumerat musik, varit omkramad i sköna tryckare, buggat i häftiga killars rytm, känt hormonerna bubbla i kroppen, känt mig uppskattad, pratat och skrattat. Det vill säga jag har konsumerat livsglädje. Konsumtion på hög nivå är väl använd tid och ingen bortkastad tid. Jag har nytta av dansen hela veckan ända till nästa fredag då jag går dit igen. Tid som ger mig makt över konsumtion.
lördag 10 oktober 2009
TID ÄR NU.
Nu har jag äntligen tid att skriva i min blogg. Var i veckan och såg filmen ”Viva Zapata” där det faktiskt ofta talades om tid. T ex sa man att tid är nu och mer rätt än så kan det knappast bli. Men vad menade de när de måste tänja på tiden. Man kan tänja ut något som stelnat som
t ex en muskel. Men hur tänjer man på tiden? Kanske är det så att man försöker hinna med så mycket som möjligt på en viss tid eller försöka förlänga tiden. Jo, man få skaffa sig mer tid, vilket inte är detsamma som mertid. Hur som helst så har jag tid nu att skriva. Tid är nu…. eller nu … eller förresten den tiden var nyss för nu är nu och inte då.
Nu kan man också högtidlighålla att det är exakt hundra år sedan Selma Lagerlöf fick nobelpriset i litteratur. Selma som jag i min moralfilosofiska forskning funnit att hon önskade att män skulle ha allvar och djup. Hon samlade på egenskaper hos människor i sin omgivning, har hon sagt, egenskaper som hon sedan byggde karaktärer av och gav sina fiktiva gestalter.
Att ingen av hennes manliga gestalter har allvar och djup måste alltså tyda på att de människor hon hade i sin omgivning inte hade de egenskaperna. Denna min forskning som gjordes för tjugo år sedan har inte varit särskilt gångbar i de akademiska kretsarna för inte kunde väl Selmas manliga gestalter vara svaga, tyckte de.
För ett tag sedan såg jag ett program i kunskapskanalen om Staffan Göthe och där säger han att kvinnor oftast brottas med att klara av sin situation medan männen istället flyr, inte tar ansvar, gärna dricker eller förnekar. Han uppmuntrar också det egenartade. Dessutom sa han att teatern ska föreställa, inte avbilda verkligheten. Alltså tror jag att Staffan Göthes pjäser förhåller sig till samma koncept som Selma Lagerlöfs författarskap vad gäller gestaltningen.
Jag har skrivit två essäer om Selma Lagerlöf och som ligger bra i tid med tanke på hennes jubileum. Nu gäller det bara att få någon tidning att ta in dem. En heter Selma Lagerlöfs faustiska förbindelser. Ett ämne som ingen tidigare skrivit om. Faust är hennes favorithjälte i dikten, har jag läst och det föranledde en forskning som blev mycket intressant.
Men nu får det räcka för NU är tiden ute för den här gången.
t ex en muskel. Men hur tänjer man på tiden? Kanske är det så att man försöker hinna med så mycket som möjligt på en viss tid eller försöka förlänga tiden. Jo, man få skaffa sig mer tid, vilket inte är detsamma som mertid. Hur som helst så har jag tid nu att skriva. Tid är nu…. eller nu … eller förresten den tiden var nyss för nu är nu och inte då.
Nu kan man också högtidlighålla att det är exakt hundra år sedan Selma Lagerlöf fick nobelpriset i litteratur. Selma som jag i min moralfilosofiska forskning funnit att hon önskade att män skulle ha allvar och djup. Hon samlade på egenskaper hos människor i sin omgivning, har hon sagt, egenskaper som hon sedan byggde karaktärer av och gav sina fiktiva gestalter.
Att ingen av hennes manliga gestalter har allvar och djup måste alltså tyda på att de människor hon hade i sin omgivning inte hade de egenskaperna. Denna min forskning som gjordes för tjugo år sedan har inte varit särskilt gångbar i de akademiska kretsarna för inte kunde väl Selmas manliga gestalter vara svaga, tyckte de.
För ett tag sedan såg jag ett program i kunskapskanalen om Staffan Göthe och där säger han att kvinnor oftast brottas med att klara av sin situation medan männen istället flyr, inte tar ansvar, gärna dricker eller förnekar. Han uppmuntrar också det egenartade. Dessutom sa han att teatern ska föreställa, inte avbilda verkligheten. Alltså tror jag att Staffan Göthes pjäser förhåller sig till samma koncept som Selma Lagerlöfs författarskap vad gäller gestaltningen.
Jag har skrivit två essäer om Selma Lagerlöf och som ligger bra i tid med tanke på hennes jubileum. Nu gäller det bara att få någon tidning att ta in dem. En heter Selma Lagerlöfs faustiska förbindelser. Ett ämne som ingen tidigare skrivit om. Faust är hennes favorithjälte i dikten, har jag läst och det föranledde en forskning som blev mycket intressant.
Men nu får det räcka för NU är tiden ute för den här gången.
lördag 19 september 2009
19 sept.
Tiden går och det var länge sedan jag skrev något i min blogg. Inte heller har tiden som gått givit mig så många minnen eller så har de hamnat i korttidsminnet. Och så är de borta. Jo, en sak minns jag från sista veckan på landet då jag höstgrävde grönsakslandet. Först skördade jag resten av bondbönorna, förvällde dem och frös in för att användas i sallad på min fest till våren.
När jag sedan började gräva kände jag mig iakttagen. Tittade runt men såg inget. Jo, plötsligt, där nere två meter från fötterna plirade ett par pepparkornsögon på mig. Jag visste det, den brukar alltid komma fram och kolla att jag gör rätt. Den lägger huvudet lite på sned så jag ser det röda bröstet. Sedan pratar vi med varandra, rödhaken och jag. Jag berättar att nu är sommaren slut och vi ska flytta söderut, både han och jag. Han får också veta att jag givit bort guldfiskarna i dammen till Johanna. Hon brukar få dem innan vattnet blir för kallt. De får det bättre hos henne över vintern, eftersom min damm bottenfryser. Det har varit ovanligt sällskapliga fiskar i år som varje morgon väntat vid kanten på morgonmålet. Nästa sommar köper jag nya.
Med rödhaken är det så trevligt för han kommer tillbaka varje år och jag ser den sporadiskt under sommaren medan den alltid är med vid höstgrävningen och orädd finns väldigt nära mig. Den bryr sig inte om de maskar jag kastar till den. Nej, han vill hitta själv, hanterliga småmaskar som han sliter sönder och äter. Förresten vet jag inte om det är en hane eftersom könen har samma färger, men jag tror det. Nästa sommar ska jag kolla om han har någon fru (eller tvärtom).
Hörde en väldigt intressant filosofi om tid i somras på radion. Tiden går fortare ju äldre jag blir och accelerationen går inte att stoppa. När man är två år är ett år halva livet, men när jag är åttio år, är ett år en åttiondel av mitt liv. Dessutom sa föreläsaren att den tidspress vi har idag hade man inte tid med i bondesamhället.
När jag sedan började gräva kände jag mig iakttagen. Tittade runt men såg inget. Jo, plötsligt, där nere två meter från fötterna plirade ett par pepparkornsögon på mig. Jag visste det, den brukar alltid komma fram och kolla att jag gör rätt. Den lägger huvudet lite på sned så jag ser det röda bröstet. Sedan pratar vi med varandra, rödhaken och jag. Jag berättar att nu är sommaren slut och vi ska flytta söderut, både han och jag. Han får också veta att jag givit bort guldfiskarna i dammen till Johanna. Hon brukar få dem innan vattnet blir för kallt. De får det bättre hos henne över vintern, eftersom min damm bottenfryser. Det har varit ovanligt sällskapliga fiskar i år som varje morgon väntat vid kanten på morgonmålet. Nästa sommar köper jag nya.
Med rödhaken är det så trevligt för han kommer tillbaka varje år och jag ser den sporadiskt under sommaren medan den alltid är med vid höstgrävningen och orädd finns väldigt nära mig. Den bryr sig inte om de maskar jag kastar till den. Nej, han vill hitta själv, hanterliga småmaskar som han sliter sönder och äter. Förresten vet jag inte om det är en hane eftersom könen har samma färger, men jag tror det. Nästa sommar ska jag kolla om han har någon fru (eller tvärtom).
Hörde en väldigt intressant filosofi om tid i somras på radion. Tiden går fortare ju äldre jag blir och accelerationen går inte att stoppa. När man är två år är ett år halva livet, men när jag är åttio år, är ett år en åttiondel av mitt liv. Dessutom sa föreläsaren att den tidspress vi har idag hade man inte tid med i bondesamhället.
lördag 22 augusti 2009
Skördetid
Skördetid är ju något som är förknippat med höst då det man sått på våren ska skördas. Visst är det så, men hela livet består av att så och skörda. Om jag inte förbereder mig för vad det vara må har jag heller inget att hämta, dvs inget att skörda. Det är upp till en själv om det finns något att skörda. Vad vore livet om man inte hade något att se fram emot. Jag planerar för saker som ska hända längre fram utan att lägga till ”om jag lever då”. T ex planerar jag för min 80-årsdag som ska firas i Göteborg och som jag skrev om i bloggen om tidsresor. Jag tänker LEVA ända till jag dör, inte bara överleva. Därför sår jag hela tiden. Jag vill inte vakna en morgon och tänka ”vad ska jag göra idag”. Dagen ska vara inplanerad i förväg. När jag är på landet tar trädgården mycket tid. Häromdagen t ex skördade jag bondbönor som jag tillredde och blandade med chevreost, hackad mynta, rivet citronskal och en vinegrettsås av citronsaft och olivolja. Detta bjöd jag mina tjejvänner på i torsdags. Det var filosofiska flickträffen som träffades hos mig och vi hade en varm och livlig kväll. Förutom bondbönesallad bjöd jag på laxpaté med romsås, ädelostquiche, italiensk caprese och nybakat bröd som avåts med fläderblomssaft och vitt vin.Jag höll följande tal:
Förflutet, nutid och vår framtid se´n
har Einstein sagt är blott en illusion
men vi som lever mitt i denna tid
vi vet att den består av minnen dock
av vad som hände förr uti en tid
då när vår framtid ännu oviss var
och framför allt vi inte alls förstod
att tiden då blev grunden till nå´nting
som ännu efter väldigt många år
finns kvar i möten man behöver för
att väl förvalta all den rikedom
som ju vår gamla vänskap blivit till.
Jag tror vi alla vet vad sorger är
då livet nån gång tufsat till vår själ
de finns därinne i ett eget litet rum
men när vi lärt hur de behandlas ska
då gäller det att tala om minsann
att jag är jag och jag är himla bra.
Det där med tid jag vet vi alla har
en egen tro om vad det är för nå´t,
för mig den är, jag tror, nog cirkulär
men ock jag har en annan teori
att tid den är precis som energi
den ej försvinner helt och ej förgås
istället så den övergår och blir
till minnen som jag sedan släpar på
ja allt, av både bittert också ljuvt.
För varje fredag nu jag går på dans
som ger motion åt både kropp och själ
och inte minst varenda en hormon
får sig en kick och undrar vad står på
har tanten galen blitt på gamla da´r.
Men detta allt ihop tillsammans är
en människa med liv och känslor i
som lever, som kan älska och har själ
ett liv där kärlek är en viktig del
när goda vänner träffas och har fest
på en av livets många nya da´r.
Jag är så härligt och oändligt rik
mitt hela hjärta nästan sprängs därav
så därför tack för att ni finns med mig.
Förflutet, nutid och vår framtid se´n
har Einstein sagt är blott en illusion
men vi som lever mitt i denna tid
vi vet att den består av minnen dock
av vad som hände förr uti en tid
då när vår framtid ännu oviss var
och framför allt vi inte alls förstod
att tiden då blev grunden till nå´nting
som ännu efter väldigt många år
finns kvar i möten man behöver för
att väl förvalta all den rikedom
som ju vår gamla vänskap blivit till.
Jag tror vi alla vet vad sorger är
då livet nån gång tufsat till vår själ
de finns därinne i ett eget litet rum
men när vi lärt hur de behandlas ska
då gäller det att tala om minsann
att jag är jag och jag är himla bra.
Det där med tid jag vet vi alla har
en egen tro om vad det är för nå´t,
för mig den är, jag tror, nog cirkulär
men ock jag har en annan teori
att tid den är precis som energi
den ej försvinner helt och ej förgås
istället så den övergår och blir
till minnen som jag sedan släpar på
ja allt, av både bittert också ljuvt.
För varje fredag nu jag går på dans
som ger motion åt både kropp och själ
och inte minst varenda en hormon
får sig en kick och undrar vad står på
har tanten galen blitt på gamla da´r.
Men detta allt ihop tillsammans är
en människa med liv och känslor i
som lever, som kan älska och har själ
ett liv där kärlek är en viktig del
när goda vänner träffas och har fest
på en av livets många nya da´r.
Jag är så härligt och oändligt rik
mitt hela hjärta nästan sprängs därav
så därför tack för att ni finns med mig.
onsdag 12 augusti 2009
- Vad hade du för tid?
- Vad hade du för tid?
En fråga lösryckt från sitt sammanhang säger inte mycket. Det skulle kunna handla om ett klockslag. T ex Vid vilken tid skall du vara hos tandläkaren eller hos doktorn. Eller hur mycket tid hade du på dig för att bygga färdigt din båt. Eller vid vilken tid måste du vara hemma, jag får vara ute hur länge jag vill. Eller också kan frågan ställas då man kommit i mål efter 100-metersloppet eller som när jag fick frågan igår efter orienteringen.
- Vad hade du för tid?
- 36 min och 38 sek och det är hittills den bästa tiden på min bana bland damerna. Alla är inte i mål ännu så vi får se om den håller.
Den höll och jag var jätteglad. Det kändes precis som i ungdomens dagar då jag för det mesta vann. Men det var för över sextio år sedan. Sedan när man bildade familj och fick barn så blev det inte av att man gav sig ut på orienteringstävlingar förrän jag blev pensionär, då en kompis från ungdomstiden lockade mig med på en tävling. Det gick inte så bra kan jag säga. Förr hade kartorna som man tävlade med skala 1:100.000 medan idag springer man för det mesta på 1:10.000 där t o m stora stenar är utsatta på kartan och kontrollerna är gömda.
Nåväl det var i alla fall kul att vara ute i skogen igen och springa med karta och kompass. Sedan dess har jag fortsatt och jag har oftast klarat att hitta alla kontrollerna och kommit i mål men alltid på en dålig tid. Ända till i går då jag på en tävling för veteraner lyckades ha den bästa tiden bland damerna. Det var en kort bana och jag ska erkänna att vi var bara 8 stycken tävlande damer men jag var faktiskt bättre än många av herrarna på samma bana. De flesta medtävlarna har dessutom orienterat i alla år och inte gjort uppehåll som jag.
Som sagt: Vad hade du för tid? Jag hade en bra tid och jag hade tid. Jag använde min tid till att springa på tid. Har du tid? Ja, jag har tid. Har du tid att vänta på mig så kommer jag så fort jag får tid. Får tid? Vem ger mig tid?
En fråga lösryckt från sitt sammanhang säger inte mycket. Det skulle kunna handla om ett klockslag. T ex Vid vilken tid skall du vara hos tandläkaren eller hos doktorn. Eller hur mycket tid hade du på dig för att bygga färdigt din båt. Eller vid vilken tid måste du vara hemma, jag får vara ute hur länge jag vill. Eller också kan frågan ställas då man kommit i mål efter 100-metersloppet eller som när jag fick frågan igår efter orienteringen.
- Vad hade du för tid?
- 36 min och 38 sek och det är hittills den bästa tiden på min bana bland damerna. Alla är inte i mål ännu så vi får se om den håller.
Den höll och jag var jätteglad. Det kändes precis som i ungdomens dagar då jag för det mesta vann. Men det var för över sextio år sedan. Sedan när man bildade familj och fick barn så blev det inte av att man gav sig ut på orienteringstävlingar förrän jag blev pensionär, då en kompis från ungdomstiden lockade mig med på en tävling. Det gick inte så bra kan jag säga. Förr hade kartorna som man tävlade med skala 1:100.000 medan idag springer man för det mesta på 1:10.000 där t o m stora stenar är utsatta på kartan och kontrollerna är gömda.
Nåväl det var i alla fall kul att vara ute i skogen igen och springa med karta och kompass. Sedan dess har jag fortsatt och jag har oftast klarat att hitta alla kontrollerna och kommit i mål men alltid på en dålig tid. Ända till i går då jag på en tävling för veteraner lyckades ha den bästa tiden bland damerna. Det var en kort bana och jag ska erkänna att vi var bara 8 stycken tävlande damer men jag var faktiskt bättre än många av herrarna på samma bana. De flesta medtävlarna har dessutom orienterat i alla år och inte gjort uppehåll som jag.
Som sagt: Vad hade du för tid? Jag hade en bra tid och jag hade tid. Jag använde min tid till att springa på tid. Har du tid? Ja, jag har tid. Har du tid att vänta på mig så kommer jag så fort jag får tid. Får tid? Vem ger mig tid?
onsdag 5 augusti 2009
Tidsresor framåt och bakåt.
Att styra sin tid är, som sagt, bara ytterligare en av alla tidsaspekter. En annan aspekt på tiden är, som jag också fick tips om i DN häromdagen, att som i Barbro Lindgrens författarskap göra tidsresor. En resa till hennes eget barndomsland väcker minnen som hon förmedlar till dagens barn när de läser hennes böcker där de får möta mytologiska minnesbilder fyllda av hot, hemligheter och lyckostunder.
En annan tidsresa gjorde Jakubowski i samma DN då han påminner oss om vad som hände för 80 – 90 år sedan då finansvärlden skakades i sina grundvalar. Precis som det händer nu (som sagt: tiden är cirkulär) Men då hade vetenskapen istället en guldålder då sammanhangen för relativitetsteorin, kvantmekaniken och ofullständighetsteoremet upptäcktes. En av ”upptäckarna” var Einstein som jag gärna återkommer till då han ersatte den absoluta tiden och det absoluta rummet med en absolut rum-tid. Einsteins relativitetsteori har ljusets hastighet som den yttre gränsen för hur fort information kan förflyttas. Också tiden har en begränsning – den är relativ och inte absolut, som hos Newton.
Eftersom vi nu har en finanskris borde ju vetenskapen också ha en guldålder igen. Har den det? Hur är det på kommunikationsfronten? Kommer fildelning, facebook och film i mobilen kontra telecom och bloggandet och twitter att gå till historien som något lika stort som relativitetsteorin?
Varken nu eller sedan kommer man att kunna se in i framtiden…. eller? I alla fall håller jag på att planera för framtiden. Jag önskar så innerligt gärna att en gång till innan jag dör få höra och dansa till musik av Becke och hans gäng tillsammans med Jörgen Zetterquist och Jompa m fl. Becke lovade då han spelade på min 70-årsdag att spela på min 80-årsdag. Därför har jag ordnat lokal den 15 maj nästa år och tänker bjuda in ett 60-tal av vänner och släktingar till fest. Jag tror att med god planering och med hjälp av mina barn och barnbarn ska det kunna bli rai-rai i Göteborg. Men som sagt det krävs god planering framåt i tiden.
En annan tidsresa gjorde Jakubowski i samma DN då han påminner oss om vad som hände för 80 – 90 år sedan då finansvärlden skakades i sina grundvalar. Precis som det händer nu (som sagt: tiden är cirkulär) Men då hade vetenskapen istället en guldålder då sammanhangen för relativitetsteorin, kvantmekaniken och ofullständighetsteoremet upptäcktes. En av ”upptäckarna” var Einstein som jag gärna återkommer till då han ersatte den absoluta tiden och det absoluta rummet med en absolut rum-tid. Einsteins relativitetsteori har ljusets hastighet som den yttre gränsen för hur fort information kan förflyttas. Också tiden har en begränsning – den är relativ och inte absolut, som hos Newton.
Eftersom vi nu har en finanskris borde ju vetenskapen också ha en guldålder igen. Har den det? Hur är det på kommunikationsfronten? Kommer fildelning, facebook och film i mobilen kontra telecom och bloggandet och twitter att gå till historien som något lika stort som relativitetsteorin?
Varken nu eller sedan kommer man att kunna se in i framtiden…. eller? I alla fall håller jag på att planera för framtiden. Jag önskar så innerligt gärna att en gång till innan jag dör få höra och dansa till musik av Becke och hans gäng tillsammans med Jörgen Zetterquist och Jompa m fl. Becke lovade då han spelade på min 70-årsdag att spela på min 80-årsdag. Därför har jag ordnat lokal den 15 maj nästa år och tänker bjuda in ett 60-tal av vänner och släktingar till fest. Jag tror att med god planering och med hjälp av mina barn och barnbarn ska det kunna bli rai-rai i Göteborg. Men som sagt det krävs god planering framåt i tiden.
lördag 25 juli 2009
Att styra sin egen tid
Att styra sin egen tid
Det var inte utan anledning som jag bestämde mig för att mina FUNDROR skulle utgå från TIDEN eftersom allt vårt handlande och varande alltid kan placeras i tid och rum. När jag läser texter som jag skrivit för länge sedan hittar jag många exempel på mitt filosoferande om tid. I dagens DN kunde jag också surfa på en tidsvåg i artikel efter artikel.
- Jag älskar att styra min egen tid. De flesta säger att den största förmånen är pengar, bilar eller resor, men för mig är möjligheten att styra min tid det främsta privilegiet, säger Fredrik Belfrage i en artikel med anledning av sin 60-årsdag.
Det är väl så sant som det är sagt men då vill jag tillägga att det ändå i botten ligger en viss planering. T ex om jag vill åka tåg till pris som passar en pensionärsbudget måste den biljetten köpas långt före själva resan och därför lägger sig SJ i och styr min tidsplanering.
Detta sagt med anledning av min nyss gjorda göteborgsresa. Den bestod i två innehållsrika möten varvid jag på ett tidigt stadium bad att de skulle fastställa datum så att jag kunde köpa biljett så tidigt som möjligt. Jodå, jag fick 95-kronorsbiljett till ”mjölktåget” medan X2000 tågets 95-kronorsbiljetter var slut. Men det var okey för tid det har jag gått om.
Det första mötet var med mina kusiner och deras familjer på Hjuvik och som jag försöker planera in på sommaren dels för att träffa min släkt, dels för att få ett salt bad och inte minst för att där finns plats att övernatta. De bjöd på hämtning vid tåget och sedan en underbar middag och skön samvaro. Vi, några tillhör ju den äldre generationen och tyvärr blev det alldeles för märkbart eftersom ett par inte var så rörliga längre och hade ont. Märkta av tidens tand.
Nästa morgon gick jag själv ned till bryggan och fick mitt salta bad och fick sedan skjuts av mellangenerationen till nästa möte som var det som styrt min tid till Göteborg.
På 1940-talet höll vi till på Kålltorps Ungdomsgård ett stort gäng. Vi var där nästan varje kväll och där fanns olika aktiviteter. Föreståndaren hette Rune Oskarsson och han såg till att gänget höll samman och som gjort att vi fortfarande regelbundet träffas efter sextiofem år. Jag har förresten skrivit en bok om ”Gården” som vi kallade den, en bok som jag ville kalla ”50 år av en ungdomskulturs utveckling” eftersom jag beskriver hur det började och hur det utvecklades till år 1994. Nåväl nu hade en av gänget som har resurser för att samla 30 stycken hemma hos sig kallat oss samman med respektive och några till. Vi är alla i 80-årsåldern så där fanns många kryckor att snubbla på, men humöret var det inget fel på. Jag som lämnat Göteborg har inte varit med på alla deras möten som inträffar ofta under året men ändå är jag en av dem. Vi känner varandra ganska väl och samtalsämnen var det gått om och jag höll ett litet kåseri på blankvers som jag brukar och som följer här:
Förflutet, nutid och vår framtid se´n
har Einstein sagt är blott en illusion
men vi som lever mitt i denna tid
vi vet att den består av minnen dock
av vad som hände förr uti en tid
då när vår framtid ännu oviss var
och framför allt vi inte alls förstod
att tiden då blev grunden till nå´nting
som ännu efter mer än sexti´ år
finns kvar som vänskap kärlek hopp och tro
liksom i möten man behöver för
att väl förvalta all den rikedom
som ju vår långa vänskap blivit till.
Vi vet det var i Gårdens trygga hägn
vi fick vår första lärdom i
kamratskap och i solidaritet
och i betydelsen att vi, i oss
fick se att du är du och jag är jag
på det att alla vi är himla bra.
Det där med tid jag vet vi alla har
en egen tro om vad det är för nå´t,
för mig den är, jag tror, nog cirkulär
men ock jag har en annan teori
att tid den är precis som energi
den ej försvinner helt och ej förgås
istället så den övergår och blir
till minnen som jag sedan släpar på
ja allt, av både bittert också ljuvt.
Visst minns vi dansen varje lördag kväll
då sockerdricka var den starkaste
av drycker som vi drack minsann
ändock jag tror att dansen för oss då
den satte fart på månget känslosvall
på det att erotiken vakna´ upp
och gav till livet en helt annan vidd
“Give me five minutes more, only five”.
På det så vill jag säga er till sist
den känslan har jag plockat fram igen
då varje fredag nu jag går på dans
som ger motion åt både kropp och själ
och inte minst varenda en hormon
får sig en kick och undrar vad står på
har tanten galen blitt på gamla da´r
så nöjd och glad jag tacka vill idag
till Ulla också Truls för att ni finns
och ordnar årlig träff hos er igen
som gör så att vår vänskap hålls vid liv
det är förvisso en realitet.
Och det får vara slut för denna gången och i nästa fundra ska jag fortsätta filosofera kring artiklarna jag läste i DN idag t ex om att allt är relativt.
Det var inte utan anledning som jag bestämde mig för att mina FUNDROR skulle utgå från TIDEN eftersom allt vårt handlande och varande alltid kan placeras i tid och rum. När jag läser texter som jag skrivit för länge sedan hittar jag många exempel på mitt filosoferande om tid. I dagens DN kunde jag också surfa på en tidsvåg i artikel efter artikel.
- Jag älskar att styra min egen tid. De flesta säger att den största förmånen är pengar, bilar eller resor, men för mig är möjligheten att styra min tid det främsta privilegiet, säger Fredrik Belfrage i en artikel med anledning av sin 60-årsdag.
Det är väl så sant som det är sagt men då vill jag tillägga att det ändå i botten ligger en viss planering. T ex om jag vill åka tåg till pris som passar en pensionärsbudget måste den biljetten köpas långt före själva resan och därför lägger sig SJ i och styr min tidsplanering.
Detta sagt med anledning av min nyss gjorda göteborgsresa. Den bestod i två innehållsrika möten varvid jag på ett tidigt stadium bad att de skulle fastställa datum så att jag kunde köpa biljett så tidigt som möjligt. Jodå, jag fick 95-kronorsbiljett till ”mjölktåget” medan X2000 tågets 95-kronorsbiljetter var slut. Men det var okey för tid det har jag gått om.
Det första mötet var med mina kusiner och deras familjer på Hjuvik och som jag försöker planera in på sommaren dels för att träffa min släkt, dels för att få ett salt bad och inte minst för att där finns plats att övernatta. De bjöd på hämtning vid tåget och sedan en underbar middag och skön samvaro. Vi, några tillhör ju den äldre generationen och tyvärr blev det alldeles för märkbart eftersom ett par inte var så rörliga längre och hade ont. Märkta av tidens tand.
Nästa morgon gick jag själv ned till bryggan och fick mitt salta bad och fick sedan skjuts av mellangenerationen till nästa möte som var det som styrt min tid till Göteborg.
På 1940-talet höll vi till på Kålltorps Ungdomsgård ett stort gäng. Vi var där nästan varje kväll och där fanns olika aktiviteter. Föreståndaren hette Rune Oskarsson och han såg till att gänget höll samman och som gjort att vi fortfarande regelbundet träffas efter sextiofem år. Jag har förresten skrivit en bok om ”Gården” som vi kallade den, en bok som jag ville kalla ”50 år av en ungdomskulturs utveckling” eftersom jag beskriver hur det började och hur det utvecklades till år 1994. Nåväl nu hade en av gänget som har resurser för att samla 30 stycken hemma hos sig kallat oss samman med respektive och några till. Vi är alla i 80-årsåldern så där fanns många kryckor att snubbla på, men humöret var det inget fel på. Jag som lämnat Göteborg har inte varit med på alla deras möten som inträffar ofta under året men ändå är jag en av dem. Vi känner varandra ganska väl och samtalsämnen var det gått om och jag höll ett litet kåseri på blankvers som jag brukar och som följer här:
Förflutet, nutid och vår framtid se´n
har Einstein sagt är blott en illusion
men vi som lever mitt i denna tid
vi vet att den består av minnen dock
av vad som hände förr uti en tid
då när vår framtid ännu oviss var
och framför allt vi inte alls förstod
att tiden då blev grunden till nå´nting
som ännu efter mer än sexti´ år
finns kvar som vänskap kärlek hopp och tro
liksom i möten man behöver för
att väl förvalta all den rikedom
som ju vår långa vänskap blivit till.
Vi vet det var i Gårdens trygga hägn
vi fick vår första lärdom i
kamratskap och i solidaritet
och i betydelsen att vi, i oss
fick se att du är du och jag är jag
på det att alla vi är himla bra.
Det där med tid jag vet vi alla har
en egen tro om vad det är för nå´t,
för mig den är, jag tror, nog cirkulär
men ock jag har en annan teori
att tid den är precis som energi
den ej försvinner helt och ej förgås
istället så den övergår och blir
till minnen som jag sedan släpar på
ja allt, av både bittert också ljuvt.
Visst minns vi dansen varje lördag kväll
då sockerdricka var den starkaste
av drycker som vi drack minsann
ändock jag tror att dansen för oss då
den satte fart på månget känslosvall
på det att erotiken vakna´ upp
och gav till livet en helt annan vidd
“Give me five minutes more, only five”.
På det så vill jag säga er till sist
den känslan har jag plockat fram igen
då varje fredag nu jag går på dans
som ger motion åt både kropp och själ
och inte minst varenda en hormon
får sig en kick och undrar vad står på
har tanten galen blitt på gamla da´r
så nöjd och glad jag tacka vill idag
till Ulla också Truls för att ni finns
och ordnar årlig träff hos er igen
som gör så att vår vänskap hålls vid liv
det är förvisso en realitet.
Och det får vara slut för denna gången och i nästa fundra ska jag fortsätta filosofera kring artiklarna jag läste i DN idag t ex om att allt är relativt.
Att styra sin egen tid
Att styra sin egen tid
Det var inte utan anledning som jag bestämde mig för att mina FUNDROR skulle utgå från TIDEN eftersom allt vårt handlande och varande alltid kan placeras i tid och rum. När jag läst texter som jag skrivit för länge sedan hittar jag många exempel på mitt filosoferandeI dagens DN kunde jag surfa på en tidsvåg i artikel efter artikel.
- Jag älskar att styra min egen tid. De flesta säger att den största förmånen är pengar, bilar eller resor, men för mig är möjligheten att styra min tid det främsta privilegiet, säger Fredrik Belfrage i en artikel med anledning av sin 60-årsdag.
Det är väl så sant som det är sagt men då vill jag tillägga att det ändå i botten ligger en viss planering. T ex om jag vill åka tåg till pris som passar en pensionärsbudget måste den biljetten köpas långt före själva resan och därför lägger sig SJ i och styr min tidsplanering.
Detta sagt med anledning av min nyss gjorda göteborgsresa. Den bestod i två innehållsrika möten varvid jag på ett tidigt stadium bad att de skulle fastställa datum så att jag kunde köpa biljett så tidigt som möjligt. Jodå, jag fick 95-kronorsbiljett till ”mjölktåget” medan X2000 tågets 95-kronorsbiljetter var slut. Men det var okey för tid det har jag gått om.
Det första mötet var med mina kusiner och deras familjer på Hjuvik och som jag försöker planera in på sommaren dels för att träffa min släkt, dels för att få ett salt bad och inte minst för att där finns plats att övernatta. De bjöd på hämtning vid tåget och sedan en underbar middag och samvaro. Vi några tillhör ju den äldre generationen och tyvärr blev det alldeles för märkbart eftersom ett par inte var så rörliga längre och hade ont.
Nästa morgon gick jag själv ned till bryggan och fick mitt salta bad och fick sedan skjuts av mellangenerationen till nästa möte som var det som styrt min tid till Göteborg.
På 1940-talet höll vi till på Kålltorps Ungdomsgård ett stort gäng. Vi var där nästan varje kväll och där fanns olika aktiviteter. Föreståndaren hette Rune Oskarsson och han såg till att gänget höll samman och som gjort att vi fortfarande regelbundet träffas efter sextiofem år. Jag har förresten skrivit en bok om ”Gården” som vi kallade den, en bok som jag ville kalla ”50 år av en ungdomskulturs utveckling” eftersom jag beskriver hur det började och hur det utvecklades till år 1994. Nåväl nu hade en av gänget som har resurser för att samla 30 stycken hemma hos sig kallat oss samman med respektive och några till. Vi är alla i 80-årsåldern så där fanns många kryckor men humöret var det inget fel på. Jag som lämnat Göteborg har inte varit med på alla deras möten som inträffar ofta under året men ändå är jag en av dem. Vi känner varandra ganska väl och samtalsämnen var det gått om och jag höll ett litet kåseri på blankvers som jag brukar och som följer här:
Förflutet, nutid och vår framtid se´n
har Einstein sagt är blott en illusion
men vi som lever mitt i denna tid
vi vet att den består av minnen dock
av vad som hände förr uti en tid
då när vår framtid ännu oviss var
och framför allt vi inte alls förstod
att tiden då blev grunden till nå´nting
som ännu efter mer än sexti´ år
finns kvar som vänskap kärlek hopp och tro
liksom i möten man behöver för
att väl förvalta all den rikedom
som ju vår långa vänskap blivit till.
Vi vet det var i Gårdens trygga hägn
vi fick vår första lärdom i
kamratskap och i solidaritet
och i betydelsen att vi, i oss
fick se att du är du och jag är jag
på det att alla vi är himla bra.
Det där med tid jag vet vi alla har
en egen tro om vad det är för nå´t,
för mig den är, jag tror, nog cirkulär
men ock jag har en annan teori
att tid den är precis som energi
den ej försvinner helt och ej förgås
istället så den övergår och blir
till minnen som jag sedan släpar på
ja allt, av både bittert också ljuvt.
Visst minns vi dansen varje lördag kväll
då sockerdricka var den starkaste
av drycker som vi drack minsann
ändock jag tror att dansen för oss då
den satte fart på månget känslosvall
på det att erotiken vakna´ upp
och gav till livet en helt annan vidd
“Give me five minutes more, only five”.
På det så vill jag säga er till sist
den känslan har jag plockat fram igen
då varje fredag nu jag går på dans
som ger motion åt både kropp och själ
och inte minst varenda en hormon
får sig en kick och undrar vad står på
har tanten galen blitt på gamla da´r
så nöjd och glad jag tacka vill idag
till Ulla också Truls för att ni finns
och ordnar årlig träff hos er igen
som gör så att vår vänskap hålls vid liv
det är förvisso en realitet.
Och det får vara slut för denna gången och i nästa fundra ska jag fortsätta filosofera kring artiklarna jag läste i DN idag t ex om att allt är relativt.
Det var inte utan anledning som jag bestämde mig för att mina FUNDROR skulle utgå från TIDEN eftersom allt vårt handlande och varande alltid kan placeras i tid och rum. När jag läst texter som jag skrivit för länge sedan hittar jag många exempel på mitt filosoferandeI dagens DN kunde jag surfa på en tidsvåg i artikel efter artikel.
- Jag älskar att styra min egen tid. De flesta säger att den största förmånen är pengar, bilar eller resor, men för mig är möjligheten att styra min tid det främsta privilegiet, säger Fredrik Belfrage i en artikel med anledning av sin 60-årsdag.
Det är väl så sant som det är sagt men då vill jag tillägga att det ändå i botten ligger en viss planering. T ex om jag vill åka tåg till pris som passar en pensionärsbudget måste den biljetten köpas långt före själva resan och därför lägger sig SJ i och styr min tidsplanering.
Detta sagt med anledning av min nyss gjorda göteborgsresa. Den bestod i två innehållsrika möten varvid jag på ett tidigt stadium bad att de skulle fastställa datum så att jag kunde köpa biljett så tidigt som möjligt. Jodå, jag fick 95-kronorsbiljett till ”mjölktåget” medan X2000 tågets 95-kronorsbiljetter var slut. Men det var okey för tid det har jag gått om.
Det första mötet var med mina kusiner och deras familjer på Hjuvik och som jag försöker planera in på sommaren dels för att träffa min släkt, dels för att få ett salt bad och inte minst för att där finns plats att övernatta. De bjöd på hämtning vid tåget och sedan en underbar middag och samvaro. Vi några tillhör ju den äldre generationen och tyvärr blev det alldeles för märkbart eftersom ett par inte var så rörliga längre och hade ont.
Nästa morgon gick jag själv ned till bryggan och fick mitt salta bad och fick sedan skjuts av mellangenerationen till nästa möte som var det som styrt min tid till Göteborg.
På 1940-talet höll vi till på Kålltorps Ungdomsgård ett stort gäng. Vi var där nästan varje kväll och där fanns olika aktiviteter. Föreståndaren hette Rune Oskarsson och han såg till att gänget höll samman och som gjort att vi fortfarande regelbundet träffas efter sextiofem år. Jag har förresten skrivit en bok om ”Gården” som vi kallade den, en bok som jag ville kalla ”50 år av en ungdomskulturs utveckling” eftersom jag beskriver hur det började och hur det utvecklades till år 1994. Nåväl nu hade en av gänget som har resurser för att samla 30 stycken hemma hos sig kallat oss samman med respektive och några till. Vi är alla i 80-årsåldern så där fanns många kryckor men humöret var det inget fel på. Jag som lämnat Göteborg har inte varit med på alla deras möten som inträffar ofta under året men ändå är jag en av dem. Vi känner varandra ganska väl och samtalsämnen var det gått om och jag höll ett litet kåseri på blankvers som jag brukar och som följer här:
Förflutet, nutid och vår framtid se´n
har Einstein sagt är blott en illusion
men vi som lever mitt i denna tid
vi vet att den består av minnen dock
av vad som hände förr uti en tid
då när vår framtid ännu oviss var
och framför allt vi inte alls förstod
att tiden då blev grunden till nå´nting
som ännu efter mer än sexti´ år
finns kvar som vänskap kärlek hopp och tro
liksom i möten man behöver för
att väl förvalta all den rikedom
som ju vår långa vänskap blivit till.
Vi vet det var i Gårdens trygga hägn
vi fick vår första lärdom i
kamratskap och i solidaritet
och i betydelsen att vi, i oss
fick se att du är du och jag är jag
på det att alla vi är himla bra.
Det där med tid jag vet vi alla har
en egen tro om vad det är för nå´t,
för mig den är, jag tror, nog cirkulär
men ock jag har en annan teori
att tid den är precis som energi
den ej försvinner helt och ej förgås
istället så den övergår och blir
till minnen som jag sedan släpar på
ja allt, av både bittert också ljuvt.
Visst minns vi dansen varje lördag kväll
då sockerdricka var den starkaste
av drycker som vi drack minsann
ändock jag tror att dansen för oss då
den satte fart på månget känslosvall
på det att erotiken vakna´ upp
och gav till livet en helt annan vidd
“Give me five minutes more, only five”.
På det så vill jag säga er till sist
den känslan har jag plockat fram igen
då varje fredag nu jag går på dans
som ger motion åt både kropp och själ
och inte minst varenda en hormon
får sig en kick och undrar vad står på
har tanten galen blitt på gamla da´r
så nöjd och glad jag tacka vill idag
till Ulla också Truls för att ni finns
och ordnar årlig träff hos er igen
som gör så att vår vänskap hålls vid liv
det är förvisso en realitet.
Och det får vara slut för denna gången och i nästa fundra ska jag fortsätta filosofera kring artiklarna jag läste i DN idag t ex om att allt är relativt.
söndag 19 juli 2009
Tiden stod stilla
Tid är ett villkor för mänsklig handling och därför är tiden värdefull och kan fyllas med aktiviteter. Man kan hålla på en stund, ett ögonblick eller hela natten, eller hur länge som helst med varje aktivitet. Tiden pekar hela tiden framåt men behöver därför inte vara linjär. Jag vill hävda att tiden är cirkulär och cirklarna är olika stora. T ex återkommer morgnarna med ett dygns mellanrum, varje julhelg eller andra helger återkommer en gång varje år, krigstider återkommer regelbundet, istider återkommer, eller när vi blir gamla så går vi i barndom. Allt går att räkna i cirklar om vi tänker efter. Mitt liv böjer av i sin cirkel och just nu är jag inne i en sprudlande pubertet innan jag når barndomen igen och dör.
Genom att J förser mig med vetenskapliga artiklar läser jag om Einstein och den krökta rumtiden. I kvantfysikens värld kan vad som helst hända, det handlar bara om sannolikhet. Där finns inget klart orsakssamband och därför leder A inte alltid till B, så lite rätt har jag i alla fall… eller?
Jag mår så himla bra. Klockan halv sju i morse tog jag min morgonsimtur i sjön som låg absolut spegelblank och tystnaden var bedövande. Jag gled ljudlöst fram i det mjuka vattnet och kände mig som en strömlinjeformad delfin. Två lommar dök när de upptäckte min närvaro och på ett annat ställe pluppade det till när en fisk hoppade efter en vilsekommen insekt. En okränkbar stund. Tiden stod stilla.
Tid är trädgård har jag skrivit tidigare och den står nu i sin fullaste blom. Bondbönestänglarna sträcker sig över övrig växtlighet och bär mängder av blommor som flitigt besöks av honungstörstiga insekter. Potatisen bär sin rikedom under jord och den är också rikhaltig. Salladen ger goda skördar liksom persiljan och dillen. Salladsärtor, sockerärtor och märgärtor kommer det att bli gott om för barnbarnen att plocka och äta direkt från stänglarna om ett par veckor. Squash kommer det också att bli så småningom. För att inte tala om allsköns blomster som finns blott och bart för sin skönhet. Intet sinne lämnas oberört i detta paradis.
Genom att J förser mig med vetenskapliga artiklar läser jag om Einstein och den krökta rumtiden. I kvantfysikens värld kan vad som helst hända, det handlar bara om sannolikhet. Där finns inget klart orsakssamband och därför leder A inte alltid till B, så lite rätt har jag i alla fall… eller?
Jag mår så himla bra. Klockan halv sju i morse tog jag min morgonsimtur i sjön som låg absolut spegelblank och tystnaden var bedövande. Jag gled ljudlöst fram i det mjuka vattnet och kände mig som en strömlinjeformad delfin. Två lommar dök när de upptäckte min närvaro och på ett annat ställe pluppade det till när en fisk hoppade efter en vilsekommen insekt. En okränkbar stund. Tiden stod stilla.
Tid är trädgård har jag skrivit tidigare och den står nu i sin fullaste blom. Bondbönestänglarna sträcker sig över övrig växtlighet och bär mängder av blommor som flitigt besöks av honungstörstiga insekter. Potatisen bär sin rikedom under jord och den är också rikhaltig. Salladen ger goda skördar liksom persiljan och dillen. Salladsärtor, sockerärtor och märgärtor kommer det att bli gott om för barnbarnen att plocka och äta direkt från stänglarna om ett par veckor. Squash kommer det också att bli så småningom. För att inte tala om allsköns blomster som finns blott och bart för sin skönhet. Intet sinne lämnas oberört i detta paradis.
tisdag 14 juli 2009
Tid för musik
I sökandet efter kunskap om tid och tidsuppfattning måste man fråga sig vad man vill göra av tiden. Men det är klart, det är jag själv som bestämmer innebörden och innehållet i den. Då har jag två vägar att gå. Vill jag ge tiden kvalitet eller kvantitet. Osökt kommer jag att tänka på ”I väntan på Godot” där den ene säger ”man har roligt när tiden går fort” och den andre svarar ”eller tvärtom”. Igår lyckades jag få både kvalitet och kvantitet på samma gång.
Det började med att jag stod på gästlistan för två biljetter till Robert Wells ”Rhapsody in rock” i Dalhalla. Men dit är det ca fem mil och utan bil blir det problem. Jag kunde alltså bjuda på inträde till Dalhalla (biljettkostnad för en betalande 800kr) till den som ville köra mig dit. Efter lite research bestämde sig min gamla kompis Janne för att följa med och köra.
Konserten började klockan 20 och det var publikinsläpp klockan 18. Väl påpälsade för ev regn eller kyla och med pinickorgar hämtade hon mig klockan 17. Det var första gången jag var på Dalhalla, men jag hade sett platsen på bild och som jag hade på näthinnan. Men väl framme vid randen av spelplatsen fick jag ta tag i närmsta stolpe. Jag fick svindel för så djupt var det ned till scenen och vattnet. Min bild var ganska klinisk medan verkligheten var något helt annat. Bergväggen som gick i fem etager ned till botten på gropen var heller inte så stilren, slät och ljus som jag föreställt mig Den var skrovlig, gråstensfärgad och täckt av nät mot nedfallande stenar. Själva det starkt sluttande publikutrymmet med plats för ett par tusen åskådare var inte större än en femtioöring i en kupad hand. På vägen som gick i spiralform ned till spelplatsen ringlade sig publiken som en färgglad orm.
Enbart platsen är en häftig upplevelse och vad skulle det då inte bli sedan. Picnic intogs och kvällen såg ut att bli den första regnfria sedan Blidösundsresan för fjorton dagar sedan. Jag hade alltså prickat in rätt kväll i tiden igen.
Jag är inte kompetent att recensera musiken men det var en show som lyfte mig bort från realtiden till en svindlande himmelsk tid som när älvor dansar på ängen just innan dimmorna lättar. Allt liksom svävade.
Ja, det går inte att beskriva på annat sätt. Artisterna avlöste varandra och återkom i olika konstellationer. Där var La Gaylia, en fantastisk sångerska som fungerade solo men också tillsammans med kören från Falkenberg, ”team Wells” eller med Jacob Samuel från The Poddles eller med Nina Söderbäck.
Hanna och Mattias var ett danspar som återkom flera gånger i showen. Först genomförde de en enormt medryckande steppdans och sedan var det jitterbug. Osökt gick tankarna till fredagsdansen i Alvik där vi amatörer släpper loss i dansens virvlar och låter våra själar sväva fritt i ett hormonmoln.
Efter pausen kom Glenn Hughes från ”Deep Purple” och sjöng så bergväggarna vibrerade och publiken klappade takten. Musiken brakade också loss och lyfte mot en molnfri himmel där en halvmåne enögt blickade ned på oss.
Självklart lyste Robert Wells själv genom hela showen med sin stora rockorkester i kulisser av rök, eld och gnistregn med både egenkomponerat och annat spel på sin flygel Och ner i högra hörnet av scenen skymtade jag Magnus med sitt datastyrda backlines ljudbord. Ännu en son att vara stolt över.
Janne som hade sett Robert Wells för fem år sedan på Dalhalla hade inte så stora förväntningar. Men gladdes åt en fantastisk konsert som överträffade förväntningarna och gav tiden dess kvalitativa innehåll.
Det började med att jag stod på gästlistan för två biljetter till Robert Wells ”Rhapsody in rock” i Dalhalla. Men dit är det ca fem mil och utan bil blir det problem. Jag kunde alltså bjuda på inträde till Dalhalla (biljettkostnad för en betalande 800kr) till den som ville köra mig dit. Efter lite research bestämde sig min gamla kompis Janne för att följa med och köra.
Konserten började klockan 20 och det var publikinsläpp klockan 18. Väl påpälsade för ev regn eller kyla och med pinickorgar hämtade hon mig klockan 17. Det var första gången jag var på Dalhalla, men jag hade sett platsen på bild och som jag hade på näthinnan. Men väl framme vid randen av spelplatsen fick jag ta tag i närmsta stolpe. Jag fick svindel för så djupt var det ned till scenen och vattnet. Min bild var ganska klinisk medan verkligheten var något helt annat. Bergväggen som gick i fem etager ned till botten på gropen var heller inte så stilren, slät och ljus som jag föreställt mig Den var skrovlig, gråstensfärgad och täckt av nät mot nedfallande stenar. Själva det starkt sluttande publikutrymmet med plats för ett par tusen åskådare var inte större än en femtioöring i en kupad hand. På vägen som gick i spiralform ned till spelplatsen ringlade sig publiken som en färgglad orm.
Enbart platsen är en häftig upplevelse och vad skulle det då inte bli sedan. Picnic intogs och kvällen såg ut att bli den första regnfria sedan Blidösundsresan för fjorton dagar sedan. Jag hade alltså prickat in rätt kväll i tiden igen.
Jag är inte kompetent att recensera musiken men det var en show som lyfte mig bort från realtiden till en svindlande himmelsk tid som när älvor dansar på ängen just innan dimmorna lättar. Allt liksom svävade.
Ja, det går inte att beskriva på annat sätt. Artisterna avlöste varandra och återkom i olika konstellationer. Där var La Gaylia, en fantastisk sångerska som fungerade solo men också tillsammans med kören från Falkenberg, ”team Wells” eller med Jacob Samuel från The Poddles eller med Nina Söderbäck.
Hanna och Mattias var ett danspar som återkom flera gånger i showen. Först genomförde de en enormt medryckande steppdans och sedan var det jitterbug. Osökt gick tankarna till fredagsdansen i Alvik där vi amatörer släpper loss i dansens virvlar och låter våra själar sväva fritt i ett hormonmoln.
Efter pausen kom Glenn Hughes från ”Deep Purple” och sjöng så bergväggarna vibrerade och publiken klappade takten. Musiken brakade också loss och lyfte mot en molnfri himmel där en halvmåne enögt blickade ned på oss.
Självklart lyste Robert Wells själv genom hela showen med sin stora rockorkester i kulisser av rök, eld och gnistregn med både egenkomponerat och annat spel på sin flygel Och ner i högra hörnet av scenen skymtade jag Magnus med sitt datastyrda backlines ljudbord. Ännu en son att vara stolt över.
Janne som hade sett Robert Wells för fem år sedan på Dalhalla hade inte så stora förväntningar. Men gladdes åt en fantastisk konsert som överträffade förväntningarna och gav tiden dess kvalitativa innehåll.
torsdag 9 juli 2009
Regntid.
Regntider kommer regelbundet till de tropiska länderna medan våra regntider kommer oregelbundet. En tid är dock säker och det är tiden efter en värmebölja då atmosfären måste göra sig av med all fukt som avdunstat under värmeperioden. Då kommer det inga måttliga mängder utan allt måste ned. Ja, så får man sota för att man haft det varmt och skönt under en tid. Men jag gillar faktiskt att elda brasa och sitta inne och skriva när det regnar. Nu kan inte vädret bli sämre utan allt blir bara bättre.
Skrev ett brev till Becke Hinnersson i Göteborg för att bekräfta att det är den 15 maj nästa år som jag ska fira min födelsedag i Göteborg och då han har lovat att tillsammans med sitt band spela. Jörgen Zetterquist har dessutom bett att få vara gästmusiker den dagen.
Regnet avstannade lite så jag regnklädde mig och tog cykeln och for iväg två kilometer till närmsta brevlåda som töms på eftermiddagen. När jag skulle kliva av fastnade min regnjacka under sadeln så jag fick inte ned foten till marken utan föll handlöst. Det blev ordentliga skrapsår på vänster armbåge och knä men alla ben höll och huvudet höll jag kallt.
Nu knastrar det skönt från brasan igen samtidigt som regnet strilar ned därute.
Passade på att gratta en annan Jörgen på namnsdagen via SMS och grattade samtidigt Albertus Pictor till sina 500 år. Han levde i en annan tid och var en stor målare.
Skrev ett brev till Becke Hinnersson i Göteborg för att bekräfta att det är den 15 maj nästa år som jag ska fira min födelsedag i Göteborg och då han har lovat att tillsammans med sitt band spela. Jörgen Zetterquist har dessutom bett att få vara gästmusiker den dagen.
Regnet avstannade lite så jag regnklädde mig och tog cykeln och for iväg två kilometer till närmsta brevlåda som töms på eftermiddagen. När jag skulle kliva av fastnade min regnjacka under sadeln så jag fick inte ned foten till marken utan föll handlöst. Det blev ordentliga skrapsår på vänster armbåge och knä men alla ben höll och huvudet höll jag kallt.
Nu knastrar det skönt från brasan igen samtidigt som regnet strilar ned därute.
Passade på att gratta en annan Jörgen på namnsdagen via SMS och grattade samtidigt Albertus Pictor till sina 500 år. Han levde i en annan tid och var en stor målare.
fredag 3 juli 2009
Upplöst tid
Sommar! Det är tider det. Inte sommartid, för det har vi ändå och som någon annan har bestämt. Nej, jag menar den tid som jag själv bestämmer över och vad jag vill göra med den. Som i förrgår då jag bestämt att ägna min tid åt en resa med S/S Blidösund. Jag stod tom på gästlistan eftersom Nomads skulle spela. Det var för åttonde året de spelade på båten och jag har varit med alla gångerna. Det är så fantastiskt med alla de människor som också varit med alla eller nästan alla gångerna. En sorts kärleksmöten där det är musiken som är det erotiska för självklart är det den som gäller, men därnäst alla fansen. Alla kramar och alla glada tillrop över att jag, trummisens mamma är med. Där finns ett gäng från Norrtälje som säkert inte missat någon Nomadskonsert och som tagit också mig till sitt hjärta och alltid månar om att jag får en bra plats. I pausen träffade jag på ett gäng från Gotland och som också uppmärksammat att jag varit med på tidigare Blidösundsresor när Nomads spelat. De var trevliga och ville om de kunde ordna en Nomadskonsert på Gotland att jag också ingick i bokningen och för att bekräfta sin goda vilja bjöd de mig på en öl.
Jag talade med Jocke, min son och trummis och vi konstaterade att det var något magiskt över kvällen. Fantastiskt väder som det varit varje gång, en skärgård likt ett sörgårdslandskap där båten sakta glider fram mellan öar och skär, ett litet akterutrymme där musikerna rockar loss men som känns som Wembley Hall med världsvid horisont, alla fansen som kan alla texter och sjunger med, Hasses gitarrspel av världsklass och Jockes intensiva trumspel som en mamma stolt insuper. Kvällen var helig i mytisk betydelse bortom verkligheten i upplöst tid.
Jag talade med Jocke, min son och trummis och vi konstaterade att det var något magiskt över kvällen. Fantastiskt väder som det varit varje gång, en skärgård likt ett sörgårdslandskap där båten sakta glider fram mellan öar och skär, ett litet akterutrymme där musikerna rockar loss men som känns som Wembley Hall med världsvid horisont, alla fansen som kan alla texter och sjunger med, Hasses gitarrspel av världsklass och Jockes intensiva trumspel som en mamma stolt insuper. Kvällen var helig i mytisk betydelse bortom verkligheten i upplöst tid.
torsdag 25 juni 2009
Tidens tand.
Tiden går och det har varit fullt upp hela dagarna. Det som fick igång mig idag var några ord i DN ”Det finns små tillhåll i stan som stått helt opåverkade av tidens tand”. Jag vet vad som menas men hur har uttrycket uppkommit. Tanden måste vara något som gnager så att något förändras. Det måste kunna jämställas med droppen som urholkar stenen, liksom tidens gång.
Vad har jag gjort under tiden som tiden gått? Förra sommaren anlitade jag en hantverkare som satte upp nya vindskivor på båda sidor av mitt hus eftersom tidens tand förfulat de gamla. På den ena sidan där det är ca tio meter upp till taknocken målade han två gånger och på den andra bara en. Han sa att den sidan borde målas en gång till denna sommar. Det är ca fem meter upp till taknocken på den eftersom mitt hus är ett souterainhus. Mina söner, som är på sina egna lantställen förbjöd mig att klättra upp så högt på stegen när jag berättade vad som måste göras. Jag frågade min svärson som var hos mig och vars barn jag ofta passar, om han tyckte det var okej att jag utförde jobbet och hoppades att han skulle säga nej och istället erbjuda sig att göra det. Men han tyckte det var okej att jag gjorde det själv. Därför, när han och min dotter reste iväg, bökade jag ihop den delbara stegen och passade in den till den höjd jag behövde. Sedan var det bara att resa den och börja måla och därefter korta och flytta stegen allteftersom höjden mellan marken och vindskivan minskade. Lite höjdrädd är jag men resultatet blev bra såg jag, när jag stolt beskådade verket efteråt. (Men det visste jag ju innan också att jag skulle klara, jag ville bara testa honom.) Och så fick jag ju tiden att gå, även om den skulle gått ändå, som de sa ”I väntan på Godot”.
Igår ringde en av mina pojkar och berättade att deras hund blivit överkörd och dödad. Det var stor sorg eftersom det var en ovanligt kärvänlig hund. Att olyckan hände hade med tiden att göra eftersom de var stressade och skulle hinna till affären innan den stängde. Tiden lägger sig i det mesta.
Annars trivs jag väldigt bra med ensamheten och för att få ha den ifred blir man tvungen att klara det mesta själv. Just nu har jag det himla bra när jag sitter ute med datorn i knät och söker efter tidens filosofiska tankar, eller borde det heta filosofiska tankar om tiden. Samtidigt gläder jag mig åt att det kommer trevliga mejl om livets begivenheter då och då eller uppiggande telefonsamtal om segling och annat.
Har jag inget annat att göra är trägårdsarbete väldigt filosofibefrämjande eller att lyssna till fontänens rogivande skval i min lilla damm, eller att se hur gulfiskarna simmar runt och letar efter ätbart. Blir värmen för påträngande är det bara tjugo meter ner till stranden. Simturer är bra för både kropp och själ.
Förresten frågade en filosof en gång ”Är tidens tand möjligen vad som finns kvar av Guds garnityr?”
Vad har jag gjort under tiden som tiden gått? Förra sommaren anlitade jag en hantverkare som satte upp nya vindskivor på båda sidor av mitt hus eftersom tidens tand förfulat de gamla. På den ena sidan där det är ca tio meter upp till taknocken målade han två gånger och på den andra bara en. Han sa att den sidan borde målas en gång till denna sommar. Det är ca fem meter upp till taknocken på den eftersom mitt hus är ett souterainhus. Mina söner, som är på sina egna lantställen förbjöd mig att klättra upp så högt på stegen när jag berättade vad som måste göras. Jag frågade min svärson som var hos mig och vars barn jag ofta passar, om han tyckte det var okej att jag utförde jobbet och hoppades att han skulle säga nej och istället erbjuda sig att göra det. Men han tyckte det var okej att jag gjorde det själv. Därför, när han och min dotter reste iväg, bökade jag ihop den delbara stegen och passade in den till den höjd jag behövde. Sedan var det bara att resa den och börja måla och därefter korta och flytta stegen allteftersom höjden mellan marken och vindskivan minskade. Lite höjdrädd är jag men resultatet blev bra såg jag, när jag stolt beskådade verket efteråt. (Men det visste jag ju innan också att jag skulle klara, jag ville bara testa honom.) Och så fick jag ju tiden att gå, även om den skulle gått ändå, som de sa ”I väntan på Godot”.
Igår ringde en av mina pojkar och berättade att deras hund blivit överkörd och dödad. Det var stor sorg eftersom det var en ovanligt kärvänlig hund. Att olyckan hände hade med tiden att göra eftersom de var stressade och skulle hinna till affären innan den stängde. Tiden lägger sig i det mesta.
Annars trivs jag väldigt bra med ensamheten och för att få ha den ifred blir man tvungen att klara det mesta själv. Just nu har jag det himla bra när jag sitter ute med datorn i knät och söker efter tidens filosofiska tankar, eller borde det heta filosofiska tankar om tiden. Samtidigt gläder jag mig åt att det kommer trevliga mejl om livets begivenheter då och då eller uppiggande telefonsamtal om segling och annat.
Har jag inget annat att göra är trägårdsarbete väldigt filosofibefrämjande eller att lyssna till fontänens rogivande skval i min lilla damm, eller att se hur gulfiskarna simmar runt och letar efter ätbart. Blir värmen för påträngande är det bara tjugo meter ner till stranden. Simturer är bra för både kropp och själ.
Förresten frågade en filosof en gång ”Är tidens tand möjligen vad som finns kvar av Guds garnityr?”
tisdag 16 juni 2009
Det handlar om tid.
Jag vaknade klockan 6 i morse av att Malte 8 år som ligger bredvid mig knuffar mig i ryggen.
– Vakna mormor jag vill gå upp nu.
– Nej, klockan är bara sex, sov en stund till, säger jag.
– Om vi var i Stockholm brukar tiden vara 9 nu! svarar Malte.
Vad svarar man på det? Jag sätter på radion och får veta att klockan är 7 och då är det bara att stiga upp. Ebba sex år sover fortfarande i sin säng.
Men det var länge sedan jag skrev så vi börjar den 11 juni då jag var på Debaser Slussen där Crypt Kicker 5 spelar. Vädret är som ett under, helt underbart. Men när solen går ned blir det kallt vilket dock balanseras upp av en helt fantastisk spelning. Odd som leder musiken ser till att publiken blir indragen och sjunger med. Det är så fantastiskt för bredvid mig sitter Martina som jag aldrig träffat tidigare men som känner Jocke. Vi pratar en hel del och byter bloggadresser och hon lovar att länka till min blogg. Hon heter Martina Myrsell och hennes bloggadress är ://exclub.blogg.se och som handlar om gig som de marknadsför.
Nästa dag som var min födelsedag ägnade jag först åt mitt sjätte barnbarn, Hedvig sju månader. Jag var ute med henne i barnvagn och vi fikade på Nationalmuséet tillsammans med hennes pappa, Jocke. Det ösregnade hela dagen så när det inte gick att promenera så åkte vi buss, vilket är gratis om man drar barnvagn.
På kvällen bjöd Magnus mig och sin familj på stadsteatern där vi såg ”I väntan på Godot”. Det var en helt fantastisk föreställning och jag önskade att jag hade haft en bandspelare i hjärnan så jag kommit ihåg alla underfundiga filosofiska kommentarer som sades. T ex sa Didi till Gogo efter att de haft besök vi trädet.
- Det var bra att de kom, så fick vi tiden att gå.
- Den skulle gått ändå, svarade Gogo.
Eller: ”Man har roligt när tiden går fort” varvid den andra svarar: ”eller tvärtom”.
Det fanns mycket av sådant underbart men de jag minns handlade alltså om tid.
Nu rycker barnen i mig och vill ha jordgubbarna som jag lovat till kvällsmat. Vi har det kul tillsammans medan deras föräldrar är på mässa i Berlin för sina jobb. Det är skönt att man är behövd ännu en tid.
– Vakna mormor jag vill gå upp nu.
– Nej, klockan är bara sex, sov en stund till, säger jag.
– Om vi var i Stockholm brukar tiden vara 9 nu! svarar Malte.
Vad svarar man på det? Jag sätter på radion och får veta att klockan är 7 och då är det bara att stiga upp. Ebba sex år sover fortfarande i sin säng.
Men det var länge sedan jag skrev så vi börjar den 11 juni då jag var på Debaser Slussen där Crypt Kicker 5 spelar. Vädret är som ett under, helt underbart. Men när solen går ned blir det kallt vilket dock balanseras upp av en helt fantastisk spelning. Odd som leder musiken ser till att publiken blir indragen och sjunger med. Det är så fantastiskt för bredvid mig sitter Martina som jag aldrig träffat tidigare men som känner Jocke. Vi pratar en hel del och byter bloggadresser och hon lovar att länka till min blogg. Hon heter Martina Myrsell och hennes bloggadress är ://exclub.blogg.se och som handlar om gig som de marknadsför.
Nästa dag som var min födelsedag ägnade jag först åt mitt sjätte barnbarn, Hedvig sju månader. Jag var ute med henne i barnvagn och vi fikade på Nationalmuséet tillsammans med hennes pappa, Jocke. Det ösregnade hela dagen så när det inte gick att promenera så åkte vi buss, vilket är gratis om man drar barnvagn.
På kvällen bjöd Magnus mig och sin familj på stadsteatern där vi såg ”I väntan på Godot”. Det var en helt fantastisk föreställning och jag önskade att jag hade haft en bandspelare i hjärnan så jag kommit ihåg alla underfundiga filosofiska kommentarer som sades. T ex sa Didi till Gogo efter att de haft besök vi trädet.
- Det var bra att de kom, så fick vi tiden att gå.
- Den skulle gått ändå, svarade Gogo.
Eller: ”Man har roligt när tiden går fort” varvid den andra svarar: ”eller tvärtom”.
Det fanns mycket av sådant underbart men de jag minns handlade alltså om tid.
Nu rycker barnen i mig och vill ha jordgubbarna som jag lovat till kvällsmat. Vi har det kul tillsammans medan deras föräldrar är på mässa i Berlin för sina jobb. Det är skönt att man är behövd ännu en tid.
Det handlar om tid.
Jag vaknade klockan 6 i morse av att Malte 8 år som ligger bredvid mig knuffar mig i ryggen.
– Vakna mormor jag vill gå upp nu.
– Nej, klockan är bara sex, sov en stund till, säger jag.
– Om vi var i Stockholm brukar tiden vara 9 nu! svarar Malte.
Vad svarar man på det? Jag sätter på radion och får veta att klockan är 7 och då är det bara att stiga upp. Ebba sex år sover fortfarande i sin säng.
Men det var länge sedan jag skrev så vi börjar den 11 juni då jag var på Debaser Slussen där Crypt Kicker 5 spelar. Vädret är som ett under, helt underbart. Men när solen går ned blir det kallt vilket dock balanseras upp av en helt fantastisk spelning. Odd som leder musiken ser till att publiken blir indragen och sjunger med. Det är så fantastiskt för bredvid mig sitter Martina som jag aldrig träffat tidigare men som känner Jocke. Vi pratar en hel del och byter bloggadresser och hon lovar att länka till min blogg. Hon heter Martina Myrsell och hennes bloggadress är ://exclub.blogg.se och som handlar om gig som de marknadsför.
Nästa dag som var min födelsedag ägnade jag först åt mitt sjätte barnbarn, Hedvig sju månader. Jag var ute med henne i barnvagn och vi fikade på Nationalmuséet tillsammans med hennes pappa, Jocke. Det ösregnade hela dagen så när det inte gick att promenera så åkte vi buss, vilket är gratis om man drar barnvagn.
På kvällen bjöd Magnus mig och sin familj på stadsteatern där vi såg ”I väntan på Godot”. Det var en helt fantastisk föreställning och jag önskade att jag hade haft en bandspelare i hjärnan så jag kommit ihåg alla underfundiga filosofiska kommentarer som sades. T ex sa Didi till Gogo efter att de haft besök vi trädet.
- Det var bra att de kom, så fick vi tiden att gå.
- Den skulle gått ändå, svarade Gogo.
Eller: ”Man har roligt när tiden går fort” varvid den andra svarar: ”eller tvärtom”.
Det fanns mycket av sådant underbart men de jag minns handlade alltså om tid.
Nu rycker barnen i mig och vill ha jordgubbarna som jag lovat till kvällsmat. Vi har det kul tillsammans medan deras föräldrar är på mässa i Berlin för sina jobb. Det är skönt att man är behövd ännu en tid.
– Vakna mormor jag vill gå upp nu.
– Nej, klockan är bara sex, sov en stund till, säger jag.
– Om vi var i Stockholm brukar tiden vara 9 nu! svarar Malte.
Vad svarar man på det? Jag sätter på radion och får veta att klockan är 7 och då är det bara att stiga upp. Ebba sex år sover fortfarande i sin säng.
Men det var länge sedan jag skrev så vi börjar den 11 juni då jag var på Debaser Slussen där Crypt Kicker 5 spelar. Vädret är som ett under, helt underbart. Men när solen går ned blir det kallt vilket dock balanseras upp av en helt fantastisk spelning. Odd som leder musiken ser till att publiken blir indragen och sjunger med. Det är så fantastiskt för bredvid mig sitter Martina som jag aldrig träffat tidigare men som känner Jocke. Vi pratar en hel del och byter bloggadresser och hon lovar att länka till min blogg. Hon heter Martina Myrsell och hennes bloggadress är ://exclub.blogg.se och som handlar om gig som de marknadsför.
Nästa dag som var min födelsedag ägnade jag först åt mitt sjätte barnbarn, Hedvig sju månader. Jag var ute med henne i barnvagn och vi fikade på Nationalmuséet tillsammans med hennes pappa, Jocke. Det ösregnade hela dagen så när det inte gick att promenera så åkte vi buss, vilket är gratis om man drar barnvagn.
På kvällen bjöd Magnus mig och sin familj på stadsteatern där vi såg ”I väntan på Godot”. Det var en helt fantastisk föreställning och jag önskade att jag hade haft en bandspelare i hjärnan så jag kommit ihåg alla underfundiga filosofiska kommentarer som sades. T ex sa Didi till Gogo efter att de haft besök vi trädet.
- Det var bra att de kom, så fick vi tiden att gå.
- Den skulle gått ändå, svarade Gogo.
Eller: ”Man har roligt när tiden går fort” varvid den andra svarar: ”eller tvärtom”.
Det fanns mycket av sådant underbart men de jag minns handlade alltså om tid.
Nu rycker barnen i mig och vill ha jordgubbarna som jag lovat till kvällsmat. Vi har det kul tillsammans medan deras föräldrar är på mässa i Berlin för sina jobb. Det är skönt att man är behövd ännu en tid.
måndag 8 juni 2009
Veckans tider.
Om förra veckans tider var välfyllda så har helgen förflutit i sin egen tid. Jag har klätt mig varmt och hållit mig inomhus vid brasan och ägnat mig åt skrivande. I samband med att jag berättade i Enskedeskolan för ett tag sedan så använde jag mig av en gammal text som jag skrev för femton år sedan. Den heter ”Tre år i en barndom” och handlar om när jag var nio år till jag var tolv och min mamma dog och vi bodde i Enskede. I den texten finns stycken som handlar om Enskedeskolan och som jag använde vid den s k berättardagen. Det innebar att jag läste om vad jag skrivit för länge sedan och som jag inte lyckades hitta någon förläggare till då. Fann nu lust att fräscha upp texten och igen försöka ge ut den. Kanske den idag kan finna nåd inför en bokförlagsredaktör. I alla fall har jag i helgen varit skrivande. Jag kände att det jag själv filosoferat kring mina känslor som barn borde få plats i boken. I det jag hunnit med att skriva visade det sig att det var ganska lätt att hitta utrymme för filosofiska tankar. Vi får se.
Igår var det också tid för mitt barnbarn Rebecca att göra inträdesprov till cirkuslinjen på Danshögskolan. Det var sex hundra ansökningar från hela världen och där de plockade ut tio procent som skulle få komma på audition och bland dessa fanns alltså Rebecca. Dessa sextio lyckliga ska i fem dagar prövas och visa vad de kan och på fredag på Rebeccas och min födelsedag får de veta vilka tjugo som blir antagna till utbildningen. Jag håller verkligen tummarna för henne
Det är sagt att det ostadiga vädret kommer att fortsätta och eftersom det troligen är sista veckan som jag är ensam här uppe ska jag utnyttja tiden med fortsatt skrivande. Det är en vecka sedan temperaturen i sjön var sådan att det gick att ta en simtur och jag hoppas trots allt att det ska bli lite varmare för jag längtar efter dagliga simturer.
På torsdag spelar ”Krypt Kicker Five” utomhus på Debaser Slussen och det tänker jag inte missa. Det är tid att gå på konsert. Det är tid att vi hörs!
Igår var det också tid för mitt barnbarn Rebecca att göra inträdesprov till cirkuslinjen på Danshögskolan. Det var sex hundra ansökningar från hela världen och där de plockade ut tio procent som skulle få komma på audition och bland dessa fanns alltså Rebecca. Dessa sextio lyckliga ska i fem dagar prövas och visa vad de kan och på fredag på Rebeccas och min födelsedag får de veta vilka tjugo som blir antagna till utbildningen. Jag håller verkligen tummarna för henne
Det är sagt att det ostadiga vädret kommer att fortsätta och eftersom det troligen är sista veckan som jag är ensam här uppe ska jag utnyttja tiden med fortsatt skrivande. Det är en vecka sedan temperaturen i sjön var sådan att det gick att ta en simtur och jag hoppas trots allt att det ska bli lite varmare för jag längtar efter dagliga simturer.
På torsdag spelar ”Krypt Kicker Five” utomhus på Debaser Slussen och det tänker jag inte missa. Det är tid att gå på konsert. Det är tid att vi hörs!
fredag 5 juni 2009
Tiden följer oss.
Så här säger Vuokko, en av Marimekko-skaparna men som nu har eget klädmärke. ”Jag tror varken på trender eller följer dem. Kläder speglar situationen – om vi följer tiden, så följer tiden oss.” Så sant som det är sagt. Tiden följer oss.
Denna veckan har tiden verkligen följt mig i hälarna. Det började i måndags då vädret gjorde ett lappkast. Jag tänkte skynda mig att hinna med årets andra simtur i sjön innan vattentemperaturen också sjönk. Men ack, femton grader är inte simbart, så det var kört.
På tisdagen kom även regnet och det var inte så kul eftersom tevepensionärerna i Falun planerat rundtur på Runn med Slussbruden. Det gick ju trots allt bra eftersom vi satt inomhus på båten och åt lunch med bra utsikt över sjön. Men vad då. En sjö ska glittra och guppa. Men jag hade Bengt Polo bredvid mig så gamla radiominnen fick balansera upp gråheten på sjön.
Onsdagen med samma trista väder gjorde jag en utflykt med veteranerna i orienterings-klubben Kåre. Vi samlades vid Rottneby Herrgård som har en tragisk historia. En vacker byggnad med tillhörande ekonomibyggnader och mycket skog och som 1997 fick en ny ägare som låtit gården förfalla. Här en kort historik.
Gården omnämns 1498 i historien och i början på 1500-talet bodde Kristoffer Olofsson där som ledde jakten på Gustav Vasa i Dalarna. Parentetiskt kan nämnas att Gustav Vasa flydde från Ornäs där han övernattat över isen på Runn och skidade mot Svärdsjö och kom därigenom att passera alldeles nära mitt hus vid Runns strand. Nåväl huset på Rottneby som från början var brädfodrat fick 1816 sin puts då arkitekten Clas Wallman gav huset en nyklassisk stil.
Gården hade från början uppförts av bergsmän då bergshanteringen i Falun blomstrade. Men 1867 gjorde bergshanteringens nedgång att huset såldes till en sågverksdirektör, Christian Schröder som renoverade huset på sitt sätt och lade på plåttak mm. När han dog köpte Kopparbergs- Hofors sågverksaktiebolag gården och disponenten Nisser flyttade in.
Den släkten ägde gården till 1997 då Mikael Styrman köpte gården. Han har gjort sig känd genom sitt bolag Ekfors kraft AB som hamnat i tvist med kommunen i Haparanda och man vet att han har enorma skatteskulder. Planen var att bygga en anläggning med trädgårdar på Rottneby, något som förutsatte att ett skogsbruk kunde bedrivas på marken enligt Styrman. Men det ville inte Falu kommun som inte godkände att skog avverkades då området är ett populärt rekreationsområde. Kommunen försökte få kontakt med Styrman för att kontraktera ett köp men han var oanträffbar. Detta har sedan pågått i nu mer än tio år medan huset har vandaliserats och förfallit.
År 2007 ställde Anders Karlsson sin husvagn på tomten och bodde där för att vakta att inte mer förstördes och han satte också spånskivor för fönstren. Men kommunen har alltjämt inte kunnat nå någon överenskommelse med Styrman och man menar att inte förrän han går i personlig konkurs kan Rottneby glida honom ur händerna.
Ack, vad allt bär inte tiden i sina spår. Emellertid hade vi en kylig poängpromenad genom rekreationsområdet upp till toppen av berget, 197 m över havet, där det finns en koja och grillplats.
Igår var så dags för nästa utflykt som bar till krogen i Falun. För att förbereda mig för lättjefull dryckenskap så promenerade jag i duggregn och kyla in till stan, dvs en mil. Det var faluborgarna, göteborgstjejer som bor i Falun, som hade träff på restaurang Banken.. Vi hade himla kul och så här skrev jag en gång för länge sen:
Jag undrar om ni någon gång på sta´n
hört skratten klinga utav hjärtans fröjd
när tjejer träffas kring ett vänskapsbord
så var så säker att det var ett gäng
med faluborgare med dialekt så skön.
Jag åt en härlig vårsallad med lax och skaldjur och drack ett helt glas vitt vin och unnade mig sedan att åka buss hem och hade följe med tiden.
Denna veckan har tiden verkligen följt mig i hälarna. Det började i måndags då vädret gjorde ett lappkast. Jag tänkte skynda mig att hinna med årets andra simtur i sjön innan vattentemperaturen också sjönk. Men ack, femton grader är inte simbart, så det var kört.
På tisdagen kom även regnet och det var inte så kul eftersom tevepensionärerna i Falun planerat rundtur på Runn med Slussbruden. Det gick ju trots allt bra eftersom vi satt inomhus på båten och åt lunch med bra utsikt över sjön. Men vad då. En sjö ska glittra och guppa. Men jag hade Bengt Polo bredvid mig så gamla radiominnen fick balansera upp gråheten på sjön.
Onsdagen med samma trista väder gjorde jag en utflykt med veteranerna i orienterings-klubben Kåre. Vi samlades vid Rottneby Herrgård som har en tragisk historia. En vacker byggnad med tillhörande ekonomibyggnader och mycket skog och som 1997 fick en ny ägare som låtit gården förfalla. Här en kort historik.
Gården omnämns 1498 i historien och i början på 1500-talet bodde Kristoffer Olofsson där som ledde jakten på Gustav Vasa i Dalarna. Parentetiskt kan nämnas att Gustav Vasa flydde från Ornäs där han övernattat över isen på Runn och skidade mot Svärdsjö och kom därigenom att passera alldeles nära mitt hus vid Runns strand. Nåväl huset på Rottneby som från början var brädfodrat fick 1816 sin puts då arkitekten Clas Wallman gav huset en nyklassisk stil.
Gården hade från början uppförts av bergsmän då bergshanteringen i Falun blomstrade. Men 1867 gjorde bergshanteringens nedgång att huset såldes till en sågverksdirektör, Christian Schröder som renoverade huset på sitt sätt och lade på plåttak mm. När han dog köpte Kopparbergs- Hofors sågverksaktiebolag gården och disponenten Nisser flyttade in.
Den släkten ägde gården till 1997 då Mikael Styrman köpte gården. Han har gjort sig känd genom sitt bolag Ekfors kraft AB som hamnat i tvist med kommunen i Haparanda och man vet att han har enorma skatteskulder. Planen var att bygga en anläggning med trädgårdar på Rottneby, något som förutsatte att ett skogsbruk kunde bedrivas på marken enligt Styrman. Men det ville inte Falu kommun som inte godkände att skog avverkades då området är ett populärt rekreationsområde. Kommunen försökte få kontakt med Styrman för att kontraktera ett köp men han var oanträffbar. Detta har sedan pågått i nu mer än tio år medan huset har vandaliserats och förfallit.
År 2007 ställde Anders Karlsson sin husvagn på tomten och bodde där för att vakta att inte mer förstördes och han satte också spånskivor för fönstren. Men kommunen har alltjämt inte kunnat nå någon överenskommelse med Styrman och man menar att inte förrän han går i personlig konkurs kan Rottneby glida honom ur händerna.
Ack, vad allt bär inte tiden i sina spår. Emellertid hade vi en kylig poängpromenad genom rekreationsområdet upp till toppen av berget, 197 m över havet, där det finns en koja och grillplats.
Igår var så dags för nästa utflykt som bar till krogen i Falun. För att förbereda mig för lättjefull dryckenskap så promenerade jag i duggregn och kyla in till stan, dvs en mil. Det var faluborgarna, göteborgstjejer som bor i Falun, som hade träff på restaurang Banken.. Vi hade himla kul och så här skrev jag en gång för länge sen:
Jag undrar om ni någon gång på sta´n
hört skratten klinga utav hjärtans fröjd
när tjejer träffas kring ett vänskapsbord
så var så säker att det var ett gäng
med faluborgare med dialekt så skön.
Jag åt en härlig vårsallad med lax och skaldjur och drack ett helt glas vitt vin och unnade mig sedan att åka buss hem och hade följe med tiden.
tisdag 2 juni 2009
Historiska vingslag
Den föregående texten om att våga göra tvärtom skrev jag alltså för c:a tio år sedan när jag var i Italien och här kommer en till från samma tid och rum.
Hon skulle aldrig glömma de historiska vingslagen vid utgrävningarna i Naxos. Exotiskt är ett slitet ord men det sammanfattar något så när vad som fanns i bilden hon hade framför sig. En bild som också andades mystik. Kanhända skulle de hitta den. Hon var inte ensam
De svulstiga kaktéerna med sina gröngulröda frukter och det knotiga gamla olivträdet där frukterna hängde som tunga droppar på grenarna, hade hittat jordmån mellan de tretusenåriga framgrävda husgrunderna. Stensträngar vittnade om att här levt människor i både rum och kök och badrum och som kämpat för brödfödan precis som vi.
Långt i fjärran reste sig bergstopparna med Castel Molo på en topp och ett gammalt arabiskt tempel på en annan. Från havet kom den torra, varma sciroccon vinande.
Ruinstaden var inte särskilt välskött. I mursprickorna växte ogräs och slingerväxter. En grönskimrande ödla pilade just framför fötterna på henne och stannade bakom en liten sten som ville den säga: ”Du såg väl mig, jag skimrar för dig.”
Hon sluter handen om sin scarabé som hänger i en kedja runt halsen. Det är med den hon delar sina upplevelser, den heliga skalbaggen. Den öppnar dörren till hennes inre rum där hon samlar det som visar vägen till det arketypiska.
Då är den där. Hon förnimmer att den är nära. Det känns som ett sug in i en bild. Sakta dras hon till muren byggd av stora grafiska lavastensblock. Hon ser den, en gråsvart mumiebagge listigt kamuflerad i lavan. Den släpar på en solsymbol. Det hörs ett sisande från den samtidigt som hennes egen scarabé vibrerar och bränner mot huden. Hon erfar en vällustkänsla.
Det var svårt att förklara men för henne var det självklart. Något skedde inom henne. En både sinnlig och visuell konstupplevelse som födde något i hennes inre rum. Något att bära med sig.
Taormina 14 oktober 2000
Hon skulle aldrig glömma de historiska vingslagen vid utgrävningarna i Naxos. Exotiskt är ett slitet ord men det sammanfattar något så när vad som fanns i bilden hon hade framför sig. En bild som också andades mystik. Kanhända skulle de hitta den. Hon var inte ensam
De svulstiga kaktéerna med sina gröngulröda frukter och det knotiga gamla olivträdet där frukterna hängde som tunga droppar på grenarna, hade hittat jordmån mellan de tretusenåriga framgrävda husgrunderna. Stensträngar vittnade om att här levt människor i både rum och kök och badrum och som kämpat för brödfödan precis som vi.
Långt i fjärran reste sig bergstopparna med Castel Molo på en topp och ett gammalt arabiskt tempel på en annan. Från havet kom den torra, varma sciroccon vinande.
Ruinstaden var inte särskilt välskött. I mursprickorna växte ogräs och slingerväxter. En grönskimrande ödla pilade just framför fötterna på henne och stannade bakom en liten sten som ville den säga: ”Du såg väl mig, jag skimrar för dig.”
Hon sluter handen om sin scarabé som hänger i en kedja runt halsen. Det är med den hon delar sina upplevelser, den heliga skalbaggen. Den öppnar dörren till hennes inre rum där hon samlar det som visar vägen till det arketypiska.
Då är den där. Hon förnimmer att den är nära. Det känns som ett sug in i en bild. Sakta dras hon till muren byggd av stora grafiska lavastensblock. Hon ser den, en gråsvart mumiebagge listigt kamuflerad i lavan. Den släpar på en solsymbol. Det hörs ett sisande från den samtidigt som hennes egen scarabé vibrerar och bränner mot huden. Hon erfar en vällustkänsla.
Det var svårt att förklara men för henne var det självklart. Något skedde inom henne. En både sinnlig och visuell konstupplevelse som födde något i hennes inre rum. Något att bära med sig.
Taormina 14 oktober 2000
torsdag 28 maj 2009
Att våga göra tvärtom.
När jag bestämde att mina bloggar alltid skulle utgå från ”tid och rum” eller kunna finnas under den rubriken var det inte något jag kom på då. Nej, tidstanken har jag burit med mig i alla tider.
Idag då jag sorterade bland mina papper för att komma igång och skriva lite längre texter hittade jag bland några tio år gamla anteckningar, från att jag deltog i en skrivarkurs ledd av Katarina Mazetti på Sicilien, texter som berörde mig.
T ex en berättelse där jag själv finns med i tredje person:
Britta hörde inte längre vad kursledaren sa. Det var något som sades i början som tog tag i henne. Hon hade hittat en nyckel. En användbar nyckel. Kanske var det inte just de sagda orden som gav associationen utan den betydelse de bringade, eller det spänningsfält de var sprungna ur; tiden, rummet.
Vad är tid? Hur beskriver man tid? Man säger att tiden går eller ännu värre att tiden läker alla sår. Så är det inte. Britta visste. Tiden läker inte alla sår. Ett sorgesår läker aldrig. Men så småningom lär man sig hur man ska förhålla sig till sin sorg.
Nej, tid är något annat Tid är som energi. Den försvinner inte. Den omvandlas bara till något annat, trodde Britta, blir till ångest eller lycka, men oftast till minnen man sedan bär med sig, somliga glada, andra dränkta i tårar eller de som inte betydde något alls.
Det var en sida av nyckeln. Den andra var rummet. Hon behövde bara titta ut genom fönstret i föreläsningssalen för att det skulle svindla. Där låg hela Medelhavet, oändligt. Morgonsolen lyste med ett magert sken över ett blågrått vatten. Ett hundskall blandade sig med ljuset. Horisonten försvann i det fjärran diset och flöt ihop med himlen. Hon sögs in i himmelsbrunnen. I andra fönstret såg hon Etna pysa ut sitt svavel i små rökpuffar.
Men det var inte det rummet som hon menade. Det var det rum som livet givit henne. Hennes livsrum. Ofta kände hon hur trångt det var, trångt och snårigt. Livet hade inte lärt henne att hantera en machete och därför fastnade hon inte sällan i snåren och rev sig på taggarna. Hennes rum låg också oftast i skugga.
Men varför kände hon att meningen med orden hon hört var nyckeln till något annat. Att det kursledaren sagt berörde tid och rum, hennes tid och rum.
”Att våga göra tvärtom”, Britta hörde orden blandas med hundskallen där nere mellan husen.
Tvärtom! Det låter så enkelt. Men för henne var det något som kunde leda till andra sidan, till något bakom dörren. Den låsta dörren. Den dörren hon knappast visste fanns.
Tvärtom! Hon upprepar ordet inom sig och känner att det nog inte är det ordet som är själva nyckeln utan ordet våga.
Låg nyckeln i att våga göra tvärtom, att våga smyga sig in i ett annat rum. Egentligen visste hon inte om rummet där bakom skulle vara bättre eller just bara ett annat rum. Men ändå. Jo, hon tog ett beslut. Det största beslut hon tagit. Hon skulle pröva om nyckeln passade.
Det hände något med henne och när hon gick ut från föreläsningssalen var det som om en kraft sköljde över henne. Hon hade bara att sträcka ut handen och säga ”okey, jag följer med, jag är beredd.
Tanken att jag är bra, JAG är bra hade aldrig förespeglat henne och gjorde det inte nu heller. Det gällde bara andra – de som vågade. Det var de som var dörren. För henne hette nyckeln ”våga”.
Hon måste möta de andras blickar och be dem släppa fram henne. Be någon flytta på sig. Det var inte bara att vrida om nyckeln. Hon måste lirka. Konsten låg i att sträcka på sig och se de andra i ögonen och säga ”här är jag, får jag komma in?” Nej förresten, inte be utan ”jag tänkte dricka ur livets brunn och jag vill att du flyttar på dig så jag kommer förbi”.
Från början var det bara en tanke. Men nu var hon där på den andra sidan och där var han. Plötsligt. Han öppnade nästa dörr där hon kunde släppa loss all den oförlösta kärlek hon förträngt så länge. I ett rum där passionen blommade och hon fick plocka dess frukter. Hon hade vågat.
Idag då jag sorterade bland mina papper för att komma igång och skriva lite längre texter hittade jag bland några tio år gamla anteckningar, från att jag deltog i en skrivarkurs ledd av Katarina Mazetti på Sicilien, texter som berörde mig.
T ex en berättelse där jag själv finns med i tredje person:
Britta hörde inte längre vad kursledaren sa. Det var något som sades i början som tog tag i henne. Hon hade hittat en nyckel. En användbar nyckel. Kanske var det inte just de sagda orden som gav associationen utan den betydelse de bringade, eller det spänningsfält de var sprungna ur; tiden, rummet.
Vad är tid? Hur beskriver man tid? Man säger att tiden går eller ännu värre att tiden läker alla sår. Så är det inte. Britta visste. Tiden läker inte alla sår. Ett sorgesår läker aldrig. Men så småningom lär man sig hur man ska förhålla sig till sin sorg.
Nej, tid är något annat Tid är som energi. Den försvinner inte. Den omvandlas bara till något annat, trodde Britta, blir till ångest eller lycka, men oftast till minnen man sedan bär med sig, somliga glada, andra dränkta i tårar eller de som inte betydde något alls.
Det var en sida av nyckeln. Den andra var rummet. Hon behövde bara titta ut genom fönstret i föreläsningssalen för att det skulle svindla. Där låg hela Medelhavet, oändligt. Morgonsolen lyste med ett magert sken över ett blågrått vatten. Ett hundskall blandade sig med ljuset. Horisonten försvann i det fjärran diset och flöt ihop med himlen. Hon sögs in i himmelsbrunnen. I andra fönstret såg hon Etna pysa ut sitt svavel i små rökpuffar.
Men det var inte det rummet som hon menade. Det var det rum som livet givit henne. Hennes livsrum. Ofta kände hon hur trångt det var, trångt och snårigt. Livet hade inte lärt henne att hantera en machete och därför fastnade hon inte sällan i snåren och rev sig på taggarna. Hennes rum låg också oftast i skugga.
Men varför kände hon att meningen med orden hon hört var nyckeln till något annat. Att det kursledaren sagt berörde tid och rum, hennes tid och rum.
”Att våga göra tvärtom”, Britta hörde orden blandas med hundskallen där nere mellan husen.
Tvärtom! Det låter så enkelt. Men för henne var det något som kunde leda till andra sidan, till något bakom dörren. Den låsta dörren. Den dörren hon knappast visste fanns.
Tvärtom! Hon upprepar ordet inom sig och känner att det nog inte är det ordet som är själva nyckeln utan ordet våga.
Låg nyckeln i att våga göra tvärtom, att våga smyga sig in i ett annat rum. Egentligen visste hon inte om rummet där bakom skulle vara bättre eller just bara ett annat rum. Men ändå. Jo, hon tog ett beslut. Det största beslut hon tagit. Hon skulle pröva om nyckeln passade.
Det hände något med henne och när hon gick ut från föreläsningssalen var det som om en kraft sköljde över henne. Hon hade bara att sträcka ut handen och säga ”okey, jag följer med, jag är beredd.
Tanken att jag är bra, JAG är bra hade aldrig förespeglat henne och gjorde det inte nu heller. Det gällde bara andra – de som vågade. Det var de som var dörren. För henne hette nyckeln ”våga”.
Hon måste möta de andras blickar och be dem släppa fram henne. Be någon flytta på sig. Det var inte bara att vrida om nyckeln. Hon måste lirka. Konsten låg i att sträcka på sig och se de andra i ögonen och säga ”här är jag, får jag komma in?” Nej förresten, inte be utan ”jag tänkte dricka ur livets brunn och jag vill att du flyttar på dig så jag kommer förbi”.
Från början var det bara en tanke. Men nu var hon där på den andra sidan och där var han. Plötsligt. Han öppnade nästa dörr där hon kunde släppa loss all den oförlösta kärlek hon förträngt så länge. I ett rum där passionen blommade och hon fick plocka dess frukter. Hon hade vågat.
söndag 24 maj 2009
Tid är ett tillstånd
Nu har jag det! Tid är ett tillstånd. Antingen har jag tid eller också är den svunnen. Men tiden finns där alltid den är som en linje hela tiden framåt. Det går inte att förflytta sig bakåt för det finns inga tidsmaskiner, bara backspolningsapparater som på film.
Jag kommer att tänka på Chaplin i ”Moderna tider” där han står vid sin maskin och skruvar på stora muttrar. En ny mutter varje nu och nu och nu, men aj, där glömde han en mutter och försökte vända sig mot nyss och skruva den missade. Vi vet ju hur det gick. Han fastnade i det löpande bandet, tidens gissel ända till någon kunde stoppa tiden för en sekund. Jag tror det är så det går till, när man i atomuret måste lägga till någon sekund varje år för att hinna ikapp den rätta tiden.
När jag så försöker i räta rader så min plocksallad eller den romerska salladen eller rucolan, så gäller Gunnel Carlssons devis om att tid är trädgård. Ja, just det. Tid är ett tillstånd. Man mår så himla bra där mellan raderna. Man liksom befruktar jorden, det är mina hormoner som gör att det blir små babyplantor som växer upp och blir till sallad att plocka och förgylla min måltid med. Det är lika bra att bekänna att jag nu även har satt potatisen, bondbönorna, dillen och persiljan. Det tog sin tid, en tid som var en lisa för själen. Jag mår så himla bra för jag vet att har jag sått så har jag också något att skörda.
Jag kommer att tänka på Chaplin i ”Moderna tider” där han står vid sin maskin och skruvar på stora muttrar. En ny mutter varje nu och nu och nu, men aj, där glömde han en mutter och försökte vända sig mot nyss och skruva den missade. Vi vet ju hur det gick. Han fastnade i det löpande bandet, tidens gissel ända till någon kunde stoppa tiden för en sekund. Jag tror det är så det går till, när man i atomuret måste lägga till någon sekund varje år för att hinna ikapp den rätta tiden.
När jag så försöker i räta rader så min plocksallad eller den romerska salladen eller rucolan, så gäller Gunnel Carlssons devis om att tid är trädgård. Ja, just det. Tid är ett tillstånd. Man mår så himla bra där mellan raderna. Man liksom befruktar jorden, det är mina hormoner som gör att det blir små babyplantor som växer upp och blir till sallad att plocka och förgylla min måltid med. Det är lika bra att bekänna att jag nu även har satt potatisen, bondbönorna, dillen och persiljan. Det tog sin tid, en tid som var en lisa för själen. Jag mår så himla bra för jag vet att har jag sått så har jag också något att skörda.
fredag 15 maj 2009
Tid är trädgård.
Tid är trädgård sa trädgårdsgurun Gunnel Carlsson då hon påpekade att en frösådd pion tar tre år på sig innan den kan tänkas blomma. Vad betyder det då att inte ha tid eller att inte komma i tid? Bäst är att vara i tiden d v s i nuet. Men det är klart… man kan resa i tiden också. På sätt och vis gjorde jag det i går kväll då jag förflyttades hundra år tillbaka i tiden och såg ”Selmas kärlekar” på Dalateatern. En pjäs som handlade om Selma Lagerlöf som författare, väninna och feminist i åren kring förra sekelskiftet.
Männen stod ju inte särskilt högt i kurs varken i hennes omgivning eller i hennes författarskap även om hon behandlade de manliga gestalterna i böckerna med stor ömhet. Detta togs dock inte upp i pjäsen utan är min tolkning.
I pjäsen fick vi följa henne fram till 1909 då hon fick nobelpriset. Eftersom jag forskat kring Selma Lagerlöf står hon mig mycket nära, ja, jag känner nästan som ett sorts systerskap med henne. Då blev jag mycket förtvivlad över hur hon behandlades i teveserien om Selma som sändes i julas. Författaren till den pjäsen hade studerat Selmas liv med skygglappar och inriktat sig på ett mycket smalt spår som var meningen skulle handla om hennes privatliv. De hade tyvärr inte förstått att hennes privatliv är inflätat i hennes författarskap vilket ledde till att pjäsen blev en total urspårning.
Dess då gladare blev jag efter att ha sett Dalateaterns uppsättning där man genom att följa författarskapet också fick ta del av hur det går att se på hennes privatliv. Jag skulle vilja säga att föreställningen var genial både i sin dramaturgi och framtoning. Att skådespelarna dessutom gjorde ett suveränt framförande gjorde inte det hela sämre. Veronika Dahlström, Susanne Hellström, Patrik Pettersson och Åsa Persson klev obehindrat in och ut i flertalet roller i en iscensättning av Anna Sjövall som var stilistisk, rytmisk och spänstig i sina tidsklipp. Vill också nämna hur jag njöt av Åsa Perssons stramt tillbakahållna mimik som var ytterst talande.
Som sagt, tid är trädgård. Nu ska jag ut och så, vilket betyder att när tiden är inne kan jag skörda.
Männen stod ju inte särskilt högt i kurs varken i hennes omgivning eller i hennes författarskap även om hon behandlade de manliga gestalterna i böckerna med stor ömhet. Detta togs dock inte upp i pjäsen utan är min tolkning.
I pjäsen fick vi följa henne fram till 1909 då hon fick nobelpriset. Eftersom jag forskat kring Selma Lagerlöf står hon mig mycket nära, ja, jag känner nästan som ett sorts systerskap med henne. Då blev jag mycket förtvivlad över hur hon behandlades i teveserien om Selma som sändes i julas. Författaren till den pjäsen hade studerat Selmas liv med skygglappar och inriktat sig på ett mycket smalt spår som var meningen skulle handla om hennes privatliv. De hade tyvärr inte förstått att hennes privatliv är inflätat i hennes författarskap vilket ledde till att pjäsen blev en total urspårning.
Dess då gladare blev jag efter att ha sett Dalateaterns uppsättning där man genom att följa författarskapet också fick ta del av hur det går att se på hennes privatliv. Jag skulle vilja säga att föreställningen var genial både i sin dramaturgi och framtoning. Att skådespelarna dessutom gjorde ett suveränt framförande gjorde inte det hela sämre. Veronika Dahlström, Susanne Hellström, Patrik Pettersson och Åsa Persson klev obehindrat in och ut i flertalet roller i en iscensättning av Anna Sjövall som var stilistisk, rytmisk och spänstig i sina tidsklipp. Vill också nämna hur jag njöt av Åsa Perssons stramt tillbakahållna mimik som var ytterst talande.
Som sagt, tid är trädgård. Nu ska jag ut och så, vilket betyder att när tiden är inne kan jag skörda.
torsdag 7 maj 2009
FRED
7 maj 2009
Idag för 64 år sedan lämnade vi tiden för andra världskriget. Det blev fred i Europa och som tonåring trodde jag att nu skulle det aldrig mer bli krig. Kriget som slutade skulle bli en läxa för framtiden. Någon Hitler skulle aldrig mer få chansen. Men det var en ungdomsdröm för vi vet ju alla hur det gått. Alltid pågår krig någonstans. En annan läxa är att makthavarna i Europa inte lärt av historien. Genom århundraden har de försökt med olika EU-projekt men som alla gått i kras. Hur mycket pengar ska det få kosta innan vår tids EU pajar, för paja kommer det att göra. T ex skulle jag vilja veta hur mycket jag har bidragit till Margot Wallströms barns skolgång i Bryssel och alla andra kostnader för de medverkande där. Varför tror ni att Marit Paulsen vill tillbaka dit om inte för sin ekonomi.
Men det blev visst fel spår jag kom in på. Det jag ville berätta var om ett besök jag gjorde igår tillsammans med veteranerna i orienteringsklubben Kåre. Vi träffades hos Liljegrens i den natursköna Uggelviken med sina vitsippsbackar där de små lammen glatt skuttade omkring vid sjön Varpan. Där fanns också Lars Helmer som berättade om tider från förr, om gamla stengrunder, om Daniel som fanns där på 1500-talet och hela släkthistorien fram till idag och med släkter som hette Uggla. Förmodligen stammar Carolina af Ugglas släkt från Uggelviken och det är ju lite kuriosa i sammanhanget.
Ja tänk, vad allt kan inte rymmas under rubriken tid och rum
Idag för 64 år sedan lämnade vi tiden för andra världskriget. Det blev fred i Europa och som tonåring trodde jag att nu skulle det aldrig mer bli krig. Kriget som slutade skulle bli en läxa för framtiden. Någon Hitler skulle aldrig mer få chansen. Men det var en ungdomsdröm för vi vet ju alla hur det gått. Alltid pågår krig någonstans. En annan läxa är att makthavarna i Europa inte lärt av historien. Genom århundraden har de försökt med olika EU-projekt men som alla gått i kras. Hur mycket pengar ska det få kosta innan vår tids EU pajar, för paja kommer det att göra. T ex skulle jag vilja veta hur mycket jag har bidragit till Margot Wallströms barns skolgång i Bryssel och alla andra kostnader för de medverkande där. Varför tror ni att Marit Paulsen vill tillbaka dit om inte för sin ekonomi.
Men det blev visst fel spår jag kom in på. Det jag ville berätta var om ett besök jag gjorde igår tillsammans med veteranerna i orienteringsklubben Kåre. Vi träffades hos Liljegrens i den natursköna Uggelviken med sina vitsippsbackar där de små lammen glatt skuttade omkring vid sjön Varpan. Där fanns också Lars Helmer som berättade om tider från förr, om gamla stengrunder, om Daniel som fanns där på 1500-talet och hela släkthistorien fram till idag och med släkter som hette Uggla. Förmodligen stammar Carolina af Ugglas släkt från Uggelviken och det är ju lite kuriosa i sammanhanget.
Ja tänk, vad allt kan inte rymmas under rubriken tid och rum
torsdag 30 april 2009
Enskede 100 år
Enskede 100 år.
I år fyller stadsdelen Enskede 100 år och med anledning av det ordnade föräldraföreningen i Enskedeskolan en ”berättardag” då före detta elever fick komma och berätta i klasserna om hur det var förr i Enskede och i skolan.
I år är det sjuttio år sedan jag kom från Göteborg och började i tredje klass i Enskedeskolan, så jag anmälde mig som en berättare. Jag bodde i Enskede mellan 1939 och 1942 och har tidigare skrivit ett manus som heter ”Tre år i en barndom” som just handlade om de åren och som jag har försökt få något förlag att intressera sig för, men ingen har velat låta trycka det. Det är ett dokument eftersom det bygger på fakta. Lite är det dock putsat med en del fiktion.
Det materialet blev underlag till det jag ville berätta för eleverna i Enskedeskolan med anledning av 100-årsjubileet. Jag plockade först och främst ut de bitarna ur manuset som just handlade om hur jag hade det i skolan då. Sedan tog jag med det som handlade om hur vi påverkades av andra världskriget med kokslov, ransonering och annat. Jag berättade också om vilka lekar som var populära på den tiden. Dessutom flätade jag in en sann kärlekshistoria. När jag var tio år hade jag nämligen en romans med en kille som hette Lennart Bondesson och som jag minns brottstycken av.
Jag fick ett schema och gick från klass till klass och berättade en halvtimma på varje ställe i fem olika klasser. Det kändes som det var uppskattat och en kille svarade på min fråga om vad han tyckte om min berättelse, att den var ”asbra”. Det tycker jag var ett bra betyg.
Eftersom jag flyttade tillbaka till Göteborg efter de där tre åren så tappade jag kontakten med mina kamrater och med Lennart.
Bodde sedan i Stockholm igen mellan 1970-1980 varefter jag arbetade i Leksand och Luleå och kom som pensionär åter till Stockholm 1995.
Men efter den lyckade berättardagen blev jag lite sugen på att kolla om Lennart finns kvar i trakterna. Det vore kul att höra vad han minns från skoltiden i Enskede.
Tiden består av olika stora bitar och detta var några av de större i mitt liv. Men tiden består också av små bitar som korn, som man kan samla på och det jag berättade vill jag mena var en sorts guldkorn.
I år fyller stadsdelen Enskede 100 år och med anledning av det ordnade föräldraföreningen i Enskedeskolan en ”berättardag” då före detta elever fick komma och berätta i klasserna om hur det var förr i Enskede och i skolan.
I år är det sjuttio år sedan jag kom från Göteborg och började i tredje klass i Enskedeskolan, så jag anmälde mig som en berättare. Jag bodde i Enskede mellan 1939 och 1942 och har tidigare skrivit ett manus som heter ”Tre år i en barndom” som just handlade om de åren och som jag har försökt få något förlag att intressera sig för, men ingen har velat låta trycka det. Det är ett dokument eftersom det bygger på fakta. Lite är det dock putsat med en del fiktion.
Det materialet blev underlag till det jag ville berätta för eleverna i Enskedeskolan med anledning av 100-årsjubileet. Jag plockade först och främst ut de bitarna ur manuset som just handlade om hur jag hade det i skolan då. Sedan tog jag med det som handlade om hur vi påverkades av andra världskriget med kokslov, ransonering och annat. Jag berättade också om vilka lekar som var populära på den tiden. Dessutom flätade jag in en sann kärlekshistoria. När jag var tio år hade jag nämligen en romans med en kille som hette Lennart Bondesson och som jag minns brottstycken av.
Jag fick ett schema och gick från klass till klass och berättade en halvtimma på varje ställe i fem olika klasser. Det kändes som det var uppskattat och en kille svarade på min fråga om vad han tyckte om min berättelse, att den var ”asbra”. Det tycker jag var ett bra betyg.
Eftersom jag flyttade tillbaka till Göteborg efter de där tre åren så tappade jag kontakten med mina kamrater och med Lennart.
Bodde sedan i Stockholm igen mellan 1970-1980 varefter jag arbetade i Leksand och Luleå och kom som pensionär åter till Stockholm 1995.
Men efter den lyckade berättardagen blev jag lite sugen på att kolla om Lennart finns kvar i trakterna. Det vore kul att höra vad han minns från skoltiden i Enskede.
Tiden består av olika stora bitar och detta var några av de större i mitt liv. Men tiden består också av små bitar som korn, som man kan samla på och det jag berättade vill jag mena var en sorts guldkorn.
fredag 24 april 2009
hyllning
Idag fyller Bo Bjelfvenstam 85 år och då vill jag uppvakta honom med följande text, en text som liksom alla min fundror handlar im tid.
Tiden, den är en trogen vän
som följer oss vartän vi går
ibland den springer fort
för att strax sen ta det lugnt.
Man talar om en svunnen tid
men det är ej alls sant
för tiden finns ju alltid kvar
uti de minnen som vi sparat på
en del i album medan andra i vårt sinn´.
Men Bo har mycket samlat i en bok
och inte minst på film
om allt han sett och hört
på sina resor kors och tvärs omkring.
med minnen av yppersta slag
som stort har berikat ditt liv
och du kan nu unna dig
att surfa på den våg
som tiden har givit till dig
och njuta av livet just här och nu
med många små guldkorn och lust
i alltings föränderlighet.
ulla B
Tiden, den är en trogen vän
som följer oss vartän vi går
ibland den springer fort
för att strax sen ta det lugnt.
Man talar om en svunnen tid
men det är ej alls sant
för tiden finns ju alltid kvar
uti de minnen som vi sparat på
en del i album medan andra i vårt sinn´.
Men Bo har mycket samlat i en bok
och inte minst på film
om allt han sett och hört
på sina resor kors och tvärs omkring.
med minnen av yppersta slag
som stort har berikat ditt liv
och du kan nu unna dig
att surfa på den våg
som tiden har givit till dig
och njuta av livet just här och nu
med många små guldkorn och lust
i alltings föränderlighet.
ulla B
söndag 19 april 2009
Tidsdokument på film.
Jovisst, tiden lider och därmed hopas minnena. Jag menar att tiden finns kvar men som minnen. Det finns duktiga kvinnor som sedan omvandlar sina minnen till film, till dokumentärfilm som sedan finns tillgänglig för alla att se. Det vill jag kalla tidsdokument på högsta nivå.
I helgen gör Göran Gunér sådana filmer tillgängliga för allmänheten, igår på Bio Rio och idag på Zita. Igår såg jag Anja Breiens film ”Jezidierna” som har en religion med rötter tillbaka i tiden före vår tideräkning. De finns i norra Irak och kringliggande länder och är ursprungligen kurder. Filmen handlar om att tillhöra en religion och kultur som ständigt hotas av förföljelse och angrepp.
Idag visas Lila Ghobadys film ”Forbidden Sun Dance” och Moslem Mansouris filmer ”Trial” och ”Ahmad Shamlou”. Två filmare som slåss för filmen som mänskligt uttryck, för kultur på alla språk och människliga rättigheter.
Av hela mitt hjärta beundrar jag dessa kvinnor som jag hade tillfälle att träffa närmare i går kväll. Kvinnor som vill synliggöra det våld som ständigt pågår mot människorättskämpar, kvinnor som ”går genom eld och vatten” för att på filmremsan fästa tiden, dokumentärfilmare. Men tack också Göran Gunér, min vän, som träget arbetar för att det ska finnas visningstillfällen för dessa dokumentärer och som själv arbetar med att höja filmkulturens status och då inte minst dokumentärfilm – tidsdokument.
Om tid är medvetandets sätt att hålla koll på skeenden så är film ett ögats redskap att synliggöra dem.
I helgen gör Göran Gunér sådana filmer tillgängliga för allmänheten, igår på Bio Rio och idag på Zita. Igår såg jag Anja Breiens film ”Jezidierna” som har en religion med rötter tillbaka i tiden före vår tideräkning. De finns i norra Irak och kringliggande länder och är ursprungligen kurder. Filmen handlar om att tillhöra en religion och kultur som ständigt hotas av förföljelse och angrepp.
Idag visas Lila Ghobadys film ”Forbidden Sun Dance” och Moslem Mansouris filmer ”Trial” och ”Ahmad Shamlou”. Två filmare som slåss för filmen som mänskligt uttryck, för kultur på alla språk och människliga rättigheter.
Av hela mitt hjärta beundrar jag dessa kvinnor som jag hade tillfälle att träffa närmare i går kväll. Kvinnor som vill synliggöra det våld som ständigt pågår mot människorättskämpar, kvinnor som ”går genom eld och vatten” för att på filmremsan fästa tiden, dokumentärfilmare. Men tack också Göran Gunér, min vän, som träget arbetar för att det ska finnas visningstillfällen för dessa dokumentärer och som själv arbetar med att höja filmkulturens status och då inte minst dokumentärfilm – tidsdokument.
Om tid är medvetandets sätt att hålla koll på skeenden så är film ett ögats redskap att synliggöra dem.
fredag 17 april 2009
Tiden lider
Har just vandrat hem över broarna från dansen i Alvik. Har hört fåglarna kvittra och sett vattnet glittra i vårsolen och det svirrar i kroppen. Dans är en lisa för själen. Det är tider det, tider att njuta, tider att älska.
Hade ett intressant samtal med en annan dansgäst som kom att sitta bredvid mig. Det blev korta pratstunder eftersom det var tätt mellan danserna. Hon tycker också om att skriva och har haft det kämpigt av och till i livet precis som jag. Vi ska höras.
Vår tid är utmätt och vi lever olika länge men som tur är vet vi inte hur länge. Men ju äldre jag blir dess då kortare tid har jag kvar och den tiden är min och ingen annans och måtte jag klara att leva och icke blott överleva den. Det handlar om att starta projekt. Jag har en idé om ett skrivprojekt som jag ska starta i sommar. Men först ska frön och potatis i jorden vilket också är ett projekt.
Tiden måste också räcka till att träffa barnbarnen innan de åker till sina sommarland. Särskilt ser jag fram mot att träffa Rebecca som snart kommer hem från sin cirkusutbildning i Ukraina och innan hon åker vidare till skolan i Köpenhamn.
Tiden lider.
Hade ett intressant samtal med en annan dansgäst som kom att sitta bredvid mig. Det blev korta pratstunder eftersom det var tätt mellan danserna. Hon tycker också om att skriva och har haft det kämpigt av och till i livet precis som jag. Vi ska höras.
Vår tid är utmätt och vi lever olika länge men som tur är vet vi inte hur länge. Men ju äldre jag blir dess då kortare tid har jag kvar och den tiden är min och ingen annans och måtte jag klara att leva och icke blott överleva den. Det handlar om att starta projekt. Jag har en idé om ett skrivprojekt som jag ska starta i sommar. Men först ska frön och potatis i jorden vilket också är ett projekt.
Tiden måste också räcka till att träffa barnbarnen innan de åker till sina sommarland. Särskilt ser jag fram mot att träffa Rebecca som snart kommer hem från sin cirkusutbildning i Ukraina och innan hon åker vidare till skolan i Köpenhamn.
Tiden lider.
måndag 13 april 2009
Tid för uppbrott.
Som jag sagt tidigare kan allt inrymmas under rubriken tid och rum, t ex juletid, vintertid, sommartid, blomstertid, middagstid, bråda tider, onda tider, goda tider och just nu är påskatiden liden.
På tal om påsk så sägs det att den handlar om hur Jesus fick lida för våra synder. Religionen är mytisk, eftersom den bygger på myten om evigt liv och uppståndelse från det döda. Hur kan en myt då upphöjas och bli statlig som den var till alldeles nyss, undrar jag. Troll, andar och spöken är också mytiska, men inte har de varit statliga. Jovisst ja, jag glömde "den helige ande", den var statlig.
Tro kan byggas på mycket som t ex österländsk mystik eller kvantfysik. Oj då, då är vi inne på Einstein igen. Kvantfysik är intressant och som jag gärna skulle vilja ha utrett. Återkommer till det.
Jag har inte valt att bli hedning utan jag har accepterat att jag är det och vill tro på människan. Men jag har en "gud" och hon heter naturen. I naturen bor kraften, kraften att flytta berg. Se bara vad som hände i Italien nyss eller kraften att skapa älskliga små blommor med doft av myrra. I naturen bor kärleken. Naturen har livet i sin hand.
Bertil Torekull har alltid värnat om den lilla människan och i det sammanhanget sagt många bra saker som att ”Min tid har alltid varit nu.” Han tror på uppbrottets möjligheter. ”Vi har en negativ inställning till uppbrott i Sverige, trygghetsfixerade som vi är. Här står trofasthet och lojalitet högt i kurs. Fler borde säga ifrån istället för att kompromissa, jamsa med och tvingas ta konsekvenserna av beslut de egentligen inte ställer upp på. Dessutom vill jag ingjuta lite styrka hos dem som tvingas till uppbrott.”, skrev han för länge sedan.
På tal om påsk så sägs det att den handlar om hur Jesus fick lida för våra synder. Religionen är mytisk, eftersom den bygger på myten om evigt liv och uppståndelse från det döda. Hur kan en myt då upphöjas och bli statlig som den var till alldeles nyss, undrar jag. Troll, andar och spöken är också mytiska, men inte har de varit statliga. Jovisst ja, jag glömde "den helige ande", den var statlig.
Tro kan byggas på mycket som t ex österländsk mystik eller kvantfysik. Oj då, då är vi inne på Einstein igen. Kvantfysik är intressant och som jag gärna skulle vilja ha utrett. Återkommer till det.
Jag har inte valt att bli hedning utan jag har accepterat att jag är det och vill tro på människan. Men jag har en "gud" och hon heter naturen. I naturen bor kraften, kraften att flytta berg. Se bara vad som hände i Italien nyss eller kraften att skapa älskliga små blommor med doft av myrra. I naturen bor kärleken. Naturen har livet i sin hand.
Bertil Torekull har alltid värnat om den lilla människan och i det sammanhanget sagt många bra saker som att ”Min tid har alltid varit nu.” Han tror på uppbrottets möjligheter. ”Vi har en negativ inställning till uppbrott i Sverige, trygghetsfixerade som vi är. Här står trofasthet och lojalitet högt i kurs. Fler borde säga ifrån istället för att kompromissa, jamsa med och tvingas ta konsekvenserna av beslut de egentligen inte ställer upp på. Dessutom vill jag ingjuta lite styrka hos dem som tvingas till uppbrott.”, skrev han för länge sedan.
lördag 4 april 2009
Meningen med livet är att leva det.
Meningen med livet är att leva det.
Jag har gott om tid och jag promenerar på väg in till stan mot norr då jag ser två cyklister på cykelbanan på väg åt motsatt håll. De står bredvid cyklarna och ordnar med sin packning. Det är en redig packning de har, med cykelväskor fästade på varje ställe det går att fästa en väska.
Som den göteborgare jag är kan jag inte låta bli att kommentera.
- Ni ser ut som om ni ska åka långt, av packningen att döma.
Det var vackert vårväder och jag tänkte att de ska säkert ända till Skåne.
- Ja, vi ska cykla jorden runt, svarade de käckt.
Jag blev mållös i flera sekunder, för så nära en jordenruntfarare hade jag aldrig varit, två stycken t o m. Det visade sig vara far och son. En som just avslutat sitt verksamma arbetsliv och uppnått pensionsåldern och en som var arton år och ännu inte kommit in i ekorrhjulet.
Jag fick ett visitkort med adressen till deras hemsida och där jag kan följa deras öden och upplevelser, www.bikesinorbit.com. Det handlar om att leva livet och inte bara överleva.
Så här börjar den:
About the Bikes in Orbit project:
Hello, we, father and son, are going on a biketrip around the globe that will start early april 2009.We are: Torsten Frank age 66, just retired (but not tired).Alexander Frank age 18, just quit school (tired of it).The trip is planned to take 3 years and the winters will be spent in Sweden.Our journey is beginning in Stockholm and the journey goes through Sweden and Denmark. Then we follow the west coast of Europe seeing Germany, Holland, Belgium and France to Bayonne where we rest a while before entering Spain. In Spain we follow the southern slopes of the Pyrenées through Andorra and back into France. Final destination in Europe will be Marseille. We will use a slow tempo. Meeting people along the road may be an opportunity to stop for a chat. Seeing something beautiful or exciting may be a reason to stop a day or two.
På tal om att eftersom vår tid är utmätt så gäller det att leva den tid vi har. I en intervju med Ulf Lundell i ett program på teve fick han frågan vad det är som driver honom i hans olika projekt. Han svarade att han ville inte lämna livet olevt, så som jag tolkade det.
Jag har gott om tid och jag promenerar på väg in till stan mot norr då jag ser två cyklister på cykelbanan på väg åt motsatt håll. De står bredvid cyklarna och ordnar med sin packning. Det är en redig packning de har, med cykelväskor fästade på varje ställe det går att fästa en väska.
Som den göteborgare jag är kan jag inte låta bli att kommentera.
- Ni ser ut som om ni ska åka långt, av packningen att döma.
Det var vackert vårväder och jag tänkte att de ska säkert ända till Skåne.
- Ja, vi ska cykla jorden runt, svarade de käckt.
Jag blev mållös i flera sekunder, för så nära en jordenruntfarare hade jag aldrig varit, två stycken t o m. Det visade sig vara far och son. En som just avslutat sitt verksamma arbetsliv och uppnått pensionsåldern och en som var arton år och ännu inte kommit in i ekorrhjulet.
Jag fick ett visitkort med adressen till deras hemsida och där jag kan följa deras öden och upplevelser, www.bikesinorbit.com. Det handlar om att leva livet och inte bara överleva.
Så här börjar den:
About the Bikes in Orbit project:
Hello, we, father and son, are going on a biketrip around the globe that will start early april 2009.We are: Torsten Frank age 66, just retired (but not tired).Alexander Frank age 18, just quit school (tired of it).The trip is planned to take 3 years and the winters will be spent in Sweden.Our journey is beginning in Stockholm and the journey goes through Sweden and Denmark. Then we follow the west coast of Europe seeing Germany, Holland, Belgium and France to Bayonne where we rest a while before entering Spain. In Spain we follow the southern slopes of the Pyrenées through Andorra and back into France. Final destination in Europe will be Marseille. We will use a slow tempo. Meeting people along the road may be an opportunity to stop for a chat. Seeing something beautiful or exciting may be a reason to stop a day or two.
På tal om att eftersom vår tid är utmätt så gäller det att leva den tid vi har. I en intervju med Ulf Lundell i ett program på teve fick han frågan vad det är som driver honom i hans olika projekt. Han svarade att han ville inte lämna livet olevt, så som jag tolkade det.
måndag 30 mars 2009
Tiden - en illusion?
Som sagt: Förflutet, nutid och framtid är enligt Einstein bara en illusion. Vad är då en illusion? Jo, en falsk föreställning, ogrundad förhoppning, feltolkning av sinnesintryck – synvilla.
Nä, i de facken passar inte tiden in. Det är rätt så tillvida att tiden är ett abstrakt begrepp men i tiden finns ingen falskhet utan den är nog det sannaste i livet för den finns där alltid.
Det som hände igår det har verkligen hänt och det som händer nu, det händer nu, dvs nyss.
Någon skrev i ett mejl till mig om vad det stod i den förra bloggen om vad just nu betydde. Han skrev att det är viktigt att leva i nuet och inte låta tid försvinna utan mening. Kan någon säga det bättre.
Idag ställs frågan i DN om det är arbetet eller fritiden som är meningen med livet. Det är en konstig fråga eftersom för mig är meningen att vi skall reproducera oss på det att livet kan gå vidare. Det handlar alltså om att leva livet och meningen får vi lägga in själva, att göra livstiden meningsfull.
Fortsättning följer.
Nä, i de facken passar inte tiden in. Det är rätt så tillvida att tiden är ett abstrakt begrepp men i tiden finns ingen falskhet utan den är nog det sannaste i livet för den finns där alltid.
Det som hände igår det har verkligen hänt och det som händer nu, det händer nu, dvs nyss.
Någon skrev i ett mejl till mig om vad det stod i den förra bloggen om vad just nu betydde. Han skrev att det är viktigt att leva i nuet och inte låta tid försvinna utan mening. Kan någon säga det bättre.
Idag ställs frågan i DN om det är arbetet eller fritiden som är meningen med livet. Det är en konstig fråga eftersom för mig är meningen att vi skall reproducera oss på det att livet kan gå vidare. Det handlar alltså om att leva livet och meningen får vi lägga in själva, att göra livstiden meningsfull.
Fortsättning följer.
lördag 28 mars 2009
Tidsfundering
Man kan fundera mycket över vad tid är. Kanske är tiden en punkt, en tidpunkt, där punkten är ett nu och ett nu, dvs ett nu som genast blir ett nyss och som strax flyter in i dåtiden och blir till minnen.
Tidpunkterna följer tätt på varandra…. Ja, så tätt att de griper tag i varandra som morsetecken
-. ..- --..-- -. ..- --..-- eller blir till en tidsföljd _________ en rak linje som hela tiden pekar in i framtiden, till tiden vi har framför oss. Men vad då? Ligger den rakt framför oss? Hur kan då somliga säga att allt sker cykliskt?
Min uppfattning är därför att tiden inte är linjär utan cirkulär. Det handlar inte bara om att den 28:e mars inträffar en gång om året eller att djurens brunsttider är tidsbundna eller att jordens istider har sina intervall. Nej, allt går igen på ena eller andra sättet. Se bara på pengars värde eller att vara eller inte vara, det är frågan.
Einstein skrev en gång att förflutet, nutid och framtid bara är illusion…
Jag återkommer i frågan.
Tidpunkterna följer tätt på varandra…. Ja, så tätt att de griper tag i varandra som morsetecken
-. ..- --..-- -. ..- --..-- eller blir till en tidsföljd _________ en rak linje som hela tiden pekar in i framtiden, till tiden vi har framför oss. Men vad då? Ligger den rakt framför oss? Hur kan då somliga säga att allt sker cykliskt?
Min uppfattning är därför att tiden inte är linjär utan cirkulär. Det handlar inte bara om att den 28:e mars inträffar en gång om året eller att djurens brunsttider är tidsbundna eller att jordens istider har sina intervall. Nej, allt går igen på ena eller andra sättet. Se bara på pengars värde eller att vara eller inte vara, det är frågan.
Einstein skrev en gång att förflutet, nutid och framtid bara är illusion…
Jag återkommer i frågan.
onsdag 25 mars 2009
Inlägg nummer 2
I det förra inlägget, som var mitt första i denna bloggen och som ska bli den jag kommer att använda, skrev jag att mina funderingar kommer att röra sig kring litet och stort i livsproblematiken och som många med mig kanske funderar på. Men den texten kom aldrig med utan försvann i datahjärnan någonstans. Dessutom blev det jag skrev om tid också stympat. Här har jag utvecklat problematiken och hoppas att utlägget av inlägget ska funka. Så här tänker jag:
För mig är tid inte något som förflyktigas. Tiden finns i den sfär som finns omkring oss men som vi också finns i och som finns i oss.
Tid är som energi som omvandlas då den brukas eller som vatten i ett kretslopp. Men som för varje människa är begränsad. Tiden konsumeras inte utan byter bara form och blir till minnen, till resultat eller ångest. För att bli kvitt ångesten måste tiden återerövras, bli till kreativitet.
Detta är alltså mitt sätt att se på vad tid är och det är säkert mycket kvinnligt. Tid är rikedom - inte pengar. För männen är tiden mer en förbrukningsvara som kan beskrivas i snabba klipp, glömma och gå vidare.
För mig är tid inte något som förflyktigas. Tiden finns i den sfär som finns omkring oss men som vi också finns i och som finns i oss.
Tid är som energi som omvandlas då den brukas eller som vatten i ett kretslopp. Men som för varje människa är begränsad. Tiden konsumeras inte utan byter bara form och blir till minnen, till resultat eller ångest. För att bli kvitt ångesten måste tiden återerövras, bli till kreativitet.
Detta är alltså mitt sätt att se på vad tid är och det är säkert mycket kvinnligt. Tid är rikedom - inte pengar. För männen är tiden mer en förbrukningsvara som kan beskrivas i snabba klipp, glömma och gå vidare.
tisdag 24 mars 2009
Igen. Vad är tid?
Något gick fel med förra inlägget.
Vem kan förklara vad som kallas tid?
Jo, någon tror att den förgänglig är
att den för evigt bara flytt.
Nej, kanske är det som med energi
när den med väldig urkraft och syntes
förvandlas till en älsklig blommas doft
en känslas underbara harmoni
kan också tiden stöpas i en form
som stannar kvar uti mitt minnes rum.
Vem kan förklara vad som kallas tid?
Jo, någon tror att den förgänglig är
att den för evigt bara flytt.
Nej, kanske är det som med energi
när den med väldig urkraft och syntes
förvandlas till en älsklig blommas doft
en känslas underbara harmoni
kan också tiden stöpas i en form
som stannar kvar uti mitt minnes rum.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
