tisdag 22 oktober 2013

Nyligen var det namngivning till mitt första barnbarnsbarn då gav jag till hennes ära denna dikt på blankvers. VERA Vad är väl tid när som ett barn är fött, ännu ett under sker i denna värld, det var en dag i maj hon kom, ett mycket vackert litet flickebarn, hon kom i svarta vattenormens år, man tror i Kina att det är minsann, ett tecken på sin stora möjlighet, att ömsa skinn när något gått på tok, och alltid hitta sig en bättre väg. Vad heter du, man frågar nå´n så där, när som man träffas allra första gång, och då behövs ett namn att lyssna till, det sägs att utan namn man ingen är, för det är först med namnet man blir sedd, när som man bygger sin identitet. Vårt kära barn hon får ett vackert namn, som klingar älskligt när man ropar det, VERA! VERA! VERA! (eko) ett namn som står för sanning liksom tro, men Vera är ju ock ett klassiskt namn, med ursprung från det ryska vejra som, betyder äkta, det vill säga sann. Hon får ett namn där kärlek klingar klart, ett namn som syster är med tro och hopp, där Vera står för tron och sanningen, ett vackert namn som kommer ifrån öst, ifrån där morgonrodnan lyser röd, där nya dagar gryr i evig tid, med sol som ger oss ljus på livets stig. Jag tror att livets goda mening är, att leva det och nå det som är sant, och för att njuta också sötman så, låt kärleken få bli din bästa vän, att troget följa dig vart än du går. Men viktigast av allt vårt lilla barn, det är att du är du och du är bra, och att du lyss till dina fina namn, till VERA EBBA ERICSDOTTER och vi önskar dig allt gott uppå din väg. Gammelfarmor 13 oktober 2013

söndag 15 september 2013

Tiden går och nu fyller min svärdotter 40 år. Till Hanna, 40 år 2013 Jag faktiskt många vänner har och med de flesta är jag också släkt för att de bär på gener ifrån mig men se´n det också finns en del som knutit band med Leifs och mina barn och kära Hanna du är en av dem. Vi vet att ingenting i livet gratis är nej för det mesta krävs det kämpaglöd så även när små barn blir till minsann men efter mycken möda hände det en flicka och en pojk såg dagens ljus så raden utav barnbarn blev till sju Och se´n du skaffat dig en profession som också kostat tid och energi är ock beundransvärt på många sätt men för ett mönsters linjer hit och dit ska bli på sådant sätt att det berör det måste ha ett sting liksom struktur. Jag läst att Hanna faktiskt sagt en gång att till naturen har hon starka band där som idéer hämtas upp helt lätt ibland kan också något oväntat helt plötsligt bli till ljuvlig harmoni när som hon blandat något ärvt med nytt just som hon fångat tankens snabba flykt en rörelse, ett infall i ett språng så gör en konstnär utav stora mått och därför är jag himla glad att jag har blivit svärmor just till dig min vän.

torsdag 12 september 2013

Kräftkalas på Hjuvik. Jag undrar om det någon finns som vet vad hela tiden är för någonting en del de säger den är cirkulär men andra att den endast framåt går. Jag tror att vi nog var och en har fått ett stycke av en evig tid en liten bit som delas upp i år och som man sedan samlar på. Men tiden ingen guldkant har i fall man inte själv förgyller den och därför är jag väldigt glad för att få komma hit och fira kräftans dag det är ju tradition just varje år få äta, surpla ur varenda klo det är så himla gott minsann men att det blir en fest beror nog allramest att jag får va´ tillsammans här med er. Vi känt varandra uti många år ja, faktiskt man kan säga att de är en viktig del av våra långa liv med alla minnen vi tillsammans har då särskilt Bittan, Eva också jag när vi var små och på kalasen då vi drack choklad med grädde ovanpå när som vi satt i herrummet minsann fastän vi bara flickor var just då ni bodde uti Änggården jag minns en himla massa år sen nog det är och om man sedan tänker på hur som vår värld ser ut idag i orostid där livet inte alltid är så lätt så har vi nog ju haft det ganska bra och inte minst på denna träff jag är så himla glad att få va´ med att skåla också sjunga kräftans lov ja, det är tiden när den är som bäst. Britta i september 2013

söndag 8 september 2013

Kursträff 2 september 2013 För det mesta jag vet vad som är upp och vad som är ned att solen är gul och att månen finns men det är inte alltid som man vet vad sanning är och ibland man inte veta kan om människor just menar vad de sagt men något som jag säkert vet det är att överallt det finns små rosa rum ett rum för kärleken som viktig är en kärlek skön som griper tag i oss som värmer och som kryddar våra liv ett rum för ljuset, det som lyser upp och visar oss var stigen ringlar sig ett ljus som finns uti ett inre rum och som jag tror man kanske växer av ett rum för livet i en stor natur oändlig den natur som bjuder oss att leva här och nu i skördetid i blå natur vårt öde stakas ut utav en väldigt mäktig regissör som kan va´ hårdhänt när den vill med blixt och dunder och med regn kan dock ironiskt le med läcker sol ibland för vår natur har alltid trumf på hand så´n tur att det då också faktiskt finns små mellanrum som lyser här och var kom hit och var med mig en liten stund jag är ditt närmsta mellanrum minsann för där finns tid för poesi och dans för frihet och små snedsprångs vilda lek idag här finns ett särskilt sådant rum för vänners samvaro med mat och prat om hur det var en gång då vi slöts samman i vår kurs då vi var väldigt väldigt små men sedan tiden har jag tror nog format oss så att i denna dag vi vet att vi är himla bra. Ulla B

söndag 11 augusti 2013

Längesedan. När man säger att tiden är kort eller att tiden är lång är det lätt att tänka att tiden är en metervara där kort tid kan vara en dm eller en meter och lång tid är flera meter eller hundra meter. Eller också kan tid vara nyss eller längesedan. Någon skrev att vi sörjer att vi ska försvinna ur tiden. Hon kanske menade när vi dör. Jo, men vi lämnar alltid några spår efter oss. T ex i saker man tillverkat, mössor man virkat och som någon annan bär eller något man lärt ut och man säger att så gjorde alltid min mamma. Därför tror jag att det är svårt att försvinna ur tiden, men det är klart om hundra år då mössan är utsliten eller kunskapen glömd då går man ur tiden om man man inte kommit med i historieboken förstås. Igår den 10 augusti 2013 var jag på en föreläsning som mycket handlade om just tiden. Det var Christoffer O´Regan som höll ett lysande föredrag på världsarvet Gamla Staberg utanför Falun. Han gjorde jämförelser mellan förrförra sekelskiftet och nu. Att mycket som skedde i slutet av 1700-talet också sker nu fast i en annan form. Han menade att just den tiden var minnesvärd då det skedde historiska omvälvningar att den moderna tiden började med rötter i upplysningstiden. Dessutom lade han till att det egentligen inte är så längesedan, faktiskt bara sex-sju generationer sedan, dvs farfars farfars farfar levde då. Jag lämnade föreläsningen berikad och nöjd. Han pratade i en timma utan manus, utan ett enda ööh-ande men med ett levande kroppsspråk om kunskap om ett då inlindat i ett nu ofta klätt i en lustighet som ledde till många skratt. Bänkarna räckte inte till så folk satt i medhavda stolar, låg i gräset eller stod och lyssnade. Omgivningen tillförde sin bit där barockträdgården bildade fond där han stod utan talarstol på grusgången och över alltihopa lyste moder sol. Det var tider det.

måndag 27 maj 2013

Tänk vad tiden går. Jag kan inte se mig mätt, det är så förunderligt, bara några timmar gammal, en helt färdig liten människa. Ett nyfött flickebarn som ser ut som tryggheten själv, mitt barnbarnsbarn. På en annan bild vilar hon i sin mors omhändertagande famn. En mor, mitt barnbarn, som allvarligt ser på sitt sovande barn. Självklart förnimmer jag lycka inlindat i allvaret där ansvar finns inskrivet, ansvar för ett nytt liv att dana och hjälpa. Man äger inte sina barn, men man har dem jämt. Man gläds när det går bra för dem liksom man mår dåligt när de mår dåligt. Tänk att bara vara åtta minuter gammal, då är åtta timmar en lång tid då den lilla mött både medgång och motgång utan ha förstått det för egentligen handlar det om känslor i den tid som går När jag skriver detta är hon redan drygt två dygn gammal. Tänk vad tiden går.

onsdag 10 april 2013

Åren går. Jag undrar om det någon finns som vet/ just nu, vad tiden är för någonting/ en del de säger den är cirkulär/ men andra att den endast framåt går/ jag tror att vi nog, var och en/ har fått ett stycke av en evig tid/ en liten bit som delas upp i år/ och som man sedan samlar på/ och när man har en hög på åttitre/ man har då fått en massa klokskap med/ men som tyvärr av många i min värld/ kanhända säkert mest besväras av/ för gamlas värde tycker de helt visst/ det hör till tiden som precis har gått . På tal om att bli gammal. Häromdagen när jag var på väg ut från Liljeholmens galleria hände det här. Jag hade inte särskilt bråttom, men framför mig gick en man i 30-årsåldern som heller inte hade bråttom men som utan att vara berusad gick lite hit och dit. Jag bestämde mig för att gå förbi honom, först på höger sida eftersom där fanns plats. Dock bestämde han sig för samma riktning varvid jag ändrade mig och försökte gå förbi honom på hans vänstra sida. Jodå, då svängde han också åt vänster. Det blev nästan komiskt medan jag tog ett steg till höger igen och sa i skämtsam ton, att nu får du bestämma dig. Varvid han vände sig om, för att se vem det var som tilltalade honom. ”Håll käften käringjävel”. Jag nedlät mig inte att tilltala honom utan vände och gick en annan väg, men konstaterade att det är inte kul att vara gammal.

lördag 6 april 2013

< Nästan trehundra år gammalt damm. Usch, det var nära att jag hade tvättat händerna och det hade varit att häda. Vid ett besök på antikvariatet Haralds Hylla i Aspudden dit jag brukar gå, när jag rensar i mina bokhyllor hemma, med ett par kassar. Harald som förresten heter Hultqvist i efternamn är den i "Antikrundan" som värderar och ger kunskap om gamla böcker, bjöd på kaffe och bulle samtidigt som han stack en bok i mina händer. En mycket liten bok, ett skinnband med guldsnitt på pärmen både bak och fram. Den var skriven 1723 av Ulrika Eleonora, Karl XII:s systerdotter och drottning mellan 1719 och 1720 i Sverige. Den boken fick jag ta i och bläddra i utan vantar. Snacka om historiens vingslag. Hon hade själv gjort anteckningar med gåspenna på ett par sidor. Oj, oj, det var stort.

lördag 26 januari 2013

Tidens värde

Det är ju så, har jag märkt, att när man är pensionär har man gott om tid men ont om pengar medan man, när man arbetar har ont om tid men ganska gott om pengar. Då ställer jag mig frågan om vilket värde tiden har. Förmodligen har det med kapitalismen att göra eftersom det för med sig att tiden är mer värd när jag har ont om den. Nu när jag är äldre kan jag själv bestämma över tiden och det borde ju ge tiden ett högre värde. Nej, just det tid går inte att räkna i pengar, eller? Samhällsekonomiskt har tid med produktion att göra. Ökar man produktionen till det dubbla under en viss tid så skapas ett större värde för den tiden och det kan räknas även utanför arbetslivet. Då uppstår nämligen det paradoxala att fritiden räknas som allt mer dyrbar trots att den blivit längre. För ungefär tolv veckor sedan fick jag en ny höftkula och från att efter operationen ha haft stora svårigheter att röra mig och också stor smärta är jag nu fullständigt återställd och klarar mig utan hjälpmedel om jag inte räknar skohorn förstås. Då vill jag mena att en tid av tolv veckor har haft ofantligt stort värde för mig. Tiden har givit mig kraft och att jag kan röra mig utan smärta. Nu kan jag använda tiden till dans, motion och varande. En höftoperation är lika med medicinsk teknik som gör tiden ännu mera värd då jag nu är arbetsför igen. Jag klarar att sköta mig själv och behöver inte belasta samhället. Min tid kan stå till förfogande för mina barnbarn till exempel.