Så var det dags.

Så var det dags att skicka manus till bokförlag.

Stig Larsson hette han, nej, inte den Stig Larsson som kallar sig författare och skriver usel svenska. Nej, den Stig Larsson jag mötte var ornitolog och ”väskötte” (alltså uppvuxen i Västergötland). Vi möttes då jag var på väg till Gamla Staberg för årets första besök. Jag brukar sitta där och skriva ibland när lusten faller på.

    Han stod nära vägen med fin utsikt över Karlslunds tjärn. Han spanade på fåglar, på en särskild vigg som han sökte. Men ack, det var inte den rätta. Jag passade på att ställa frågor om fågellivet i tjärn. Han berättade att det alltid funnits tranor som häckar där, vilket jag aldrig upptäckt. De håller till där bäcken från Lönnemossa rinner ut i tjärn. De brukar höras skrika, säger han. Något jag måste kolla.

    Men på tal om författare, det var ju det jag skulle berätta om just idag. Så var det dags, igår skickade jag iväg mitt manus ”En helt vanlig familj” till sju olika bokförlag. Sex förlag tackade och svarade att de skuulle höra av sig om två-tre månader. Det betyder att jag i två-tre månader kan inbilla mig att jag kanske är en författare.

    Nåväl, kulturskribent är jag i alla fall och har varit i ca femtio år. Förresten, första gången jag fick pris för mitt skrivande var när jag var tolv år och vann en uppsatstävling bland alla sjätteklassare i Göteborg.

    För att återvända till Stig Larsson skulle han vidare till nya fågelsjöar och spana, närmast till Kyrbytjärn som är känt för sitt rika fågelliv. Eftersom han då skulle passera Gamla Staberg fick jag lift med honom dit.

    Där jag nu suttit och skrivit och slutar på tal om fåglar med några rader av Nils Ferlin.

                Inte ens en grå liten fågel

               som sjunger på grönan kvist

               det finns på den andra sidan

               och det tycker jag nog blir trist