Tidens gång

Består tiden av punktvisa ögonblick eller är den ett flöde eller är den rent av en allmän form för verkligheten, ”som icke kan med tillhjälp af andra begrepp definieras”?
Det där med punktvisa ögonblick känns som vore det något flyktigt något man lätt glömmer, något jag lätt glömmer. Det hände med mina två senaste möten men som nu plötsligt har kommit tillbaka i tankarna. Vill därför tillägga att samtalet med bildläraren i förra bloggen också handlade om dyslexi. Hon hade en släkting med svår dyslexi som fått kämpa för att få den rätt man har till hjälpmedel i skolan. Ingenting händer av sig själv man måste kräva sin rätt. Man måste ligga rätt i tiden.
Bildläraren som jag inte fick något namn på, men som jag hoppas få eftersom hon fick min bloggadress och min mejladress, hon väntade barn. Grattis, vad kul, sa jag. Jamen, sa hon som alltså bor i London, jag vågar inte föda där eftersom England har en av Europas högsta spädbarnsdödlighet. Det kan man inte tro. Vad är det för tid vi lever i?
Idag tillförskaffade jag mig ett nytt möte. Ett snabbt möte som kan räknas in i de punktvisa ögonblicken. Jag satt på stadsmuseets fik inomhus och skrev. Ute i solskenet var museets utomhusservering smockfull av folk som åt och lögade sig i solskenet på Ryssgården. Det var bara jag och två ynglingar som satt lite längre bort och som föreföll jobba tillsammans om något projekt som satt inomhus. Framför sig hade de var sin dator, de åt och drack vin och skålade för något. De syntes ha lämnat vår triviala värld för något intressantare och glansfullare.
Själv hade jag kommit på en lysande idé till min berättelse om mormor. En idé som jag klädde i ord samtidigt som jag i ögonvrån förnam vad som hände borta vid det andra bordet.
Som den göteborgare jag är så kunde jag inte låta bli att fråga till slut vad de höll på med.
- Vi är forskare. Vi läser vid högskolan i Linköping och håller på att jobba fram en smartphone (eller något liknande) sa de. Vi är båda psykologer i botten och ska kombinera det med tekniken.
Ja, tänkte jag, tekniken har inga gränser, särskilt inte om den får gå i symbios med psykologin. Wow.