När känner man sig gammal? Det är
klart att eftersom jag snart fyller 82 så är jag i alla fall på
väg ditåt, alltdså, att känna mig gammal. Visst känner jag av
mina leder, men de har ännu inte hindrat mig från att gympa eller
att dansa. Går man på dans och buggar är det omöjligt att säga
att jag är gammal. Men det är klart, allt är relativt för även
omjag inte känner mig gammal så betraktas jag av min omgivning som
gammal. De ser att jag kan göra det mesta själv men är ändå
beredda att hjälpa mig ifall jag inte klarar det.
För ett par år sedan på en
sällskapsresa till Italien var jag äldst i gruppen och trots att
jag var kvickare än de flesta både i huvudet och benen så blev jag
utstött för de utgick från att jag inte skulle orka i deras takt.
Puh! Ska jag utomlands igen, vilket beror på min ekonomi om jag kan
så åker jag nog ensam så behöver jag inte känna att jag är till
besvär.
Reser gör jag ofta i Sverige och
för ett par veckor sedan var jag i Arvika och höll talet jag
citerade i förra bloggen. Det blev succé när jag ”tappade”
kjolen och det visade sig att jag hade en kjol till under. Det var en
kjol gjord i konstfull batik av Maud Sibclair som bodde i Kåken i
Landala och som utställningen på Rackstadmuséet handlade om,
alltså med målarna som gick på Valand på 50-talet.
I morgon ska jag till Göteborg då
det är boksläpp på boken om Kåken på Lohrs på Kapellplatsen dvs
Landala Torg. Då ska Jörgen Zetterquist, en av Calandsmålarna
spela äkta tradjazz på sin kornett tillsammans med några andra
från The original Landala red hot stompers. Allt har sin tid och
tänk att få uppleva den samma underbara musiken mer än femtio år
senare. Det har hänt vid några tillfällen tidigare t ex vid min
sextio-sjuttio-och åttioårsdag och varje gång har jag tänkt att
det nog är den sista. Nu blir det alltså en gång till när man
snart är 82 år ung och jag har tid kvar.
