LIVSTID

En livstid kan liknas vid den ofattbara tiden. Hur lång är en livstid? En livstid är så lång den blir, alltifrån ett hjärtslag till ca hundra år. Min livstid har hittills varat i åttio år, men det är ingen livstid eftersom den inte är avslutad ännu. Mina åttio år är bara den tid jag hittills har levat. Min sons arbetskamrat och nära vän, Lisa dog nyligen och begravdes igår. Lisa blev fyrtiosex år. Det är en relativt kort livstid. Men hon har satt sina spår i samtiden och på sätt och vis lever hon vidare där. På hennes jobb kommer man att säga ”Lisa gjorde alltid så här” eller ”det här brukade Lisa göra” eller ”nej, gör inte så utan så här för så brukade alltid Lisa göra”. Alltså är egentligen inte Lisas livstid avslutad. Hon finns kvar på något sätt ändå genom sin ande. Om tvåhundra år kommer någon att släktforska och se att hon dog mitt i livet. Hon hade inga barn men hon har ändå satt sina spår. Hon finns i det förflutna och där verkar också samtiden.
Så har skriver Lennart Lundmark i ”Tidens gång”:
Även inom den vetenskapliga forskningen om det förflutna, påverkar och speglar skilda tidsskeden varandra, men det är ingen nackdel för andra än dem som inte vill inse att all historia måste vara ett samspel mellan samtid och förflutet.
Lisa, du ska veta att vi är många som saknar dig.

Den ofattbara tiden.

Tiden flyr och man kan aldrig hinna fatt tiden. Ändå finns vi i tiden hela tiden. Är det inte konstigt? Man kan slösa med tiden, spara den, använda den, fördriva den, tappa den, och längta efter den.
Jag tycker att tiden är cirkulär. Allt kommer igen på något sätt men med olika intervall. Våren kommer regelbundet åter, istiden kommer åter, Halley`s komet kommer åter. Förutom cirkulär tid finns det en kalendertid som utgöres av fyrkanter som innehåller allting som händer en viss dag, men ingebting därutöver. När den dagen är slut kan man inte återkoma till den rutan igen. Kalendertiden har ett förflutet, ett närvarande och en framtid och slutet är döden då det inte finns några rutor kvar.
Vi genomlever våra år, månader, veckor, timmar, minuter och sekunder utan att vi särskilt ofta tänker på varifrån allt detta kommer, eller varför vi har valt att dela in tiden på just detta sätt och inte på något annat.
En av mänsklighetens viktigare kollektiva insatser är när vi försöker gardera oss för framtiden och förstå vårt förflutna.

En annan sak som jag tycker är viktig är att vi ska tala om för varandra att vi är bra. Det finns alltid något man kan berömma. Allra viktigast är att tala om för barnen hur bra de är. Det ger dem självförtroende så de vågar ”leva”. Tänk om någon sagt till mig att jag var bra när jag var liten så hade det inte behövt fyrtio år innan jag själv kom fram till det. Nu när jag är åttio år vet jag att jag är jag och jag är bra.
Lena Nyman dog häromdagen och i tidningen läser jag hur hennes vänner öser superlativer över henne. Marie Göransson sa t ex att Lena Nyman var en diamant. Var det någon som sa det till henne medan hon levde?

I förra bloggen skrev jag att det finns ett förr och ett sedan. Men vad finns däremellan? Jo, ett nu men som genast blir ett nyss. Till detta kan läggas att året sedan år ett (1) saktat sig 10 sekunder. Försök att dela 10 i 2000 delar. En tvåhundradels sekund. Då räcker det knappast med ett nyss.