Duktig flicka i tiden.

Läser i tidningen om epitetet "duktig flicka", något som har många sidor. Inte bara en ambition som är något entydigt positivt eller obekymrat som ett barns första steg.
   För mig betydde länge att vara duktig detsamma som att vara till lags, att inte vara till besvär. Det började när jag var tolv år och min mamma på sin dödsbädd sa adjö till mig med orden "var nu en duktig flicka". Jag visste inte då att hon visste att hon snart skulle dö och att vi inte skulle ses mer.
   När man är tolv år är man på väg in i puberteten som till dels liknar trotsåldern då man övar sig i att ifrågasätta och våga säga "jag vill inte". Men det fick jag skjuta upp tills vidare. Mamma dog bara tre dagar efter att vi tog farväl och jag kläddes i svarta kläder och hamnade hos släktingar.
   Sorgen vände jag inåt för mamma hade ju sagt att jag skulle vara duktig flicka. Jag fick magkatarr som jag försökte dölja för att vara duktig. Mamma och jag bodde i Stockholm och när hon var borta flyttades jag till hennes systers familj i Göteborg där jag började i skola och fick nya kamrater.
   Jag ärvde min mammas armbandsklocka, vilket var stort, men jag skulle inte få den förrän jag i matten hade varit duktig och räknat ikapp mina klasskamrater och också förbi dem. Något jag gjorde för mamma hade ju sagt att jag skulle vara duktig
                                Fortsättning följer

Författarblogg.

Tid för författarblogg. En blogg som tidigare under många år gått under rubriken Tid och Rum och ska så ävenledes i fortsättningen men ibland med tillägget Tid och Rum för författande.  Är i år student på Luleå tekniska universitet LTU där jag studerar Kreativt skrivande på hög nivå.
   Vi ska under året ha skapat ett större manusprojekt, vilket har varit roligt att knåpa med och att få respons på. Det känns som jag har hittat ett bra spår till mitt manus. Det heter "En helt vanlig familj".  
   Bland karaktärerna finns en person som tycker att läsaren ska få träffa en familj där det bara händer trevliga saker. Dock visar det sig att verkligheten överträffar dikten och hela tiden händer sådant som inte är så vanligt men ändå tillhör den bistra verkligheten.
   Just nu är jag inne i en fas där jag lusläser vad jag skrivit samtidigt som jag korrigerar där man haft synpunkter på vad jag skrivit om jag tycker att vederbörande läsare har ett bra ändringsförslag.
   Det blir lite knepigt med dramaturgin då det finns en metafilm som händer samtidigt i berättelsen. Ibland kan det uppfattas lite frågande om vad som händer där och när. Det är faktiskt meningen att det inte ska vara glasklart. Så om någon läsare undrar ibland, så har jag lyckats.
   Kan parentetiskt nämna att jag läste "Skapande svenska A och B" på Högskolan i Luleå 1987-88 och då gav skolan ut en bok med våra texter som heter "Ren essens". Det var när jag i sex år arbetade på TV 2 i Luleå och producerade ca hundra program för barn och ungdom.  Bland de sista jag gjorde innan jag gick i pension var fyra program som hette "Rock och Lyrik". Jag ville visa på att den tidens rocktexter var den tidens lyrik för de unga.

Mellanrum i tiden.

Mellanrum i tiden.

Jag har fastnat mellan då och nu i ett litet rum i tiden. Hjälp, jag måste kliva över en tröskel för att hitta till Sedan.

    Häromdagen lyssnade jag på Johannes Anyuru som plötsligt slängde ut frågan ”Vad är meningen med livet?” Jag räckte försiktigt upp handen och svarade att meningen med livet är att leva det. Det höll han inte med om.

    Sedan har jag funderat vidare på det och kom på att istället för att söka meningen med livet kan man söka en mening i livet. Och det tål att tänka på. Eller som Marie Göransson sa ”Det är en kamp att duga som man är. Det är det som är livet.”

   För att sedan skriva om livet måste man först leva det.

Förresten så här är det, man måste skaffa sig mellanrum för det är då man kan göra det som man inte hinner annars.

Tidsmarkör

Tidsmarkör.

Tiden går aldrig obemärkt förbi. Den markerar sina stolpar ibland intetsägande, ibland sägandes allt. Vad var det som hände igår? Jo, jag vet. Ett terrordåd och som inte passar i tidens gång. En händelse som blir till en blaffa i tiden. Ungefär som att spilla ut ett helt bläckhorn på en sluttande yta. Där den fläckvis sugs upp av ett läskpapper eller droppar ned på den vita brokaden eller slickas upp av vargar eller fyller en penna som minns. Vad minns man?

    En blaffa som inte går att sudda ut men som skapar rädsla och förstörelse, som skapar sargade kroppar och död. En blaffa som sätter spår i tiden. Först ett sekundspår. Vad var det som hände. Sedan minutspåret om förödelsen sedan vidare timme för timme, dag för dag ända till år för år.

   Nu är vi i dagen efter. I blaffan skapas bilder. Vad var det vi såg? På teveskärmen såg man förvirring med samma bilder om och om igen. Bilder som ledde till ingenstans. Bilder inskrivna i ett stort frågetecken. Vi vet konkret vad som hände. Men vad var det egentligen? Ingen kan förklara. Var det att tidens ondska som trängde sig in i verkligheten, som ville skaffa sig plats och som ville säga oss något.

Tiden går hela tiden.

Tiden går hela tiden och det finns alltid ett rum där det händer. Men det börjar bli bråttom för jag vill att det ska hända nu.

Det handlar om att anfalla bokförlagen och att hitta någon som vill läsa mitt manus som nu är klart. Att hitta rätt person som läser mer än bara första sidan, någon som är intresserad av olika relationer.

Bakom mig står ett par grupper som jag ska försöka aktivera. Först ska jag få dem att besöka min blogg som en tid framöver kommer att handla om mitt manus till ”En helt vanlig familj”.

Varför är det bara en som besökt den på tio år? Det ska bli ändring på det. Här följer inledningen till min berättelse.

Det bleka gryningsljuset silar varsamt in i templet. Inget riktigt tempel men Cilla kallar det så därför att platsen är lite helig för henne, en plats där mikro- och makrokosmos möts. En liten värld som rymmer ett helt universum. En cirkelrund tegelmur, nu en ruin där taket för länge sedan rasat in och där det växer gräs i murspringorna. Innanför muren en äng med spirande vårgrönska och där älvornas dans sakta tonar bort när morgonens första solstråle bryter in.

Cilla stannar och hämtar andan. Med blicken följer hon raden av träfigurer som står i sina nischer i muren, skepnader. I den sista nischen finns en tavla med knappt läsbar text, en gång målad i rött och guld ”Du ska hedra din fader och din moder”. Hon går ett varv runt den lilla offerplatsen i mitten av ängen och känner hur hennes inre får syre. Inte bara lungorna utan också hennes inre rum. Rum där hon samlar sina upplevelser, sådant som inte går att ta på eller peka på men som likt andeväsen bara tränger sig förbi verkligheten och skapar harmoni.

Hon tar några djupa andetag innan hon springer vidare på sin joggingrunda. Strax förnimmer den svarta huggormshonan vibrationerna efter de bortspringande stegen och vågar titta upp ur sitt röse.