Barndomsminne

Två av mina barndomsminnen skrivet i tredje person.
1.
När Britta hade frågat hade mostern svarat att hon skulle få armbandsklockan när hon hade räknat ikapp sina klasskamrater. Hon hade ju fått lämna skolan i Stockholm mitt i terminen och börjat i sjätte klass i Göteborg.
   Britta hade fått börja från början i en ny lärobok i räkning och skulle alltså på kort tid lära lika mycket som de nya kamraterna lärt sig på den halva terminen som redan gått.
   Ho måste alltså utföra en prestation för att få tillgång till sin mammas armbandsklocka som hon ärvt. ( På den tiden, 1942 var det stort att ha en klocka) Nu var det så att räkning var ett av Brittas favoritämnen och nu gällde det att öva sig på de fyra räknesätten och hur man räknar ut procent och lite annat.
   Britta tyckte inte det var så betungande men förstod inte riktigt varför hon inte kunde få sin klocka ändå.
2.
Britta hade aldrig varit på någon begravning tidigare. Det var inte brukligt att ta med barn på begravningar för de skulle inte behöva närvara vid något som handlade om döden. De kunde bli skrämda , trodde man.
   Men när ens egen mamma skulle begravas fick man göra ett undantag. Så en dag klädde sig alla som skulle vara med i det svartaste de hade, så också Britta även hatten med det stora brättet som hon hatade.
   Det var med bävan hon följde med strömmen in i kapellet. Längst fram stod en vit kista och i den låg hennes döda mamma. Ingen sträckte fram sin hand mot Britta utan hon blev framföst mot en plats där hon skulle sitta. Sedan var det något som stängdes av inom henne. Hon var där men ändå inte närvarande. Prästen pratade men hon hörde inte orden.
   När  församlingen sjöng psalmer och när de reste sig reste sig också Britta och satte sig när de sjungit klart. Efteråt lastades kistan in i en bil och alla gick bakom bilen som körde sakta till graven som var uppgrävd och där kistan sänktes ned. Alla stod sedan runt hålet. Där var mammans åtta syskon med sina respektive och mammans mamma som grät ljudligt.
   Britta tittade utan att egentligen se. Jo, en sak såg hon för en bit bort stod hennes pappa som var hatad av alla och därför inte inbjuden (mamman och pappan var skilda sedan länge). Allt hände på andras villkor och ingen förstod att Britta hade behövt någon att hålla i handen.

Så var det dags.

Så var det dags att skicka manus till bokförlag.

Stig Larsson hette han, nej, inte den Stig Larsson som kallar sig författare och skriver usel svenska. Nej, den Stig Larsson jag mötte var ornitolog och ”väskötte” (alltså uppvuxen i Västergötland). Vi möttes då jag var på väg till Gamla Staberg för årets första besök. Jag brukar sitta där och skriva ibland när lusten faller på.

    Han stod nära vägen med fin utsikt över Karlslunds tjärn. Han spanade på fåglar, på en särskild vigg som han sökte. Men ack, det var inte den rätta. Jag passade på att ställa frågor om fågellivet i tjärn. Han berättade att det alltid funnits tranor som häckar där, vilket jag aldrig upptäckt. De håller till där bäcken från Lönnemossa rinner ut i tjärn. De brukar höras skrika, säger han. Något jag måste kolla.

    Men på tal om författare, det var ju det jag skulle berätta om just idag. Så var det dags, igår skickade jag iväg mitt manus ”En helt vanlig familj” till sju olika bokförlag. Sex förlag tackade och svarade att de skuulle höra av sig om två-tre månader. Det betyder att jag i två-tre månader kan inbilla mig att jag kanske är en författare.

    Nåväl, kulturskribent är jag i alla fall och har varit i ca femtio år. Förresten, första gången jag fick pris för mitt skrivande var när jag var tolv år och vann en uppsatstävling bland alla sjätteklassare i Göteborg.

    För att återvända till Stig Larsson skulle han vidare till nya fågelsjöar och spana, närmast till Kyrbytjärn som är känt för sitt rika fågelliv. Eftersom han då skulle passera Gamla Staberg fick jag lift med honom dit.

    Där jag nu suttit och skrivit och slutar på tal om fåglar med några rader av Nils Ferlin.

                Inte ens en grå liten fågel

               som sjunger på grönan kvist

               det finns på den andra sidan

               och det tycker jag nog blir trist