nyårstid

Nyårstid. Nyår betyder januari och mörker och kallt. Men jag tror vi har fått en ny årstid, januari med grönska, blommor och vår. Ja, jag hoppas på vår precis som den arabiska våren som betyder förändring och bättre tider. Bättre för folket och då inte bara för de rika för de har det redan mycket bättre än alla andra. Istället bör det bli bättre för de som drabbats av regeringens besparingar, som de gjort, för att kunna ge till de rika. Det sorgligt att inte alla i skolan fick lära sig att vi ärver våra föräldrars gener. I dessa gener ligger disposition för olika egenskaper som sedan miljön har betydelse för i vilken grad vi utvecklar dessa egenskaper positiva eller negativa. Av detta följer att vi behöver hjälp och inte straff för vissa beteenden. Det finns ett talesätt som säger att alla är inte födda med en guldsked i hand, det vill säga att de inte har förmåga att ta för sig. Men jag vill ändå hoppas på bättre tider för alla så därför: Nu randas åter ett annat år istället för det som går där katastrofer vällt fram ur alla vrår men vi hoppas och spår att de frön vi sår leder fram till en alldeles egen vår som vi firar ikväll med fyrverkei och gutår till ett himla GOTT NYTT ÅR då vi på kärlekens klocka slår.

filmtime

Ang.debatten om filmen PLAY. Är PLAY en film eller ett filmat debattinlägg? En regissör ska inte behöva förklara vad han vill säga med sin film. Åskådaren ska heller inte bli tillsagd vad det är som regissören tänkt med den. När Ruben Östlund går i svaromål mot vad vissa kritiker tycker om hans film berättar han om företeelser som absolut inte syns i filmen men som för hans egen del är avgörande för dess innehåll. Han menar att händelser bakom kameran var med om att förstärka vad han ville säga med filmen. Något som visserligen är intressant som debattinlägg men inte för vad som syns i de rörliga bilderna eller filmens konstnärlighet. Ändå är han tvärsäker på att jag inte gillar att bli avslöjad såsom varande deltagare i en social och ekonomisk obalans när jag ser hans verk. Glöm det, eftersom den obalansen ändå existerar bortom varje filmmakares intentioner. Vad jag ser i bilderna har heller inget att göra med hur nervös regissören var över om skådespelarna skulle klara sina roller. Hans nervositet syns inte på filmen, blott resultatet och har alltså inget att göra med vad filmen säger mig. Tydligen är han själv missbelåten med att alla inte ser vad han EGENTLIGEN ville berätta. Jag såg vad som försiggick på vita duken, det vill säga resultatet. Allt det andra är en annan berättelse. Film är ett konstverk och det kan i bästa fall sammanfalla med vad filmen säger mig men inte alltid med vad regissören vill säga med sin film.

Evinnerliga tider

Evinnerliga tider Inte visste vi då, 1946, att våra möten skulle hålla på i evinnerliga tider, ja, vi träffas fortfarande varje månad. Jag menar möten då flickorna på Kålltorps Ungdomsgård träffades för samvaro. Först samlades vi på varandras födelsedagar. Vi var elva stycken som träffades hemma hos varandra men efter ett par år blev det symöten istället. Det var inne med symöten då men när det kändes för tantigt blev det bara just möten men fortfarande en gång i månaden. Igår reste jag till Göteborg för att vara med på julträffen med tjejerna, då man har med sig en klapp som lägges i en säck och som tomten fördelar slumpvis mellan oss. Tyvärr har vår tomte drabbats av demens och bor på ett hem varför värdinnan delade ut paketen istället.. Numera träffas vi vid lunchtid stället för på kvällen och det bjuds på lunchsmörgås . Men vad jag ville berätta med detta är att ett tonårsgäng för 65 år sedan började träffas regelbundet en gång i månaden hemma hos varandra och gör det alltjämt. Dessutom träffades vi på 40-talet varje kväll på ungdomsgården. Det där med evinnerliga tider är detsamma som till döddagar. Nu är vi bara sju vackra flickor eftersom tidens tand har tagit ut sin rätt. På väg till Centralen för återresa till Stockholm tar jag god tid på mig för att insupa göteborgsatmosfären. Passerar Scandinavium där det ringlar en hundra meter lång kö för att köpa biljetter till Bruce Springsteen. Ser min gamla skola, Kommunala Mellanskolan där jag tog realen 1947. Kollade också Leifs vindflöjlar på balkongen till restaurangen på en tillbyggd del av skolan som numera heter Burgårdens utbildningscenter. Kilar in på Stadsbiblioteket och får hjälp med att leta fram ett par bilder på Skansen Lejonet där huset där min mamma föddes finns med och som jag kopierar. Införskaffar lite yoghurt och en ostfralla att ha på tåget på konsum på Avenyn där det också finns en kö till Springsteen-biljetter förresten. Avenyn var sig lik från tiden då man strögade. Tog också med en sväng genom Femman innan tåget skulle gå. Det blev plötsligt ont om tid så jag måste skynda mig. Kom då att tänka på något jag hörde nyligen, nämligen att ”tiden skall inte vara en fågel som flyger framför mig utan en trygg oxe som går vid min sida.”

111111

Vilken tid det tar! Jag menar att nu är det en månad sedan jag lämnade mitt manus till ett bokförlag. Väntans tider. Ska det bli ja eller ska det bli nej? Har förresten ett manus till som ligger och väntar på att bli skickat till ett förlag. Var det någon mer än jag som reagerade på programledaren i Go´kväll den 111111 då han skopade ut alla svenska filmer för att de var kantiga. Han, Starbrink, använde ordet ”kantigt” i negativ bemärkelse medan Ruben Östlund som han just skulle intervjua i programmet minsann hade mycket bättre skådespeleri i sin film Play. Ruben Östlund visste hur man skulle göra för att filmen skulle bli bra menade Starbrink som alltså tycker att Thomas Alfredsson, Björn Runge, Richard Hobert och några till inte vet hur man ska göra bra film. Hoppas Go´kväll tar in en kompetent filmrecensent när de ska diskutera film nästa gång. Att han dessutom kallade barockmålaren Peter Paul Rubens för Ruben var inte heller så bra. På tal om Rubens så har han på ett otroligt närgånget sätt lyckats att till vår tid förmedla barockens frusna tid genom sina bilder. Han använde sig av en målerisk, organisk och koloristisk barockstil.

Den krökta tiden.

Allt tar sin tid som sagt. Men som jag också sagt tror jag att tiden är cirkulär och nyligen noterade jag liksom ett bevis för detta. När Einstein talar om den krökta rumtiden så betyder det att en punkt som befinner sig någonstans i tiden så småningom möter sin svans då allt sker på nytt igen, dvs allt går igen varje timma, varje dag, varje år, varje sekel, varje era beroende på hur stor/liten cirkeln är, eftersom tiden är krökt. Tänk på en krökt linje, kort eller lång så måste den möta sin andra ända strax eller så småningom. Den bildar en cirkel.
Sedan finns det forskare som talar om att göra tidsresor bakåt i tiden och som baseras på Einsteins teorier om allmän och speciell relativitet. Men det är en annan diskussion.
Jag såg nyligen en konstutställning med Lucas Rahns tavlor där han säger att han i sina tavlor vill länka samman det förgångna med nuet och framtiden. Han utforskar idén om alla de möjligheter tiden innebär. Måleriet blir då lika mycket ett hantverk som ett sätt att utforska tidsbegreppet där konstnären söker en långsam och innerlig tid. Ett måleri som växer i det dolda, ett rum av tid och möjligheter.
Själv befinner jag mig i ett tidens väntrum efter att ha levererat mitt bokmanus till Natur och Kultur samtidigt som jag försöker förbereda mig på att de kanske inte vill ha mitt manus trots att det är så himla bra. Tids nog får jag veta.

Ont om tid

Vilken tid det tog att skriva en bok. Den har funnits i mitt huvud länge men själva skrivandet har väl tagit ett par år. Den bygger på sådant som har hänt mellan 1896 och 1918, dels i min släkt, dels i samhället. Under dessa år hände mycket inte minst på arbetsmarknaden liksom i jordbruket och i politiken.
Min mormors far var storbonde och ordförande i Lantmannapartiet i Vilske härad, föregångare till Moderaterna. I släkten fanns också en indelt soldat, en banvaktare och ett linneväveri. Det har varit spännande att beskriva vad som hände mellan allt detta och vad som kunde ha hänt.
Eftersom jag kan kalla mig både historiker och litteraturvetare har jag knyckt en hel del från min egen forskning. Alltså finns både Selma Lagerlöf och Helene Ugland med i berättelsen.
Två personer som jag litar på har läst delar av boken och sagt att det jag skrivit är bra, t ex att jag lyckats med att göra det dokumentära skönlitterärt.
Nu börjar arbetet med att få boken förlagd. Jag har gett mig den på att få kalla mig författare innan jag dör och då är det ju lite bråttom, det vill säga ont om tid.
På grund av detta mitt skrivande har jag inte haft så mycket tid för att skriva i min blogg eftersom min berättelse har legat längst ut i pennan. Nu ska det bli ändring på det.

Från tid till annan

I min bok om vad som hände kring förra sekelskiftet har jag kommit fram till år 1917. Då efter hungerkravaller och upplopp i Sverige var det oro i de politiska leden. Man undrade hur man skulle hantera de revolutionära tongångarna som rådde. Det fanns en kampvilja bland folket som det var viktigt att fånga upp så den inte hamnade i fel händer och det blev revolution. Man kallade till möte. Skulle det bli revolution eller storstrejk. Det blev ingetdera, men tänk så nära det var den gången
Istället rättade folket in sig i leden och avskrev kraven på höjda löner, arbetstidsförkortning, och rösträttsreform, medan politikerna förespråkade författningsrevision.
Vad händer nu i världen? Revolutioner i Nordafrika och trakterna däromkring, och åter en finansiell kris i Europa. Nog skulle finansmarknaden vinna på att revolutioneras. Vi behöver ett slut på att kapitalismen genom att gå bärsärkagång i finansvärlden sorterar fram vinnare och förlorare. Det är vi småsparare som drar det kortaste strået medan magnaterna tackar och lyfter på hatten. Sannerligen behövs en revolution. Tiden är inne.
Marx var övertygad om att kapitalismen i hans tid snart skulle spränga sina överbyggnader och därmed de politiska och sociala förutsättningarna för sin existens och att ett helt nytt samhällssystem därvid skulle vara moget att födas fram med hjälp av proletariat och revolution. Så det så.
Kapitalismen har en benägenhet att från tid till annan rasera grundvalarna för sin egen existens och återigen bevisas att tiden är cirkulär. Allt går igen.
Göran Rosenberg menar att Marx är en tänkare i tiden. Och Marx sa att filosofernas uppgift är inte längre att förklara världen utan att förändra den. Så låt dem göra det nu, säger jag. Det är dags att stå upp på barrikaderna.

Tidens gång igen.

Nu är det mer än ett månvarv sedan jag skrev i min blogg, mer än en månad sedan, då månen var i nedan.
Men vad då? Den sanna verkligheten är tidlös, evig; i den finns ingen förändring, ingen skillnad mellan förr och nu. Kant anser att tiden är blott ett uppfattningssätt hos oss, en apriorisk form för det inre sinnets åskådningar.
Allt som är till för oss, måste ha tidens form, men av dess art vet vi inget eftersom tid är både nu och då.
En annan filosof säger att tiden är inte bara hur vi uppfattar den utan det verkligaste av allt detta nuflöde som innebär ständig förändring, men icke fortvaro, samtidigt som han bestrider skillnaden mellan det förflutna och det närvarande. Det vi en gång upplevt ingår i vårt nuvarande liv ej blott som ett ”minne” utan som en fortvarande verklighet.
Den sanna verkligheten är icke ett evigt varande utan ett ständigt vardande.

Den sista meningen här är så bra, tycker jag för den liksom ringar in tiden. Tiden försvinner inte utan som jag sagt tidigare den omvandlas till minnen och känslor. Inte minst ger det sig tillkänna då jag skriver om vad som hände för hundra år sedan i min släkt, i Göteborg, i historien och i tiden. Arbetar just nu med de två sista kapitlen om vad som sig tilldrog år 1917 och 1918
Eftersom jag är på landet använder jag tiden, förutom till att skriva, att fixa i trädgården där jag hämtar potatis och sallad varje dag. Trädgården är som ett barn som behöver tillsyn hela tiden. Dessutom hinns det med två, tre bad varje dag. Vatten är också som tiden, den försvinner inte utan omvandlas till en andra former bara. Tidens gång.

Skördetid

Skördetid är en givande tid. Det blir rikligt av det mesta. Just nu är det grönsalladen som räcker till en stor skål att intaga före middagens huvudrätt som idag består av rester av den saoppa Borderline Circus lagade och bjöd på då de logerade hos mig inför sitt framträdande på Peace and Love. Det var en fantatisk god potatissoppa. Nästa helg ska jag ta upp sommarens första potatis och sedan står det inte på förrän hallonen mognar och sedan följer allt det andra. Vilka tider! Den 1:a juli var jag på sommarens sedvanliga party hos Björn och Kajsa, Singapore Bar där man blir bjuden på den första drinken och betalar för de nästa. Den mest populära drinken heter Singapore Sling.
De sista åren har jag hållit ett litet tal på blankvers och här följer årets.

Singapore Bar 2011
Jag undrar om det någon finns som vet
vad tiden är för någonting
en del de säger den är cirkulär
men andra att den endast framåt går
en del de tycker den går fort
och andra att den alltid stilla står.

Hör här, vem minns sin tvåårsdag
då halva livet faktiskt var ett år
men nu ett år ju endast är
en pytteliten bit utav vårt liv
enär vi lever i en acceleration
där tidens framfart ökar varje år
och det blir himla svårt att hinna med.

Har någon tänkt på att en trädgård är
ju helt fantastiskt gjord av tid
där tidens cirklar vist bekräftar att
det lilla fröet gror och växer upp
och blir en helt betagande pion
som sakta fäller kronans sköna blad
ett annat frö det blir en stöddig gran
som gjord utav naturens egen kraft.

Vår tid den är som energi
som alltid övergår i annan form
så som solens strålar värmer oss
blir tiden strax till minnen utav guld
man sedan samlar in och tänker på
man har dem i sitt hjärtas rum
ett rum som bågnar av de tio år
som Singapore Bar har fägnat mig
det är en rikedom, en symfoni
vars toner just i denna sälla kväll
bör blandas i en Singapores Sling
som Björn och Kajsa bjuder på
en tid som återkommer varje år
för all vår tid den är ju cirkulär.

( för att det ska stämma måste e:et i Singapore uttalas)

Tidens speciella da´r.

12 juni 2011
Ni vet väl att just denna dag
det är en särskild dag, men att
egentligen ju alla da´r, de är
nog dagar som man minns för att
nå´t speciellt har hänt just då.
En fredag till exempel var en dag
då Malte blev en duktig fjärdeklassare
och Ebba inte längre är en förstagluttare
och samma dag fick Magnus just precis
ett papper på att han kan allt
om energi och hurusom man gör
en massa watt på ett klimatsmart sätt
till det vi gärna gratulerar dig.
Och Jossa med sin Erik skapar varje dag
att världen fylls av vackra rum till lyst
men också tid och rum för deras små
att ge dem stöd med varsam hand
bland stötestenar och bland annat krux.
För inte alls så länge se´n
den åttonde april var ock en dag
när som det hände något speciellt
då än en liten Erics son blev född
en lillebror som tagit plats så att
hans syster Hedvig har fått konkurrens
om all den kärlek som på Trålgränd bor.
Och Jocke häromda´n han bytte jobb
och ingen vet varthän det bär nå´nstans
en vacker dag kanhända att du står
ett trappsteg högre än du kanske trott.
Och Johan, äldsta barnbarnet du är
så kul att du har kommit just i kväll
vi ses ju alldeles för sällan, pojk.
Och Leif är ännu going strong
för åter har han fyllt ett galleri
där clowner och mobiler rör sig fritt
som kan i Mölndal ses varenda dag.
Men också Bella liksom Hanna med
är tjejer som har häcken full utav projekt
där varje dag just är en viktig dag
Men nu idag det är en särskild dag
då jag har levt i nästan tretti tusen da´r (29.585)
där varje dag helt sant ju är en bit
utav ett liv jag levt, där Leif och jag
ju faktiskt har berikat våran värld
med tio stycken nya liv därtill
och detta tycker jag är värt minsann
att nu med nästan hela min familj
idag få fira med en högtidsskål.
Så grattis önskar jag till alla våra speciella da´r.

I tidens tecken.

Sitter på frukostverandan en tidig lördagsmorgon och ser två lekfulla ekorrungar leka tafatt på min husvägg. Hör björktrastarnas tjorviga tjatter då de jagar bort kråkan som visar intresse för deras ganska nykläckta ungar i den stora granen (säkert hundra år gammal). Detta samtidigt som jag försöker koncentrera mig på morgontidningen.
I första delen läser jag nästan bara rubrikerna för vem har behov av detaljerna kring kungens äventyr, att jobbskatteavdragen blivit för kostsamma för staten, att barn inte vet vad demokrati är, att Jemens president är skadad och att Ratko Mladic inte visar ånger, medan kulturdelen inbjuder till närläsning.
Beträffande mysteriet kring Ingmar Bergmans mor så menar Ingmar Bergman-stiftelsen att de bara är intresserade av forskning kring hans konstnärsskap och inte av postuma moderskapsutredningar. Postumt ser jag det som sig tilldragit haver förr i tiden.
Beträffande avhandlingen om Eyvind Johnson som från att ha varit en glödande socialist med tiden blev dess motsats. I sin bok om Krilon skriver han om tidens ondska. En annan bok heter ”Tidens gång”.
Finns det något där tiden inte spelar roll? Björn Borg och John McEnroe var tidernas spelare i den vita sporten.
I artikeln om noveller så lever den ensamma novellen farligare, men vackrare och friare i tiden.
Ebba Witt Brattström skriver om Moa Martinssons ”Mor gifter sig” att i läsningen av den finns ingen död minut.
Tiden lär vara mer barmhärtig mot Jennifer Egans författarskap än den är mot karaktärerna i hennes böcker , skriver en annan recensent.
I nästa kulturartikel recenserar Dan Jönsson bienalen i Venedig och skriver ”Det känns bara så symboliskt när man står och ser den tunna, fina slöjan (rök från ett konstverk, min anm.) sakta dras in i konstsystemets stora mullrande utsugsfläkt. Ett tidens tecken, det också.”

Tiden är cirkulär

Jodå, tiden är cirkulär. Allt går igen med kortare eller längre intervall. Just nu är vi på väg mot en värmeperiod igen och det är väl bara ett par hundratusen år sedan sist. Ändå finns det de som inte förstått det utan tror att det går att stoppa. Men nej, naturen rår vi inte på.
Läste just om en skulptör som heter Long. Han använder sig av linjen som kan bli en skulptur liksom cirklarna som växer fram likt spår av mänsklig rörelse och närvaro. Cirkeln är hans speciella signatur, en form han upprepat och varierat på otaliga platser i världen. Cirkeln är för honom grunden i vårt sätt att uppfatta och tolka världen. ”Rensa bort alla detaljer ur din värld och vad har du kvar? Tre cirklar. Ögat, solen och horisonten.” Detta läste jag nyligen i en presentation. Tänkvärt.
Befinner mig så här i försommartid på landet. Dagen delas i tre delar. Skrivande, motion och vardagsgöra. Motionen utövas i trädgården eller att cykla sju kilometer till affären eller orientering i skogen. Ännu är vattnet i sjön bara badbart men inte simbart. Men den tiden är också snart här. Då ska jag simma. Simma lugnt.

Barn av tid

När jag gick i väntans tider och skulle få mitt andra barn var syskonet fem år. Två dagar före julafton 1962 och jag höll på att förbereda för helgen kom värkarbetet igång. Femåringen ville hjälpa till så han kollade tiden mellan värkarna. På den tiden kunde man beställa skinka av önskad storlek, vilket jag hade gjort och sa till min man att hämta den i affären så skulle jag kanske hinna göra i ordning den innan jag skulle till KK.
Jodå, jag hann det mesta, men till slut när det var fyra-fem minuter mellan värkarna beställde vi en taxi för jag ville inte vänta för länge. När jag stod ute på gatan ”gick vattnet” och jag var tvungen att gå in igen och byta till torra kläder. Sedan åkte jag in och det tog ytterligare ett par timmar innan en son föddes. På den tiden var papporna inte med.
Detta på tal om tid. Sedan efter ytterligare fem år fick jag en dotter. Det tog alltså tio år innan jag hade tre barn. Vid ett möte på en tågresa häromdagen kom jag att samtala med den som satt bredvid mig, som jag ju ofta gör. Hur vi kom in på ämnet minns jag inte men under samtalets gång kom det fram att när hennes första barn var tre och ett halvt år fick hon sitt tredje barn. Det var tufft men hon tyckte det var okey.
Samtidigt berättade jag för henne om min mormor som jag håller på att skriva en bok om att mellan hennes första och femte barn var det fem år och tio månader och det var nog ännu tuffare och sedan mellan hennes första och nionde var det tolv år och tio månader dvs i snitt ett barn var sjuttonde månad eller åtta månader mellan varje graviditet i tolv år i rad! Men tydligen var den nionde förlossningen inte helt i sin ordning eftersom det barnet blev nöddöpt.
När jag var på stadsarkivet i Göteborg för ett par månader sedan letade jag bland hundratals barnmorskeböcker och kom fram till att mormor hade samma barnmorska till nio av sina tio barn. Det var Nanny Svensson. Det var just mormors nionde barn som jag inte hittade alltså det som nöddöptes. När jag kommit så långt i min forskning var min tid ute på arkivet för det skulle stänga. Men i början av september då jag ska till Göteborg på fest och för ett salt bad ska jag ta mig några timmar på arkivet igen. Jag vill veta.
Förresten var jag i Göteborg i veckan som gick, men bara över en natt. Jag var kallad till den stora statistiska hälsoundersökningen med kvinnor som jag varit med i sedan 1968 och blivit kallad till vart sjätte år ungefär. Nu är vi alla i åttioårsåldern så testerna gick mycket ut på att kolla hur hjärnan fungerade men också kroppen så det togs många prover.
Jag vill mena att tiden som går inte försvinner utan omvandlas till något annat precis som energi som inte försvinner utan blir till något annat. Många av testerna som gjordes gick ut på att kolla mitt minne alltså vad jag har använt och använder min tid till. Det är intressant. Jag vill mena att tiden är cirkulär, allt går igen. Men för den som är dement måste det betyda att tiden liksom snurrar som på ett hjul. Man minns och glömmer, minns och glömmer hela tiden. Hjärnan klarar liksom inte av att ta vara på ögonblicksbilderna utan tiden ställer till med kaos hela tiden i hjärnan.
Nu är jag på landet och ska intensivt ägna min tid åt min trädgård. Dess tid är också cirkulär, man sår och skördar, sår och skördar hela tiden, Man gräver för att stoppa ned frön i jorden och sedan gräver man för att ta upp och sedan gräver man för att stoppa ned. Det är ju som med livet, man sår och skördar. Det är relationer, barn, lyckliga stunder, ångest, tårar av glädje, tårar av sorg. Allt ryms i tiden.

Tidens gång

Består tiden av punktvisa ögonblick eller är den ett flöde eller är den rent av en allmän form för verkligheten, ”som icke kan med tillhjälp af andra begrepp definieras”?
Det där med punktvisa ögonblick känns som vore det något flyktigt något man lätt glömmer, något jag lätt glömmer. Det hände med mina två senaste möten men som nu plötsligt har kommit tillbaka i tankarna. Vill därför tillägga att samtalet med bildläraren i förra bloggen också handlade om dyslexi. Hon hade en släkting med svår dyslexi som fått kämpa för att få den rätt man har till hjälpmedel i skolan. Ingenting händer av sig själv man måste kräva sin rätt. Man måste ligga rätt i tiden.
Bildläraren som jag inte fick något namn på, men som jag hoppas få eftersom hon fick min bloggadress och min mejladress, hon väntade barn. Grattis, vad kul, sa jag. Jamen, sa hon som alltså bor i London, jag vågar inte föda där eftersom England har en av Europas högsta spädbarnsdödlighet. Det kan man inte tro. Vad är det för tid vi lever i?
Idag tillförskaffade jag mig ett nytt möte. Ett snabbt möte som kan räknas in i de punktvisa ögonblicken. Jag satt på stadsmuseets fik inomhus och skrev. Ute i solskenet var museets utomhusservering smockfull av folk som åt och lögade sig i solskenet på Ryssgården. Det var bara jag och två ynglingar som satt lite längre bort och som föreföll jobba tillsammans om något projekt som satt inomhus. Framför sig hade de var sin dator, de åt och drack vin och skålade för något. De syntes ha lämnat vår triviala värld för något intressantare och glansfullare.
Själv hade jag kommit på en lysande idé till min berättelse om mormor. En idé som jag klädde i ord samtidigt som jag i ögonvrån förnam vad som hände borta vid det andra bordet.
Som den göteborgare jag är så kunde jag inte låta bli att fråga till slut vad de höll på med.
- Vi är forskare. Vi läser vid högskolan i Linköping och håller på att jobba fram en smartphone (eller något liknande) sa de. Vi är båda psykologer i botten och ska kombinera det med tekniken.
Ja, tänkte jag, tekniken har inga gränser, särskilt inte om den får gå i symbios med psykologin. Wow.

Tid som har energi

I SAOL står det att odla betyder bryta mark, bruka jord, driva skötsel av, frambringa, odla sina intressen, utveckla, kultivera. För mig betyder det också att sätta frön till förgroning eller lägga sättpotatisen till förgroning vilket jag just har gjort i Dalarna. Om jag inte gör det nu har jag heller inget att skörda. Allt man odlar kan man skörda något av. Därför är det viktigt att man skaffar sig tid för att odla. Det blir tid som förräntar sig, blir något annat som t ex att kunna gräva fram färskpotatis i början av juli. Tid kan bli till så mycket.
Förresten kan jag lägga ytterligare två möten till dem som jag skrev om tidigare och som jag använt min tid till. Tiden det tog att resa mellan först Stockholm till Falun och sedan åter till Stockholm skulle kunnat vara förspilld tid om det inte var för att jag träffade någon som ledde in mig på intressanta och givande samtal.
Först en rektor som hade goda kunskaper om barn, vilket inte alltid är fallet. Förutom barn pratade vi också om boende, vikten av att ha nära till naturen. Tyvärr har jag glömt själva essensen av samtalet. Jag minns mest att vi hade lätt att hitta varandras värderingar. Jag måste nog lära mig att memorera bättre. Men det är så när man blir äldre att minnet är bra men kort. Tiden med henne var i alla fall värdefull.
Det andra mötet skedde idag på återresan från Falun. Hon var bildlärare och hade träffat en matematiker från London, där hon nu bodde. Hon hade varit hemma i Dalarna och skaffat sig allergimedicin. Vi hade ett par gemensamma ämnen dels om små barns tecknande som att små barn som ritar huvudfotingar alltid ritar benen uppåt först till plötsligt en dag de ser världen rättvänd och ritar benen nedåt. Hon kände en ljudtekniker som arbetade på SDR:s videostudio i Leksand som jag var med om att bygga upp en gång. Sedan tog SVT över den och har nu lagt ned den. Det ledde in samtalet på dövas rättigheter. Vi diskuterade dövas rätt till att få information på sitt första språk, teckenspråket. Med hjälp av det kan de sedan lära sig svenska som första främmande språk. Något som intresserar mig mycket eftersom jag arbetat sex år med döva och arbetade då politiskt för att skaffa pengar till en minoritet som har ett visuellt språk och som därför behöver den rörliga bilden. Min mötespartner är just nu arbetslös men arbetar som volontär med barn som behöver hjälp av bild för att komma över ett funktionshinder. Vi arbetar båda för att utveckla (odla) hjälp till alla våras särskilda behov.
Båda dessa möten gav mig väl använd tid. Båda resorna slutade med: Oj, är jag redan framme. När man är i sitt esse kan en timma kännas som fem minuter. Tid som har energi, eller hur?

Ont om tid

På mindre än tre veckor har min samling av möten utökats med tre. Möten kan vara så olika, ibland kort och ointressant, eller kort och intressant eller långt och minnesvärt. Alla möten som i och för sig känns bra kanske ändå inte är sådana jag sparar på. Men ibland går de in i hårddisken i huvudet eller så lägger jag dem på en diskett som jag sedan glömmer var jag lagt. De som hamnar i hårddisken är de som jag samlar på och försöker komma ihåg en längre tid.
Nåväl på stadsarkivet i Göteborg den 23 mars kom jag att samtala med Claes just innan arkivet skulle stänga och det blev ont om tid. Vi delade med oss till varandra om vad besöket på arkivet gått ut på. Jag berättade om mitt skrivprojekt om mormor eller rättare sagt om vad som hände mellan 1896 och 1920 (ca) i Västergötland. Har ännu inte bestämt hur det hela ska sluta. Även om berättelsen handlar om personer som levat så blir de ändå bara representanter för sin tid.
Claes lyssnade intresserat eftersom han skriver på en mastersuppsats om socialdemokratins roll i mellankrigstiden om vilka roller som fattigdom och demokrati spelat. Han ursäktade sig med att han mest handskades med statistiska uppgifter och kanske inte alltid kom nära människorna. Han såg fram mot den tid då han som jag kunde bygga in historiska fakta i en berättelse/roman och kring det brodera med fiktion.
I alla fall blev vi båda ivriga att få berätta och kunde plocka guldkorn från varandra då vi båda snöat in på forskning och historia. Vi lämnade arkivet och fortsatte samtalet ända till vi kom till ett annat arkiv där Claes skulle forska vidare. Själv fortsatte jag till mina vänner Stina och Lars i Johanneberg och som bjöd på middag.

Möte nummer två skedde på stadsmuseets fik i Stockholm där Sebastian frågade om han fick sitta vid mitt bord. Jag var där just bara för att fika och för att fördriva en eftermiddag. Han hade en nyinköpt pocketbok som han tänkt fördjupa sig i. Det var Camus ”Främlingen” och som han läste en stund i. Fikastunder är bra lässtunder och jag hade med mig ett kapitel ur min halvfärdiga bok som jag läste och redigerade lite i.
När han skulle hämta mer kaffe bad jag honom att hämta åt mig också och det blev öppningen till att vi kom vi att samtala ända till fiket stängde. Han hade kommit fram till att man ska inte jobba mer än sex månader i taget och sedan ska man resa ett par månader för det man tjänat ihop. Nu hade han tre jobbveckor kvar till nästa resa. Dumt nog frågade jag inte vart han skulle åka nu. Han hade varit en hel del i Sydamerika och lärt känna kulturen där, men hade nu planer på att börja plugga till hösten och läsa idéhistoria kanske.
Det visade sig att vi var intresserade av samma skeenden på livets snirkliga vägar och som vi kom fram till under samtalets gång. Sedan blev det ont om tid när fiket skulle stängas och våra vägar skildes.

Det tredje mötet värt att spara i min samling skedde på tåget mellan Falun och Stockholm i söndags efter att jag varit på landet och börjat vårstäda tomten. Tåget var fullbokat och bredvid mig satt Christoffer. Han hade sitt föräldrahem i Falun och var på väg till Uppsala där han studerade juridik. Just före helgen hade han lämnat in en hemtenta och kunde resa hem och vara ledig med gott samvete.
Minns inte hur samtalet började men jag har inte svårt att ta tillfället i akt för minsta lilla öppning för ett samtal. Naturligtvis berättade jag om mitt skrivprojekt och konstigt nog hittade vi paralleller mellan våra högst olika projekt. Jag skriver ju vad som hände bland gräsrötterna vid förra sekelskiftet. T ex låter jag en av mina gestalter gå på folkhögskola och där få i uppgift att läsa John Stuart Mill. Något jag fört in i berättelsen för att låta den gestalten se som sin uppgift i sin tid att förbättra för kvinnorna. Jamen, sa Christoffer det har jag också läst om och så var det med det ena efter det andra vi kom att samtala om. Det jag tar upp i mitt projekt har ofta med den tidens syn på rättsskipning att göra.
När vi närmade oss Uppsala var tiden ute för fortsatt samtal.

Det jag kallar för möten värda att spara är de få tillfällen som gives då man samtalar med någon där man kan både ge och ta. Man finns i samma tid och rum.

Tidens grav.

Hittade ett gammalt tidningsklipp från 2005 med rubriken ”Historikern reser en sten över tidens grav”. Det är en essä över minnets filosofi, hävdande nödvändigheten av att glömma Där Hans Ruin filosoferar över Paul Ricaeurs verk på sex hundra sidor ”Minne, historia, glömska.”
En mycket intressant essä. T ex skriver han att Heidegger menar att det skulle finnas en ”egentlig” tidslighet bortom den objektiva tiden, vilket Ricaeur avvisar. Men dock skulle jag som amatörfilosof om tiden vara beredd att hålla med Heidegger för på något sätt stämmer det med vad jag sagt tidigare i min blogg. Jag vill likna tiden vid energi i den meningen att den försvinner inte utan övergår till något annat. Tiden övergår till minnen, ett sorts bevarande av det som hände vid en viss tidpunkt, eller till ångest då tiden inte räckte till eller till lycka då tiden gav utrymme för välgång osv.
Den svåra tiden uppstår då något händer som minnet föraktar, något man vill glömma eller som man glömmer fast man inte vill det. Men tack och lov så finns det undermedvetna, där allt bevaras. Har nyligen skaffat mig en extern hårddisk som jag faktiskt vill likna vid min dators undermedvetna. Så här på ålderns höst är det säkert bra med både livrem och hängslen.
Även om jag är intresserad av historia är jag tacksam att jag inte är en historiker som vill begrava tiden utan hoppas att hela min tid vara på G, att hålla tiden levande. Jag vill leva ända till jag dör, inte bara överleva.
Förresten så går jag just nu i väntans tider! Jag väntar att när som helst bli farmor till mitt sjunde barnbarn, Jag väntar att när som helst bli kallad för att ta hand om syskonet när det är dags för ett nytt barn att se tidens ljus.

MED ÖGA FÖR HISTORIA: Demokrati då och nu del 3: Ung man sätter världen ...

MED ÖGA FÖR HISTORIA: Demokrati då och nu del 3: Ung man sätter världen ...: "Den 28:e juni 1914 mördades kronprinsen av Österike-Ungern och världen skulle aldrig bli sig lik Plötsligt stod bilen bara där. Helt ovänt..."

MED ÖGA FÖR HISTORIA: Demokrati då och nu del 3: Ung man sätter världen ...

MED ÖGA FÖR HISTORIA: Demokrati då och nu del 3: Ung man sätter världen ...: "Den 28:e juni 1914 mördades kronprinsen av Österike-Ungern och världen skulle aldrig bli sig lik Plötsligt stod bilen bara där. Helt ovänt..."

Tiden är mogen.
Så har skriver Lennart Lundmark i ”Tidens gång” och som jag citerade i en tidigare blogg om livstid.
”Även inom den vetenskapliga forskningen om det förflutna, påverkar och speglar skilda tidsskeden varandra, men det är ingen nackdel för andra än dem som inte vill inse att all historia måste vara ett samspel mellan samtid och förflutet.”
Detta citatet kom för mig då jag på Stadsarkivet i Göteborg den 23 mars träffade en professionell historiker som letade efter material till sin mastersuppsats. Men även jag som bara har skrivit en D-uppsats i historia (och en magisteruppsats i litteratur) förstår att då och nu hör ihop och därför är det så himla roligt att rota i gammalt damm. Min lärare professor Lars Petterson har formulerat en bra devis om detta då och nu och som jag febrilt letat efter i mina gamla luntor men inte hittat och som jag får återkomma till.
Jag brukar säga när någon frågar vad jag samlar på, att jag samlar på möten och detta MÖTE med historikern var verkligen värt att spara på. Vi satt där på arkivet och grävde efter material. Han till sin uppsats om fattigvård och demokrati under mellankrigstiden och jag till min bok om Anna Albertina. Efter att arkivet stängt och vi lämnat lokalen kom vi att prata med varandra och det blev ett samtal som varade ända till Sprängkullen. Det var så fantastiskt att få berätta för någon som lyssnade. Dessutom var det som grädde på moset efter mitt fynd på arkivet. Jag hade bland barnmorskornas flera hundratal anteckningsböcker från förra sekelskiftet hittat barnmorskan Nanny Svensson som förlöste min mormors nio barn av tio mellan åren 1897 och 1915. Det var som att leta efter en nål i en höstack (nästan) och då blir man hur lycklig som helst när man hittar det man söker.
Att fördjupa sig i forskning och ha fått fram material som hämtats från hemliga rum gör att man blir otroligt fokuserad och önskar att tiden skulle stå stilla, men nej den bara forsar iväg och mitt fynd gjorde jag alldeles strax före arkivets stängning. Det är ett sådant tillfälle då en timma känns som fem minuter.
Men mötet med historikern var ett möte då tiden liksom vibrerade. Den blev innehållsrik som en vårflod mynnande i en inspirationskälla där det blev tillåtet att blanda fakta och fiktion.
Att jag brukar dansa på fredagar vet de som läser mina bloggar. Det är vanlig pardans mitt på dagen och därför för människor som inte arbetar. Det rör sig om ett hundratal och av naturliga skäl fler damer än herrar men de herrar som är där är ytterst dansanta och försöker vara rättvisa så alla damer får dansa. Jag sitter bland vänner som jag känner, inte utanför dansen utan just bara där och vi sitter runt olika bord och samtalar mellan danserna. Dans är bra motion för kropp och själ och inte minst för hormonerna.
En av herrarna som jag berättade för om mitt skrivprojekt om mormor bad att få läsa ett kapitel. Det var i höstas och sedan bad han att få nästa och nästa. Jag mejlar dem till honom och han kommenterar genom mejl tillbaka. Ibland konstruktiv kritik men också beröm. Genom vad jag berättat om mormor så vet han också en del om mig och jag berättade också om vilket ”flyt” jag hade på stadsarkivet i Göteborg nyligen eftersom han var intresserad. Men jag vet inget om dig, dristade jag mig att fråga honom i fredags. Har alltid trott att han nog var lärare innan han blev pensionär. Men nej, han var bokförläggare!!! Det verkar som jag är inne i en period då allt ramlar på plats. Han log när han förstod vad jag tänkte. Tänk om det blir en bok på riktigt.
Snacka om inspiration! Tiden är mogen.

MED ÖGA FÖR HISTORIA: Ulla, kvinnorna och jag

MED ÖGA FÖR HISTORIA: Ulla, kvinnorna och jag: "Tillbringar mycket tid på arkivet just nu. Det är ganska ensamt. Bara jag och gulnade dokument från en annan tid. Men häromdagen träffade ja..."

Blomstertid

Om man räknar i klocktid är dagen nu ca fyra timmar längre räknat från årets kortaste dag. Men tid kan räknas på olika sätt. Kvantfysikerna talar om subatomär tid som går både framåt och bakåt. Somliga vill ha en tidslinje att räkna med eller en riktning som från morgon till kväll eller från barndom till ålderdom t ex. Själv vill jag nu tänka på den blomstertid som kommer med lust och fägring stor. Men för att komma dit ska vi först passera genom vårens härliga tid. En tid då knoppar brister, fåglarnas jublande sång hörs klinga och hjärtan bulta.
Utanför mitt fönster ser jag en förskolegrupp tumla om i snön som spirande groddar i sina limegröna västar och olikfärgade pistillmössor, glada lekande barn. Innanför mitt fönsterglas strålar en rabatt av pärlhyacinter som ivrigt dinglar med sina klasar av duvblå små klockor och bredvid står krokusen i en egen kruka. De når inte lika högt men signalerar intensivt med sina violetta kronblad om att våren väntar runt knuten. Gåvor som kommit till mitt käll från gäster då jag bjöd på min årliga vårliga buffé i helgen.
Med tiden kanske vi lär oss förstå tiden. Kanhända kanske kan vi det, men hur kan vi förstå
när en människa kommer i otakt med tiden. När tiden ger tecken att nu är tid att ändra riktning. När det gamla invanda tas ifrån en eller där vägen där man går plötsligt svänger åt ett annat håll. När den raka vägen börjar vindla.
Man vet inte hur man gör när man ska se tiden an. Det var så enkelt förr och man visste vanligtvis var man skulle sätta ned foten. Men nu, hur gör man nu där man står på ett ben och inte vet.
Det är svårt att hjälpa till. Det går inte att hurtigt tala om hur enkelt det är att ta nästa steg, att våga sätta ned foten. Det enda man kan göra är att hålla handen och visa att man finns vid den vilsnes sida och se tiden an, att försiktigt ingjuta mod. Tiden läker inga sår istället måste man skaffa sig ett förhållningssätt till sin kris eller trauma. Att försöka förstå att bredvid den slingriga vägen dock finns en stig med mjuk mossa, blommor och kärlek, en blomstertid.

LIVSTID

En livstid kan liknas vid den ofattbara tiden. Hur lång är en livstid? En livstid är så lång den blir, alltifrån ett hjärtslag till ca hundra år. Min livstid har hittills varat i åttio år, men det är ingen livstid eftersom den inte är avslutad ännu. Mina åttio år är bara den tid jag hittills har levat. Min sons arbetskamrat och nära vän, Lisa dog nyligen och begravdes igår. Lisa blev fyrtiosex år. Det är en relativt kort livstid. Men hon har satt sina spår i samtiden och på sätt och vis lever hon vidare där. På hennes jobb kommer man att säga ”Lisa gjorde alltid så här” eller ”det här brukade Lisa göra” eller ”nej, gör inte så utan så här för så brukade alltid Lisa göra”. Alltså är egentligen inte Lisas livstid avslutad. Hon finns kvar på något sätt ändå genom sin ande. Om tvåhundra år kommer någon att släktforska och se att hon dog mitt i livet. Hon hade inga barn men hon har ändå satt sina spår. Hon finns i det förflutna och där verkar också samtiden.
Så har skriver Lennart Lundmark i ”Tidens gång”:
Även inom den vetenskapliga forskningen om det förflutna, påverkar och speglar skilda tidsskeden varandra, men det är ingen nackdel för andra än dem som inte vill inse att all historia måste vara ett samspel mellan samtid och förflutet.
Lisa, du ska veta att vi är många som saknar dig.

Den ofattbara tiden.

Tiden flyr och man kan aldrig hinna fatt tiden. Ändå finns vi i tiden hela tiden. Är det inte konstigt? Man kan slösa med tiden, spara den, använda den, fördriva den, tappa den, och längta efter den.
Jag tycker att tiden är cirkulär. Allt kommer igen på något sätt men med olika intervall. Våren kommer regelbundet åter, istiden kommer åter, Halley`s komet kommer åter. Förutom cirkulär tid finns det en kalendertid som utgöres av fyrkanter som innehåller allting som händer en viss dag, men ingebting därutöver. När den dagen är slut kan man inte återkoma till den rutan igen. Kalendertiden har ett förflutet, ett närvarande och en framtid och slutet är döden då det inte finns några rutor kvar.
Vi genomlever våra år, månader, veckor, timmar, minuter och sekunder utan att vi särskilt ofta tänker på varifrån allt detta kommer, eller varför vi har valt att dela in tiden på just detta sätt och inte på något annat.
En av mänsklighetens viktigare kollektiva insatser är när vi försöker gardera oss för framtiden och förstå vårt förflutna.

En annan sak som jag tycker är viktig är att vi ska tala om för varandra att vi är bra. Det finns alltid något man kan berömma. Allra viktigast är att tala om för barnen hur bra de är. Det ger dem självförtroende så de vågar ”leva”. Tänk om någon sagt till mig att jag var bra när jag var liten så hade det inte behövt fyrtio år innan jag själv kom fram till det. Nu när jag är åttio år vet jag att jag är jag och jag är bra.
Lena Nyman dog häromdagen och i tidningen läser jag hur hennes vänner öser superlativer över henne. Marie Göransson sa t ex att Lena Nyman var en diamant. Var det någon som sa det till henne medan hon levde?

I förra bloggen skrev jag att det finns ett förr och ett sedan. Men vad finns däremellan? Jo, ett nu men som genast blir ett nyss. Till detta kan läggas att året sedan år ett (1) saktat sig 10 sekunder. Försök att dela 10 i 2000 delar. En tvåhundradels sekund. Då räcker det knappast med ett nyss.

Vart tog nuet vägen?

Finns det ett NU?
Hur är det? Dåtiden finns inte längre och framtiden finns ju ännu inte. Allt är således då eller sedan. Finns då inget nu. Nej, det är ju redan nyss. Kanske behövs en målkamera för att dokumentera nuet. Eller? Vilken hundradels sekund var det som passerade just?
Kameran är till för att ta ögonblicksbilder. Fick igår en mejlinbjudan till ett barnbarns tioårskalas. Inbjudan var inramad av tre fotografier på Malte när han var bebis, småbarn och ett då han är redo för den tvåsiffriga åldern. En sorts tidsresa bakåt i tiden för att minnas hur han såg ut förr. Allt var dåtid och om hans framtid vet man inget och fortfarande finns det inget nu för det är redan då.
Men hur är det om han levt högst upp i et torn? Enligt Einsteins relativitetsteori går tiden en aning fortare högst upp i tornet än på marken för där är dragningskraften en aning svagare och dragningskraften bromsar tiden. Dessutom bromsas den om vi rör oss väldigt fort.
Det låter helt knäppt men det har faktiskt bekräftats av andra forskare. Men de tillägger att för att se skillnaden så måste man röra sig nästan lika fort som ljuset. Nä, då är det bättre att hålla sig på jorden. För tiden går ändå för fort tycker jag. När man är två år, som mitt minsta barnbarn då är ett år halva livet. När man fyller tio år som Malte, då är ett år en tiondel av livet. Precis som när man är 80 är ett år en åttiondel av livet. Tänk vad fort det går.
För en timma sedan satte jag in en grönsaksgägga i ugnen medan jag nu har en härlig grönsakspaté att tillägna Malte på hans kalas i morgon. Tänk vad en timma kan vara bra att ha. I höstas tog jag sticklingar från mina fuchsior och flitiga lisor just innan frosten gick till angrepp. Dessa sticklingar har stått i ett glas vatten sedan dess till i går då jag planterade dem i var sin kruka. Nu står det tolv krukor med nyplanterade växter i mina fönster. Tänk vad ett glas vatten kan betyda och vad fint det ska bli i min trädgård i Dalarna till sommaren.
Från det ena till det andra så är dagen idag 70 minuter längre än vad den var vid vintersolståndet då ljuset återvänder. Hur är det, vem äger tiden? Jag äger i alla fall min och med den gör jag vad jag vill. Det tyckte jag i alla fall nyss. Vart tog nuet vägen?

Tiden är inne.

Tiden är inne.
Hanne Kjöller skrev i DN för länge sedan om mammor som kallade sina liv för ett pussel som något negativt då tiden inte räckte till för allt man måste hinna med. Hon menade att barn inte är pusselbitar. De är värdefullare än så. Det finns mammor som längtat efter barn länge och som fått barn ”i sista minuten” och då ser sina barn som gåvor och som är värda all tid i världen.
Idag har den debatten aktualiserats då skribenten i DN Hanne Kjöller och författaren till boken ”Bitterfittan” Maria Sveland polimeserar över ämnet medan andra recenserar deras värderingar kring barn och mammarollen.
I förlängningen av debatten har man nu konstaterat att det hela handlar om feministisk härskarteknik. Hanne Kjöller skriver att det är patriarkatet och dess strukturer som krymper friheten för både kvinnor och män samtidigt som det finns kvinnor som är missunnsamma mot andra kvinnor. Mot detta behövs inomfeministiska debatter för att förhindra stagnation och intolerans, menar hon och det är inte svårt att hålla med om.
Men hur är det med synen på familjen? Ska man se den som den ”heliga” familjen som ingen annan får ha synpunkter på eller ska man se den som en relation som bygger på kärlek och vänskap mer än på lutherska regler. Jag tycker att tiden är inne för en tro på naturen och med den också kärleken där den lilla människan värnas. Det är inne att älska.