tisdag 22 oktober 2013
Nyligen var det namngivning till mitt första barnbarnsbarn
då gav jag till hennes ära denna dikt på blankvers.
VERA
Vad är väl tid när som ett barn är fött,
ännu ett under sker i denna värld,
det var en dag i maj hon kom,
ett mycket vackert litet flickebarn,
hon kom i svarta vattenormens år,
man tror i Kina att det är minsann,
ett tecken på sin stora möjlighet,
att ömsa skinn när något gått på tok,
och alltid hitta sig en bättre väg.
Vad heter du, man frågar nå´n så där,
när som man träffas allra första gång,
och då behövs ett namn att lyssna till,
det sägs att utan namn man ingen är,
för det är först med namnet man blir sedd,
när som man bygger sin identitet.
Vårt kära barn hon får ett vackert namn,
som klingar älskligt när man ropar det,
VERA! VERA! VERA! (eko)
ett namn som står för sanning liksom tro,
men Vera är ju ock ett klassiskt namn,
med ursprung från det ryska vejra som,
betyder äkta, det vill säga sann.
Hon får ett namn där kärlek klingar klart,
ett namn som syster är med tro och hopp,
där Vera står för tron och sanningen,
ett vackert namn som kommer ifrån öst,
ifrån där morgonrodnan lyser röd,
där nya dagar gryr i evig tid,
med sol som ger oss ljus på livets stig.
Jag tror att livets goda mening är,
att leva det och nå det som är sant,
och för att njuta också sötman så,
låt kärleken få bli din bästa vän,
att troget följa dig vart än du går.
Men viktigast av allt vårt lilla barn,
det är att du är du och du är bra,
och att du lyss till dina fina namn,
till VERA EBBA ERICSDOTTER och
vi önskar dig allt gott uppå din väg.
Gammelfarmor
13 oktober 2013
söndag 15 september 2013
Tiden går och nu fyller min svärdotter 40 år.
Till Hanna, 40 år 2013
Jag faktiskt många vänner har
och med de flesta är jag också släkt
för att de bär på gener ifrån mig
men se´n det också finns en del
som knutit band med Leifs och mina barn
och kära Hanna du är en av dem.
Vi vet att ingenting i livet gratis är
nej för det mesta krävs det kämpaglöd
så även när små barn blir till minsann
men efter mycken möda hände det
en flicka och en pojk såg dagens ljus
så raden utav barnbarn blev till sju
Och se´n du skaffat dig en profession
som också kostat tid och energi
är ock beundransvärt på många sätt
men för ett mönsters linjer hit och dit
ska bli på sådant sätt att det berör
det måste ha ett sting liksom struktur.
Jag läst att Hanna faktiskt sagt en gång
att till naturen har hon starka band
där som idéer hämtas upp helt lätt
ibland kan också något oväntat
helt plötsligt bli till ljuvlig harmoni
när som hon blandat något ärvt med nytt
just som hon fångat tankens snabba flykt
en rörelse, ett infall i ett språng
så gör en konstnär utav stora mått
och därför är jag himla glad att jag
har blivit svärmor just till dig min vän.
torsdag 12 september 2013
Kräftkalas på Hjuvik.
Jag undrar om det någon finns som vet
vad hela tiden är för någonting
en del de säger den är cirkulär
men andra att den endast framåt går.
Jag tror att vi nog var och en
har fått ett stycke av en evig tid
en liten bit som delas upp i år
och som man sedan samlar på.
Men tiden ingen guldkant har
i fall man inte själv förgyller den
och därför är jag väldigt glad för att
få komma hit och fira kräftans dag
det är ju tradition just varje år
få äta, surpla ur varenda klo
det är så himla gott minsann men att
det blir en fest beror nog allramest
att jag får va´ tillsammans här med er.
Vi känt varandra uti många år
ja, faktiskt man kan säga att de är
en viktig del av våra långa liv
med alla minnen vi tillsammans har
då särskilt Bittan, Eva också jag
när vi var små och på kalasen då
vi drack choklad med grädde ovanpå
när som vi satt i herrummet minsann
fastän vi bara flickor var just då
ni bodde uti Änggården jag minns
en himla massa år sen nog det är
och om man sedan tänker på hur som
vår värld ser ut idag i orostid
där livet inte alltid är så lätt
så har vi nog ju haft det ganska bra
och inte minst på denna träff
jag är så himla glad att få va´ med
att skåla också sjunga kräftans lov
ja, det är tiden när den är som bäst.
Britta i september 2013
söndag 8 september 2013
Kursträff 2 september 2013
För det mesta jag vet
vad som är upp och vad som är ned
att solen är gul och att månen finns
men det är inte alltid som man vet
vad sanning är och ibland man inte veta kan
om människor just menar vad de sagt
men något som jag säkert vet det är
att överallt det finns små rosa rum
ett rum för kärleken som viktig är
en kärlek skön som griper tag i oss
som värmer och som kryddar våra liv
ett rum för ljuset, det som lyser upp
och visar oss var stigen ringlar sig
ett ljus som finns uti ett inre rum
och som jag tror man kanske växer av
ett rum för livet i en stor natur
oändlig den natur som bjuder oss
att leva här och nu i skördetid
i blå natur vårt öde stakas ut
utav en väldigt mäktig regissör
som kan va´ hårdhänt när den vill
med blixt och dunder och med regn
kan dock ironiskt le med läcker sol ibland
för vår natur har alltid trumf på hand
så´n tur att det då också faktiskt finns
små mellanrum som lyser här och var
kom hit och var med mig en liten stund
jag är ditt närmsta mellanrum minsann
för där finns tid för poesi och dans
för frihet och små snedsprångs vilda lek
idag här finns ett särskilt sådant rum
för vänners samvaro med mat och prat
om hur det var en gång
då vi slöts samman i vår kurs
då vi var väldigt väldigt små
men sedan tiden har jag tror
nog format oss så att
i denna dag vi vet att vi är himla bra.
Ulla B
söndag 11 augusti 2013
Längesedan.
När man säger att tiden är kort eller att tiden är lång är det lätt att tänka att tiden är en metervara där kort tid kan vara en dm eller en meter och lång tid är flera meter eller hundra meter. Eller också kan tid vara nyss eller längesedan. Någon skrev att vi sörjer att vi ska försvinna ur tiden. Hon kanske menade när vi dör. Jo, men vi lämnar alltid några spår efter oss. T ex i saker man tillverkat, mössor man virkat och som någon annan bär eller något man lärt ut och man säger att så gjorde alltid min mamma. Därför tror jag att det är svårt att försvinna ur tiden, men det är klart om hundra år då mössan är utsliten eller kunskapen glömd då går man ur tiden om man man inte kommit med i historieboken förstås.
Igår den 10 augusti 2013 var jag på en föreläsning som mycket handlade om just tiden. Det var Christoffer O´Regan som höll ett lysande föredrag på världsarvet Gamla Staberg utanför Falun. Han gjorde jämförelser mellan förrförra sekelskiftet och nu. Att mycket som skedde i slutet av 1700-talet också sker nu fast i en annan form. Han menade att just den tiden var minnesvärd då det skedde historiska omvälvningar att den moderna tiden började med rötter i upplysningstiden. Dessutom lade han till att det egentligen inte är så längesedan, faktiskt bara sex-sju generationer sedan, dvs farfars farfars farfar levde då.
Jag lämnade föreläsningen berikad och nöjd. Han pratade i en timma utan manus, utan ett enda ööh-ande men med ett levande kroppsspråk om kunskap om ett då inlindat i ett nu ofta klätt i en lustighet som ledde till många skratt. Bänkarna räckte inte till så folk satt i medhavda stolar, låg i gräset eller stod och lyssnade.
Omgivningen tillförde sin bit där barockträdgården bildade fond där han stod utan talarstol på grusgången och över alltihopa lyste moder sol. Det var tider det.
måndag 27 maj 2013
Tänk vad tiden går.
Jag kan inte se mig mätt, det är så förunderligt, bara några timmar gammal, en helt färdig liten människa. Ett nyfött flickebarn som ser ut som tryggheten själv, mitt barnbarnsbarn. På en annan bild vilar hon i sin mors omhändertagande famn. En mor, mitt barnbarn, som allvarligt ser på sitt sovande barn. Självklart förnimmer jag lycka inlindat i allvaret där ansvar finns inskrivet, ansvar för ett nytt liv att dana och hjälpa.
Man äger inte sina barn, men man har dem jämt. Man gläds när det går bra för dem liksom man mår dåligt när de mår dåligt.
Tänk att bara vara åtta minuter gammal, då är åtta timmar en lång tid då den lilla mött både medgång och motgång utan ha förstått det för egentligen handlar det om känslor i den tid som går
När jag skriver detta är hon redan drygt två dygn gammal. Tänk vad tiden går.
onsdag 10 april 2013
Åren går.
Jag undrar om det någon finns som vet/
just nu, vad tiden är för någonting/
en del de säger den är cirkulär/
men andra att den endast framåt går/
jag tror att vi nog, var och en/
har fått ett stycke av en evig tid/
en liten bit som delas upp i år/
och som man sedan samlar på/
och när man har en hög på åttitre/
man har då fått en massa klokskap med/
men som tyvärr av många i min värld/
kanhända säkert mest besväras av/
för gamlas värde tycker de helt visst/
det hör till tiden som precis har gått .
På tal om att bli gammal. Häromdagen när jag var på väg ut från Liljeholmens galleria hände det här. Jag hade inte särskilt bråttom, men framför mig gick en man i 30-årsåldern som heller inte hade bråttom men som utan att vara berusad gick lite hit och dit. Jag bestämde mig för att gå förbi honom, först på höger sida eftersom där fanns plats. Dock bestämde han sig för samma riktning varvid jag ändrade mig och försökte gå förbi honom på hans vänstra sida. Jodå, då svängde han också åt vänster. Det blev nästan komiskt medan jag tog ett steg till höger igen och sa i skämtsam ton, att nu får du bestämma dig. Varvid han vände sig om, för att se vem det var som tilltalade honom.
”Håll käften käringjävel”.
Jag nedlät mig inte att tilltala honom utan vände och gick en annan väg, men konstaterade att det är inte kul att vara gammal.
lördag 6 april 2013
<
Nästan trehundra år gammalt damm.
Usch, det var nära att jag hade tvättat händerna och det hade varit att häda. Vid ett besök på antikvariatet Haralds Hylla i Aspudden dit jag brukar gå, när jag rensar i mina bokhyllor hemma, med ett par kassar. Harald som förresten heter Hultqvist i efternamn är den i "Antikrundan" som värderar och ger kunskap om gamla böcker, bjöd på kaffe och bulle samtidigt som han stack en bok i mina händer. En mycket liten bok, ett skinnband med guldsnitt på pärmen både bak och fram. Den var skriven 1723 av Ulrika Eleonora, Karl XII:s systerdotter och drottning mellan 1719 och 1720 i Sverige. Den boken fick jag ta i och bläddra i utan vantar. Snacka om historiens vingslag. Hon hade själv gjort anteckningar med gåspenna på ett par sidor. Oj, oj, det var stort.
lördag 26 januari 2013
Tidens värde
Det är ju så, har jag märkt, att när man är pensionär har man gott om tid men ont om pengar medan man, när man arbetar har ont om tid men ganska gott om pengar. Då ställer jag mig frågan om vilket värde tiden har. Förmodligen har det med kapitalismen att göra eftersom det för med sig att tiden är mer värd när jag har ont om den. Nu när jag är äldre kan jag själv bestämma över tiden och det borde ju ge tiden ett högre värde. Nej, just det tid går inte att räkna i pengar, eller?
Samhällsekonomiskt har tid med produktion att göra. Ökar man produktionen till det dubbla under en viss tid så skapas ett större värde för den tiden och det kan räknas även utanför arbetslivet. Då uppstår nämligen det paradoxala att fritiden räknas som allt mer dyrbar trots att den blivit längre.
För ungefär tolv veckor sedan fick jag en ny höftkula och från att efter operationen ha haft stora svårigheter att röra mig och också stor smärta är jag nu fullständigt återställd och klarar mig utan hjälpmedel om jag inte räknar skohorn förstås. Då vill jag mena att en tid av tolv veckor har haft ofantligt stort värde för mig. Tiden har givit mig kraft och att jag kan röra mig utan smärta. Nu kan jag använda tiden till dans, motion och varande. En höftoperation är lika med medicinsk teknik som gör tiden ännu mera värd då jag nu är arbetsför igen.
Jag klarar att sköta mig själv och behöver inte belasta samhället. Min tid kan stå till förfogande för mina barnbarn till exempel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)