Tidsdokument på film.

Jovisst, tiden lider och därmed hopas minnena. Jag menar att tiden finns kvar men som minnen. Det finns duktiga kvinnor som sedan omvandlar sina minnen till film, till dokumentärfilm som sedan finns tillgänglig för alla att se. Det vill jag kalla tidsdokument på högsta nivå.
I helgen gör Göran Gunér sådana filmer tillgängliga för allmänheten, igår på Bio Rio och idag på Zita. Igår såg jag Anja Breiens film ”Jezidierna” som har en religion med rötter tillbaka i tiden före vår tideräkning. De finns i norra Irak och kringliggande länder och är ursprungligen kurder. Filmen handlar om att tillhöra en religion och kultur som ständigt hotas av förföljelse och angrepp.
Idag visas Lila Ghobadys film ”Forbidden Sun Dance” och Moslem Mansouris filmer ”Trial” och ”Ahmad Shamlou”. Två filmare som slåss för filmen som mänskligt uttryck, för kultur på alla språk och människliga rättigheter.
Av hela mitt hjärta beundrar jag dessa kvinnor som jag hade tillfälle att träffa närmare i går kväll. Kvinnor som vill synliggöra det våld som ständigt pågår mot människorättskämpar, kvinnor som ”går genom eld och vatten” för att på filmremsan fästa tiden, dokumentärfilmare. Men tack också Göran Gunér, min vän, som träget arbetar för att det ska finnas visningstillfällen för dessa dokumentärer och som själv arbetar med att höja filmkulturens status och då inte minst dokumentärfilm – tidsdokument.
Om tid är medvetandets sätt att hålla koll på skeenden så är film ett ögats redskap att synliggöra dem.