Den krökta tiden.

Allt tar sin tid som sagt. Men som jag också sagt tror jag att tiden är cirkulär och nyligen noterade jag liksom ett bevis för detta. När Einstein talar om den krökta rumtiden så betyder det att en punkt som befinner sig någonstans i tiden så småningom möter sin svans då allt sker på nytt igen, dvs allt går igen varje timma, varje dag, varje år, varje sekel, varje era beroende på hur stor/liten cirkeln är, eftersom tiden är krökt. Tänk på en krökt linje, kort eller lång så måste den möta sin andra ända strax eller så småningom. Den bildar en cirkel.
Sedan finns det forskare som talar om att göra tidsresor bakåt i tiden och som baseras på Einsteins teorier om allmän och speciell relativitet. Men det är en annan diskussion.
Jag såg nyligen en konstutställning med Lucas Rahns tavlor där han säger att han i sina tavlor vill länka samman det förgångna med nuet och framtiden. Han utforskar idén om alla de möjligheter tiden innebär. Måleriet blir då lika mycket ett hantverk som ett sätt att utforska tidsbegreppet där konstnären söker en långsam och innerlig tid. Ett måleri som växer i det dolda, ett rum av tid och möjligheter.
Själv befinner jag mig i ett tidens väntrum efter att ha levererat mitt bokmanus till Natur och Kultur samtidigt som jag försöker förbereda mig på att de kanske inte vill ha mitt manus trots att det är så himla bra. Tids nog får jag veta.

Ont om tid

Vilken tid det tog att skriva en bok. Den har funnits i mitt huvud länge men själva skrivandet har väl tagit ett par år. Den bygger på sådant som har hänt mellan 1896 och 1918, dels i min släkt, dels i samhället. Under dessa år hände mycket inte minst på arbetsmarknaden liksom i jordbruket och i politiken.
Min mormors far var storbonde och ordförande i Lantmannapartiet i Vilske härad, föregångare till Moderaterna. I släkten fanns också en indelt soldat, en banvaktare och ett linneväveri. Det har varit spännande att beskriva vad som hände mellan allt detta och vad som kunde ha hänt.
Eftersom jag kan kalla mig både historiker och litteraturvetare har jag knyckt en hel del från min egen forskning. Alltså finns både Selma Lagerlöf och Helene Ugland med i berättelsen.
Två personer som jag litar på har läst delar av boken och sagt att det jag skrivit är bra, t ex att jag lyckats med att göra det dokumentära skönlitterärt.
Nu börjar arbetet med att få boken förlagd. Jag har gett mig den på att få kalla mig författare innan jag dör och då är det ju lite bråttom, det vill säga ont om tid.
På grund av detta mitt skrivande har jag inte haft så mycket tid för att skriva i min blogg eftersom min berättelse har legat längst ut i pennan. Nu ska det bli ändring på det.