torsdag 21 april 2011

Tidens gång

Består tiden av punktvisa ögonblick eller är den ett flöde eller är den rent av en allmän form för verkligheten, ”som icke kan med tillhjälp af andra begrepp definieras”?
Det där med punktvisa ögonblick känns som vore det något flyktigt något man lätt glömmer, något jag lätt glömmer. Det hände med mina två senaste möten men som nu plötsligt har kommit tillbaka i tankarna. Vill därför tillägga att samtalet med bildläraren i förra bloggen också handlade om dyslexi. Hon hade en släkting med svår dyslexi som fått kämpa för att få den rätt man har till hjälpmedel i skolan. Ingenting händer av sig själv man måste kräva sin rätt. Man måste ligga rätt i tiden.
Bildläraren som jag inte fick något namn på, men som jag hoppas få eftersom hon fick min bloggadress och min mejladress, hon väntade barn. Grattis, vad kul, sa jag. Jamen, sa hon som alltså bor i London, jag vågar inte föda där eftersom England har en av Europas högsta spädbarnsdödlighet. Det kan man inte tro. Vad är det för tid vi lever i?
Idag tillförskaffade jag mig ett nytt möte. Ett snabbt möte som kan räknas in i de punktvisa ögonblicken. Jag satt på stadsmuseets fik inomhus och skrev. Ute i solskenet var museets utomhusservering smockfull av folk som åt och lögade sig i solskenet på Ryssgården. Det var bara jag och två ynglingar som satt lite längre bort och som föreföll jobba tillsammans om något projekt som satt inomhus. Framför sig hade de var sin dator, de åt och drack vin och skålade för något. De syntes ha lämnat vår triviala värld för något intressantare och glansfullare.
Själv hade jag kommit på en lysande idé till min berättelse om mormor. En idé som jag klädde i ord samtidigt som jag i ögonvrån förnam vad som hände borta vid det andra bordet.
Som den göteborgare jag är så kunde jag inte låta bli att fråga till slut vad de höll på med.
- Vi är forskare. Vi läser vid högskolan i Linköping och håller på att jobba fram en smartphone (eller något liknande) sa de. Vi är båda psykologer i botten och ska kombinera det med tekniken.
Ja, tänkte jag, tekniken har inga gränser, särskilt inte om den får gå i symbios med psykologin. Wow.

onsdag 20 april 2011

Tid som har energi

I SAOL står det att odla betyder bryta mark, bruka jord, driva skötsel av, frambringa, odla sina intressen, utveckla, kultivera. För mig betyder det också att sätta frön till förgroning eller lägga sättpotatisen till förgroning vilket jag just har gjort i Dalarna. Om jag inte gör det nu har jag heller inget att skörda. Allt man odlar kan man skörda något av. Därför är det viktigt att man skaffar sig tid för att odla. Det blir tid som förräntar sig, blir något annat som t ex att kunna gräva fram färskpotatis i början av juli. Tid kan bli till så mycket.
Förresten kan jag lägga ytterligare två möten till dem som jag skrev om tidigare och som jag använt min tid till. Tiden det tog att resa mellan först Stockholm till Falun och sedan åter till Stockholm skulle kunnat vara förspilld tid om det inte var för att jag träffade någon som ledde in mig på intressanta och givande samtal.
Först en rektor som hade goda kunskaper om barn, vilket inte alltid är fallet. Förutom barn pratade vi också om boende, vikten av att ha nära till naturen. Tyvärr har jag glömt själva essensen av samtalet. Jag minns mest att vi hade lätt att hitta varandras värderingar. Jag måste nog lära mig att memorera bättre. Men det är så när man blir äldre att minnet är bra men kort. Tiden med henne var i alla fall värdefull.
Det andra mötet skedde idag på återresan från Falun. Hon var bildlärare och hade träffat en matematiker från London, där hon nu bodde. Hon hade varit hemma i Dalarna och skaffat sig allergimedicin. Vi hade ett par gemensamma ämnen dels om små barns tecknande som att små barn som ritar huvudfotingar alltid ritar benen uppåt först till plötsligt en dag de ser världen rättvänd och ritar benen nedåt. Hon kände en ljudtekniker som arbetade på SDR:s videostudio i Leksand som jag var med om att bygga upp en gång. Sedan tog SVT över den och har nu lagt ned den. Det ledde in samtalet på dövas rättigheter. Vi diskuterade dövas rätt till att få information på sitt första språk, teckenspråket. Med hjälp av det kan de sedan lära sig svenska som första främmande språk. Något som intresserar mig mycket eftersom jag arbetat sex år med döva och arbetade då politiskt för att skaffa pengar till en minoritet som har ett visuellt språk och som därför behöver den rörliga bilden. Min mötespartner är just nu arbetslös men arbetar som volontär med barn som behöver hjälp av bild för att komma över ett funktionshinder. Vi arbetar båda för att utveckla (odla) hjälp till alla våras särskilda behov.
Båda dessa möten gav mig väl använd tid. Båda resorna slutade med: Oj, är jag redan framme. När man är i sitt esse kan en timma kännas som fem minuter. Tid som har energi, eller hur?

tisdag 12 april 2011

Ont om tid

På mindre än tre veckor har min samling av möten utökats med tre. Möten kan vara så olika, ibland kort och ointressant, eller kort och intressant eller långt och minnesvärt. Alla möten som i och för sig känns bra kanske ändå inte är sådana jag sparar på. Men ibland går de in i hårddisken i huvudet eller så lägger jag dem på en diskett som jag sedan glömmer var jag lagt. De som hamnar i hårddisken är de som jag samlar på och försöker komma ihåg en längre tid.
Nåväl på stadsarkivet i Göteborg den 23 mars kom jag att samtala med Claes just innan arkivet skulle stänga och det blev ont om tid. Vi delade med oss till varandra om vad besöket på arkivet gått ut på. Jag berättade om mitt skrivprojekt om mormor eller rättare sagt om vad som hände mellan 1896 och 1920 (ca) i Västergötland. Har ännu inte bestämt hur det hela ska sluta. Även om berättelsen handlar om personer som levat så blir de ändå bara representanter för sin tid.
Claes lyssnade intresserat eftersom han skriver på en mastersuppsats om socialdemokratins roll i mellankrigstiden om vilka roller som fattigdom och demokrati spelat. Han ursäktade sig med att han mest handskades med statistiska uppgifter och kanske inte alltid kom nära människorna. Han såg fram mot den tid då han som jag kunde bygga in historiska fakta i en berättelse/roman och kring det brodera med fiktion.
I alla fall blev vi båda ivriga att få berätta och kunde plocka guldkorn från varandra då vi båda snöat in på forskning och historia. Vi lämnade arkivet och fortsatte samtalet ända till vi kom till ett annat arkiv där Claes skulle forska vidare. Själv fortsatte jag till mina vänner Stina och Lars i Johanneberg och som bjöd på middag.

Möte nummer två skedde på stadsmuseets fik i Stockholm där Sebastian frågade om han fick sitta vid mitt bord. Jag var där just bara för att fika och för att fördriva en eftermiddag. Han hade en nyinköpt pocketbok som han tänkt fördjupa sig i. Det var Camus ”Främlingen” och som han läste en stund i. Fikastunder är bra lässtunder och jag hade med mig ett kapitel ur min halvfärdiga bok som jag läste och redigerade lite i.
När han skulle hämta mer kaffe bad jag honom att hämta åt mig också och det blev öppningen till att vi kom vi att samtala ända till fiket stängde. Han hade kommit fram till att man ska inte jobba mer än sex månader i taget och sedan ska man resa ett par månader för det man tjänat ihop. Nu hade han tre jobbveckor kvar till nästa resa. Dumt nog frågade jag inte vart han skulle åka nu. Han hade varit en hel del i Sydamerika och lärt känna kulturen där, men hade nu planer på att börja plugga till hösten och läsa idéhistoria kanske.
Det visade sig att vi var intresserade av samma skeenden på livets snirkliga vägar och som vi kom fram till under samtalets gång. Sedan blev det ont om tid när fiket skulle stängas och våra vägar skildes.

Det tredje mötet värt att spara i min samling skedde på tåget mellan Falun och Stockholm i söndags efter att jag varit på landet och börjat vårstäda tomten. Tåget var fullbokat och bredvid mig satt Christoffer. Han hade sitt föräldrahem i Falun och var på väg till Uppsala där han studerade juridik. Just före helgen hade han lämnat in en hemtenta och kunde resa hem och vara ledig med gott samvete.
Minns inte hur samtalet började men jag har inte svårt att ta tillfället i akt för minsta lilla öppning för ett samtal. Naturligtvis berättade jag om mitt skrivprojekt och konstigt nog hittade vi paralleller mellan våra högst olika projekt. Jag skriver ju vad som hände bland gräsrötterna vid förra sekelskiftet. T ex låter jag en av mina gestalter gå på folkhögskola och där få i uppgift att läsa John Stuart Mill. Något jag fört in i berättelsen för att låta den gestalten se som sin uppgift i sin tid att förbättra för kvinnorna. Jamen, sa Christoffer det har jag också läst om och så var det med det ena efter det andra vi kom att samtala om. Det jag tar upp i mitt projekt har ofta med den tidens syn på rättsskipning att göra.
När vi närmade oss Uppsala var tiden ute för fortsatt samtal.

Det jag kallar för möten värda att spara är de få tillfällen som gives då man samtalar med någon där man kan både ge och ta. Man finns i samma tid och rum.

tisdag 5 april 2011

Tidens grav.

Hittade ett gammalt tidningsklipp från 2005 med rubriken ”Historikern reser en sten över tidens grav”. Det är en essä över minnets filosofi, hävdande nödvändigheten av att glömma Där Hans Ruin filosoferar över Paul Ricaeurs verk på sex hundra sidor ”Minne, historia, glömska.”
En mycket intressant essä. T ex skriver han att Heidegger menar att det skulle finnas en ”egentlig” tidslighet bortom den objektiva tiden, vilket Ricaeur avvisar. Men dock skulle jag som amatörfilosof om tiden vara beredd att hålla med Heidegger för på något sätt stämmer det med vad jag sagt tidigare i min blogg. Jag vill likna tiden vid energi i den meningen att den försvinner inte utan övergår till något annat. Tiden övergår till minnen, ett sorts bevarande av det som hände vid en viss tidpunkt, eller till ångest då tiden inte räckte till eller till lycka då tiden gav utrymme för välgång osv.
Den svåra tiden uppstår då något händer som minnet föraktar, något man vill glömma eller som man glömmer fast man inte vill det. Men tack och lov så finns det undermedvetna, där allt bevaras. Har nyligen skaffat mig en extern hårddisk som jag faktiskt vill likna vid min dators undermedvetna. Så här på ålderns höst är det säkert bra med både livrem och hängslen.
Även om jag är intresserad av historia är jag tacksam att jag inte är en historiker som vill begrava tiden utan hoppas att hela min tid vara på G, att hålla tiden levande. Jag vill leva ända till jag dör, inte bara överleva.
Förresten så går jag just nu i väntans tider! Jag väntar att när som helst bli farmor till mitt sjunde barnbarn, Jag väntar att när som helst bli kallad för att ta hand om syskonet när det är dags för ett nytt barn att se tidens ljus.

söndag 3 april 2011

MED ÖGA FÖR HISTORIA: Demokrati då och nu del 3: Ung man sätter världen ...

MED ÖGA FÖR HISTORIA: Demokrati då och nu del 3: Ung man sätter världen ...: "Den 28:e juni 1914 mördades kronprinsen av Österike-Ungern och världen skulle aldrig bli sig lik Plötsligt stod bilen bara där. Helt ovänt..."