Nytt igen.

Inget sker sannerligen av sig själv. Nu är det lite bråttom innan timglaset hinner rinna ut. Jag skulle vilja bli bekräftad innan jag dör. I "byrålådan" ligger ett antal manus.  Berättelser, både dokumentära och fiktiva där jag delar med mig av livets många slingriga vägar. Jag lyfter fram och sätter ljus på sådant som inte får glömmas. Tänk så orättvist livet är för många. Berättelserna kan verka triviala men det är där i det triviala, i vardagen som allt händer.
   Efter mycket funderande ska jag nu ändra på det. Jag menar att berättelserna ligger gömda i byrålådan. De ska fram och vädras. I höstas var jag på en konferens ordnad av tidningen SKRIVA. Fick där tips om hur man kommer i kontakt med förlag. Träffade en lektör som i ett utlåtande om min text skrev:
"Du har ett bra lättläst språk som flyter bra, utom när dina meningar blir för långa. (---) Det ska bli spännande att läsa ditt manus när du är klar och jag är redan nyfiken på hur Ada ska få sin vilja fram och hur det ser ut bakom kulisserna i Cillas familj."
   Jag skickade sedan in hela manuset och efter några veckor skrev hon att hon lämnat det vidare till någon som utbildade sig till lektör. Vi får se hur det går. Medan jag väntar har jag bestämt att ta ett annat manus och skicka till en annan lektör som jag träffade på SKRIVA-konferensen. Han kallar sig manusutvecklare.

Nytt försök

Jo, nu gör jag ett nytt försök att komma igång och hålla min blogg vid liv. Jag samlar inte på saker annat än sådant jag behöver eller sådant som kan försköna mitt hem. Istället samlar jag på möten som är värda att minnas. Igår var ett sådant möte hemma hos min guddotter, Lotta där vi firade hennes pappas, Håkans 85-årsdag. Håkan har nyligen med sin fru dvs min kusin Birgitta flyttat från Göteborg till Stockholm, eller närmare bestämt Solna. Det ska bli fint att ha dem så nära där jag kan nå dem med en resa med tvärbanan från Liljeholmen där jag bor till Solna där de bor på Centrumslingan.
   Men igår var vi alltså hemma hos deras dotter Lotta där det var öppet hus och mingel som ville fira Håkan. Jag kände intuitivt att där fanns närhet och värme. Där fanns Lottas barn Adam och Felicia i ungefär samma ålder som mina barnbarn, Malte och Ebba och som alla håller på med handboll eller innebandy. Lottas bror Janne med en av sina söner och med Ylva var också där. Lottas man, Stefan skulle just komma hem från USA där han varit och föreläst.
   Jag tror att när man blir allt äldre är det viktigt att få känna närhet till de sina, där även kärleken kan blomma. Detta var ett möte där värmen var en självklar källa och som jag nu bär med mig.