Tiden är mogen.
Så har skriver Lennart Lundmark i ”Tidens gång” och som jag citerade i en tidigare blogg om livstid.
”Även inom den vetenskapliga forskningen om det förflutna, påverkar och speglar skilda tidsskeden varandra, men det är ingen nackdel för andra än dem som inte vill inse att all historia måste vara ett samspel mellan samtid och förflutet.”
Detta citatet kom för mig då jag på Stadsarkivet i Göteborg den 23 mars träffade en professionell historiker som letade efter material till sin mastersuppsats. Men även jag som bara har skrivit en D-uppsats i historia (och en magisteruppsats i litteratur) förstår att då och nu hör ihop och därför är det så himla roligt att rota i gammalt damm. Min lärare professor Lars Petterson har formulerat en bra devis om detta då och nu och som jag febrilt letat efter i mina gamla luntor men inte hittat och som jag får återkomma till.
Jag brukar säga när någon frågar vad jag samlar på, att jag samlar på möten och detta MÖTE med historikern var verkligen värt att spara på. Vi satt där på arkivet och grävde efter material. Han till sin uppsats om fattigvård och demokrati under mellankrigstiden och jag till min bok om Anna Albertina. Efter att arkivet stängt och vi lämnat lokalen kom vi att prata med varandra och det blev ett samtal som varade ända till Sprängkullen. Det var så fantastiskt att få berätta för någon som lyssnade. Dessutom var det som grädde på moset efter mitt fynd på arkivet. Jag hade bland barnmorskornas flera hundratal anteckningsböcker från förra sekelskiftet hittat barnmorskan Nanny Svensson som förlöste min mormors nio barn av tio mellan åren 1897 och 1915. Det var som att leta efter en nål i en höstack (nästan) och då blir man hur lycklig som helst när man hittar det man söker.
Att fördjupa sig i forskning och ha fått fram material som hämtats från hemliga rum gör att man blir otroligt fokuserad och önskar att tiden skulle stå stilla, men nej den bara forsar iväg och mitt fynd gjorde jag alldeles strax före arkivets stängning. Det är ett sådant tillfälle då en timma känns som fem minuter.
Men mötet med historikern var ett möte då tiden liksom vibrerade. Den blev innehållsrik som en vårflod mynnande i en inspirationskälla där det blev tillåtet att blanda fakta och fiktion.
Att jag brukar dansa på fredagar vet de som läser mina bloggar. Det är vanlig pardans mitt på dagen och därför för människor som inte arbetar. Det rör sig om ett hundratal och av naturliga skäl fler damer än herrar men de herrar som är där är ytterst dansanta och försöker vara rättvisa så alla damer får dansa. Jag sitter bland vänner som jag känner, inte utanför dansen utan just bara där och vi sitter runt olika bord och samtalar mellan danserna. Dans är bra motion för kropp och själ och inte minst för hormonerna.
En av herrarna som jag berättade för om mitt skrivprojekt om mormor bad att få läsa ett kapitel. Det var i höstas och sedan bad han att få nästa och nästa. Jag mejlar dem till honom och han kommenterar genom mejl tillbaka. Ibland konstruktiv kritik men också beröm. Genom vad jag berättat om mormor så vet han också en del om mig och jag berättade också om vilket ”flyt” jag hade på stadsarkivet i Göteborg nyligen eftersom han var intresserad. Men jag vet inget om dig, dristade jag mig att fråga honom i fredags. Har alltid trott att han nog var lärare innan han blev pensionär. Men nej, han var bokförläggare!!! Det verkar som jag är inne i en period då allt ramlar på plats. Han log när han förstod vad jag tänkte. Tänk om det blir en bok på riktigt.
Snacka om inspiration! Tiden är mogen.

MED ÖGA FÖR HISTORIA: Ulla, kvinnorna och jag

MED ÖGA FÖR HISTORIA: Ulla, kvinnorna och jag: "Tillbringar mycket tid på arkivet just nu. Det är ganska ensamt. Bara jag och gulnade dokument från en annan tid. Men häromdagen träffade ja..."

Blomstertid

Om man räknar i klocktid är dagen nu ca fyra timmar längre räknat från årets kortaste dag. Men tid kan räknas på olika sätt. Kvantfysikerna talar om subatomär tid som går både framåt och bakåt. Somliga vill ha en tidslinje att räkna med eller en riktning som från morgon till kväll eller från barndom till ålderdom t ex. Själv vill jag nu tänka på den blomstertid som kommer med lust och fägring stor. Men för att komma dit ska vi först passera genom vårens härliga tid. En tid då knoppar brister, fåglarnas jublande sång hörs klinga och hjärtan bulta.
Utanför mitt fönster ser jag en förskolegrupp tumla om i snön som spirande groddar i sina limegröna västar och olikfärgade pistillmössor, glada lekande barn. Innanför mitt fönsterglas strålar en rabatt av pärlhyacinter som ivrigt dinglar med sina klasar av duvblå små klockor och bredvid står krokusen i en egen kruka. De når inte lika högt men signalerar intensivt med sina violetta kronblad om att våren väntar runt knuten. Gåvor som kommit till mitt käll från gäster då jag bjöd på min årliga vårliga buffé i helgen.
Med tiden kanske vi lär oss förstå tiden. Kanhända kanske kan vi det, men hur kan vi förstå
när en människa kommer i otakt med tiden. När tiden ger tecken att nu är tid att ändra riktning. När det gamla invanda tas ifrån en eller där vägen där man går plötsligt svänger åt ett annat håll. När den raka vägen börjar vindla.
Man vet inte hur man gör när man ska se tiden an. Det var så enkelt förr och man visste vanligtvis var man skulle sätta ned foten. Men nu, hur gör man nu där man står på ett ben och inte vet.
Det är svårt att hjälpa till. Det går inte att hurtigt tala om hur enkelt det är att ta nästa steg, att våga sätta ned foten. Det enda man kan göra är att hålla handen och visa att man finns vid den vilsnes sida och se tiden an, att försiktigt ingjuta mod. Tiden läker inga sår istället måste man skaffa sig ett förhållningssätt till sin kris eller trauma. Att försöka förstå att bredvid den slingriga vägen dock finns en stig med mjuk mossa, blommor och kärlek, en blomstertid.