Jag förstår inte. Hela tiden något att göra. Mår dock bra av det. Simmade igår och hämtade barn i Årstaskolan och ska hämta två-åringen idag på förskolan.
I söndags hade jag "soppsöndag" med barn och barnbarn med respektive = 15 personer mellan 83 och 2 år. Min exman är 83 år och som också var med tillsammans med sin 19 år yngre fru. Bjöd på minestrone och fisksoppa med saffran samt nybakat bröd. Alla var nöjda och då också jag. Med god planering fungerar det även i en etta på 42 kvadratmeter. På julafton blir vi 25 personer hemma hos min äldste son, som har betydligt bättre plats. Det är så vartannat år då alla är i Sthlm medan det andra året blir blygsammare då många är bortresta.
Just nu har jag lite tappat taget om skrivandet till både blogg och roman. Koncentrationen är splittrad inför kalas och helgfirande. Kanske ska jag anamma ett tips om Nonijuice. Fick till tipset en intressant artikel och som säger att det är en enastående adaptogen och antioxidant som bidrar till att skapa en basisk miljö i kroppen och har ett lågt GI och stärker immunsystemet. Ska väga den mot min kost, motion och livsföring och tänka efter vad den ytterligare eventuellt kan tillföra just mig.
Har en god vän som jag mejlar med. Vi träffades för några månader sedan på en tågresa och samtalade hela vägen mellan Göteborg och Stockholm. Vi kände båda att vi inspirerade varandra till livslust och projekt. Hon mitt i karriären och jag mitt i ständiga projekt. Vi har inte träffats sedan, men fortsätter kontakten via uppmuntrande mejl
Sedan finns det andra som bara ser det negativa och som inte föder inspiration. Jag vidhåller att livet och tiden består av projekt och har man inga är det lika bra att lägga av medan tiden går.
tisdag 30 november 2010
torsdag 18 november 2010
Betänketid
Betänketid.
Som sagt, vi är inne i mörkrets tid som man måste värja sig mot och helst hålla på utsidan och i stället ta in ljuspunkter i hjärtat. Men ljuspunkter måste man skapa själv till skillnad från mörker som bara finns ändå.
Det är så kul att skriva om tid eftersom det inte finns något rätt eller fel, bara olika åsikter. Någon sa att tiden går fort när man har roligt och frågade sig då om man måste ha tråkigt för att få ett långt liv. Det blir svårt för man vill ju inte ha tråkigt. Sedan är frågan vad som är ett långt liv. Själv brukar jag säga att jag vill leva ända till jag dör. Med leva menar jag då att det jag gör ska kännas meningsfullt i både själ och kropp, dvs ej blott överleva.
Tyvärr har jag förnummit att vänner i min omgivning pga min ålder ofta behandlar mig som mindre vetande. Och kanske är det i det sammanhanget som ljuspunkterna kommer in. För när jag träffar på människor som respekterar mig för den jag är och inte för min ålder, känns det bra. Bland de människorna finns naturligtvis mina verkliga vänner, mina barnbarn, mina ljuspunkter som jag känner står mitt hjärta nära tom närmare än mina barn ibland.
Bodil Jönsson frågar t ex ”om kulturen verkligen har råd med att gamla människor inte bidrar med sina insikter och sådana korn av sanning som faktiskt kan uppenbaras först sent i livet?” Hon säger också att ta ut glädjen i förskott är den säkraste glädjen.( på tal om det ser jag med glädje fram mot dansen på Alvik i morgon)
Hon menar också att man ska unna sig betänketid.
Betänk det, mina läsare.
Som sagt, vi är inne i mörkrets tid som man måste värja sig mot och helst hålla på utsidan och i stället ta in ljuspunkter i hjärtat. Men ljuspunkter måste man skapa själv till skillnad från mörker som bara finns ändå.
Det är så kul att skriva om tid eftersom det inte finns något rätt eller fel, bara olika åsikter. Någon sa att tiden går fort när man har roligt och frågade sig då om man måste ha tråkigt för att få ett långt liv. Det blir svårt för man vill ju inte ha tråkigt. Sedan är frågan vad som är ett långt liv. Själv brukar jag säga att jag vill leva ända till jag dör. Med leva menar jag då att det jag gör ska kännas meningsfullt i både själ och kropp, dvs ej blott överleva.
Tyvärr har jag förnummit att vänner i min omgivning pga min ålder ofta behandlar mig som mindre vetande. Och kanske är det i det sammanhanget som ljuspunkterna kommer in. För när jag träffar på människor som respekterar mig för den jag är och inte för min ålder, känns det bra. Bland de människorna finns naturligtvis mina verkliga vänner, mina barnbarn, mina ljuspunkter som jag känner står mitt hjärta nära tom närmare än mina barn ibland.
Bodil Jönsson frågar t ex ”om kulturen verkligen har råd med att gamla människor inte bidrar med sina insikter och sådana korn av sanning som faktiskt kan uppenbaras först sent i livet?” Hon säger också att ta ut glädjen i förskott är den säkraste glädjen.( på tal om det ser jag med glädje fram mot dansen på Alvik i morgon)
Hon menar också att man ska unna sig betänketid.
Betänk det, mina läsare.
onsdag 10 november 2010
Stoppa tiden.
Allt är relativt och när Jörgen påminner mig om att det börjar bli lite lång tid mellan mina bloggar så tycker han att elva dagar är lång tid. Men om man jämför med allt annat som jag hunnit med under tiden så är elva dagar inte lång tid.
I nästa vecka fyller mitt minsta barnbarn två år och det påminner mig om vad jag skrivit tidigare om tidsrelativitet, nämligen att när man är två år är ett år halva livet och av det följer att när man är åttio år är ett år en åttiondel av ett liv och av det i sin tur följer att tiden går fortare ju äldre jag blir och accelerationen går inte att stoppa eftersom vi lever mitt i en acceleration som inte bara ökar utan fördubblas vartannat år.Det finns ett talesätt från förr: ”Stoppa tiden, jag vill hoppa av”.
Nåväl, jag kan förklara varför jag inte haft tid att skriva i min blogg förrän nu. Jag har använt tiden till att skriva och bearbeta ett av mina projekt som jag kallar för ”boken om min mormor”.
Min mormor har en i mitt tycke intressant historia som är värd att berätta. Jag har planerat att varje kapitel ska vara fristående, men att samma platser och människor ska finnas med fortlöpande. Jag vill också förankra händelserna i den tidens historiska miljö där mina gestalter ska spela sina roller i den tidens samhällsstruktur. Varje enskilt kapitel ska ta upp händelser och skeenden som ska leda fram till då mormor skiljer sig 1918 med tio barn. Berättelserna ska bygga på fakta men för att göra det till en roman måste luckorna som det inte finns fakta kring byggas ut med fiktion.
Nu hände att jag lämnade första kapitlet till läsning av en släkting. Ett kapitel som skulle beskriva dels lite om bygdens historia, dels antyda mentalitet och attityder som kan ha gått i arv från en tid till en annan. Det gensvar jag fick var att det där med fiktion var för ömtåligt att beröra i VÅR släkt. Jag förstår vederbörande som förmodligen inte gillade det litterära i min text. Att sedan religion och politik är varje människas ensak kan jag förstå. Men ibland får det konsekvenser för en familj eller dess närstående och då är det svårt att inte beskriva det. Var tid har sin berättelse och det gäller att se på dåtiden utan anakronismer (tidsblandning).
I nästa vecka fyller mitt minsta barnbarn två år och det påminner mig om vad jag skrivit tidigare om tidsrelativitet, nämligen att när man är två år är ett år halva livet och av det följer att när man är åttio år är ett år en åttiondel av ett liv och av det i sin tur följer att tiden går fortare ju äldre jag blir och accelerationen går inte att stoppa eftersom vi lever mitt i en acceleration som inte bara ökar utan fördubblas vartannat år.Det finns ett talesätt från förr: ”Stoppa tiden, jag vill hoppa av”.
Nåväl, jag kan förklara varför jag inte haft tid att skriva i min blogg förrän nu. Jag har använt tiden till att skriva och bearbeta ett av mina projekt som jag kallar för ”boken om min mormor”.
Min mormor har en i mitt tycke intressant historia som är värd att berätta. Jag har planerat att varje kapitel ska vara fristående, men att samma platser och människor ska finnas med fortlöpande. Jag vill också förankra händelserna i den tidens historiska miljö där mina gestalter ska spela sina roller i den tidens samhällsstruktur. Varje enskilt kapitel ska ta upp händelser och skeenden som ska leda fram till då mormor skiljer sig 1918 med tio barn. Berättelserna ska bygga på fakta men för att göra det till en roman måste luckorna som det inte finns fakta kring byggas ut med fiktion.
Nu hände att jag lämnade första kapitlet till läsning av en släkting. Ett kapitel som skulle beskriva dels lite om bygdens historia, dels antyda mentalitet och attityder som kan ha gått i arv från en tid till en annan. Det gensvar jag fick var att det där med fiktion var för ömtåligt att beröra i VÅR släkt. Jag förstår vederbörande som förmodligen inte gillade det litterära i min text. Att sedan religion och politik är varje människas ensak kan jag förstå. Men ibland får det konsekvenser för en familj eller dess närstående och då är det svårt att inte beskriva det. Var tid har sin berättelse och det gäller att se på dåtiden utan anakronismer (tidsblandning).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
