tisdag 1 maj 2018

1a maj 2018


 

Kom till Solhäll i lördags 28 april. Solen sken men det var lite kyligt. Nu gäller det att ta hand om trädgården som försökt att handskas med den snörika vintern på bästa sätt. Tittar ut över sjön där isen ligger så långt ut jag kan se. När tåget hade lämnat Borlänge och jag skymtade Runn var det öppet vatten. Men allteftersom vi närmade oss Falun blev det mer och mer is.

    För länge sedan sköljde Runn alltid den 7 eller 8:de maj men från 2000-talet har det blivit allt tidigare i april. Ibland väldigt tidigt. Jag har datum antecknat i mina almanackor som nu ligger i Sthlm så jag återkommer om det. I år är det alltså sent igen. Den 28:de låg den vit och fin med ett par stora sprickor. Den 29:de hade den svartnat och det var många sprickor. Den 30:de ännu svartare och mellan stora sprickor rörde sig stora isflak sakta. Det var ett skådespel som jag följde hur isflaken sakta krymte ihop som jag kollade ända till klockan tolv då jag skulle till stan. Egentligen ville jag stanna och följa skådespelet men det gick inte.
    När jag kom hem sex timmar senare hade sjön sköljt och jag missade peripetin. I år har vintern varit lång och snörik så inte märks det att vi går mot varmare tider. Den myckna snön har när den smält orsakat svåra översvämningar på många platser.

onsdag 31 januari 2018

Nytt igen.

Inget sker sannerligen av sig själv. Nu är det lite bråttom innan timglaset hinner rinna ut. Jag skulle vilja bli bekräftad innan jag dör. I "byrålådan" ligger ett antal manus.  Berättelser, både dokumentära och fiktiva där jag delar med mig av livets många slingriga vägar. Jag lyfter fram och sätter ljus på sådant som inte får glömmas. Tänk så orättvist livet är för många. Berättelserna kan verka triviala men det är där i det triviala, i vardagen som allt händer.
   Efter mycket funderande ska jag nu ändra på det. Jag menar att berättelserna ligger gömda i byrålådan. De ska fram och vädras. I höstas var jag på en konferens ordnad av tidningen SKRIVA. Fick där tips om hur man kommer i kontakt med förlag. Träffade en lektör som i ett utlåtande om min text skrev:
"Du har ett bra lättläst språk som flyter bra, utom när dina meningar blir för långa. (---) Det ska bli spännande att läsa ditt manus när du är klar och jag är redan nyfiken på hur Ada ska få sin vilja fram och hur det ser ut bakom kulisserna i Cillas familj."
   Jag skickade sedan in hela manuset och efter några veckor skrev hon att hon lämnat det vidare till någon som utbildade sig till lektör. Vi får se hur det går. Medan jag väntar har jag bestämt att ta ett annat manus och skicka till en annan lektör som jag träffade på SKRIVA-konferensen. Han kallar sig manusutvecklare.

torsdag 7 september 2017

Tiden går.

Efter en liten morgonpromenad på ett par kilometer runt sjön Trekanten är jag redo att skriva. Det är flera uppgifter som föreligger. Så här års pendlar jag mellan Falun och Stockholm. Det är mycket höstarbete att sköta i trädgården i Falun och i Sthlm är skrivandet viktigast samt att träffa barn och barnbarn förstås. Det blir många tågresor fram och tillbaka och sist när jag kom till Falun klockan 19.20 och bussen just gått skulle jag få vänta en timma till nästa buss, hände det sig att tågvärden som skulle gå av sitt pass och bodde i Falun frågade mig vart jag skulle. Jag bor i Hosjö, svarade jag. Jag kan köra dig svarade hon, som hette Eva. Det var så underbart att jag blev mållös. Vänta här så ska jag hämta bilen. Själv bodde hon åt andra hållet. Tack! Ibland så ler världen och då blir man glad tillbaka.
   Och nu tre dagar senare åter i Sthlm ska jag först skicka in till en tävling i tidningen SKRIVA en bildtext på 25 ord och som också ska vara början på en längre berättelse. Bilden föreställer ett pannrum där det sitter en hund och tittar förväntansfull mot någonting som man inte ser men som jag tror är en dörr. Jag har flera idéer och så här är den första. "Buster tittar uppfordrande på dörren som stängs. Han som schasade in mig luktade inte som husse. Kan undra vad han skulle göra i vårt hus?"
   Sedan ska jag ägna mig åt en annan tävling som går ut på att skriva en novell som en kortform av en roman som man har skrivit eller jobbar på.
   Förresten har jag skickat in till en annan tävling där överskriften skulle vara "Passageraren". Den skulle vara inne den 24 augusti så jag antar att resultatet snart tillkännagives.
   Men så är det hela tiden jag skriver, skickar in och väntar på att bli bekräftad.
Tiden går och det börjar bli bråttom.

onsdag 31 maj 2017

Barndomsminne

Två av mina barndomsminnen skrivet i tredje person.
1.
När Britta hade frågat hade mostern svarat att hon skulle få armbandsklockan när hon hade räknat ikapp sina klasskamrater. Hon hade ju fått lämna skolan i Stockholm mitt i terminen och börjat i sjätte klass i Göteborg.
   Britta hade fått börja från början i en ny lärobok i räkning och skulle alltså på kort tid lära lika mycket som de nya kamraterna lärt sig på den halva terminen som redan gått.
   Ho måste alltså utföra en prestation för att få tillgång till sin mammas armbandsklocka som hon ärvt. ( På den tiden, 1942 var det stort att ha en klocka) Nu var det så att räkning var ett av Brittas favoritämnen och nu gällde det att öva sig på de fyra räknesätten och hur man räknar ut procent och lite annat.
   Britta tyckte inte det var så betungande men förstod inte riktigt varför hon inte kunde få sin klocka ändå.
2.
Britta hade aldrig varit på någon begravning tidigare. Det var inte brukligt att ta med barn på begravningar för de skulle inte behöva närvara vid något som handlade om döden. De kunde bli skrämda , trodde man.
   Men när ens egen mamma skulle begravas fick man göra ett undantag. Så en dag klädde sig alla som skulle vara med i det svartaste de hade, så också Britta även hatten med det stora brättet som hon hatade.
   Det var med bävan hon följde med strömmen in i kapellet. Längst fram stod en vit kista och i den låg hennes döda mamma. Ingen sträckte fram sin hand mot Britta utan hon blev framföst mot en plats där hon skulle sitta. Sedan var det något som stängdes av inom henne. Hon var där men ändå inte närvarande. Prästen pratade men hon hörde inte orden.
   När  församlingen sjöng psalmer och när de reste sig reste sig också Britta och satte sig när de sjungit klart. Efteråt lastades kistan in i en bil och alla gick bakom bilen som körde sakta till graven som var uppgrävd och där kistan sänktes ned. Alla stod sedan runt hålet. Där var mammans åtta syskon med sina respektive och mammans mamma som grät ljudligt.
   Britta tittade utan att egentligen se. Jo, en sak såg hon för en bit bort stod hennes pappa som var hatad av alla och därför inte inbjuden (mamman och pappan var skilda sedan länge). Allt hände på andras villkor och ingen förstod att Britta hade behövt någon att hålla i handen.

fredag 5 maj 2017

Så var det dags.


Så var det dags att skicka manus till bokförlag.

Stig Larsson hette han, nej, inte den Stig Larsson som kallar sig författare och skriver usel svenska. Nej, den Stig Larsson jag mötte var ornitolog och ”väskötte” (alltså uppvuxen i Västergötland). Vi möttes då jag var på väg till Gamla Staberg för årets första besök. Jag brukar sitta där och skriva ibland när lusten faller på.

    Han stod nära vägen med fin utsikt över Karlslunds tjärn. Han spanade på fåglar, på en särskild vigg som han sökte. Men ack, det var inte den rätta. Jag passade på att ställa frågor om fågellivet i tjärn. Han berättade att det alltid funnits tranor som häckar där, vilket jag aldrig upptäckt. De håller till där bäcken från Lönnemossa rinner ut i tjärn. De brukar höras skrika, säger han. Något jag måste kolla.

    Men på tal om författare, det var ju det jag skulle berätta om just idag. Så var det dags, igår skickade jag iväg mitt manus ”En helt vanlig familj” till sju olika bokförlag. Sex förlag tackade och svarade att de skuulle höra av sig om två-tre månader. Det betyder att jag i två-tre månader kan inbilla mig att jag kanske är en författare.

    Nåväl, kulturskribent är jag i alla fall och har varit i ca femtio år. Förresten, första gången jag fick pris för mitt skrivande var när jag var tolv år och vann en uppsatstävling bland alla sjätteklassare i Göteborg.

    För att återvända till Stig Larsson skulle han vidare till nya fågelsjöar och spana, närmast till Kyrbytjärn som är känt för sitt rika fågelliv. Eftersom han då skulle passera Gamla Staberg fick jag lift med honom dit.

    Där jag nu suttit och skrivit och slutar på tal om fåglar med några rader av Nils Ferlin.

                Inte ens en grå liten fågel

               som sjunger på grönan kvist

               det finns på den andra sidan

               och det tycker jag nog blir trist

torsdag 20 april 2017

Duktig flicka i tiden.

Läser i tidningen om epitetet "duktig flicka", något som har många sidor. Inte bara en ambition som är något entydigt positivt eller obekymrat som ett barns första steg.
   För mig betydde länge att vara duktig detsamma som att vara till lags, att inte vara till besvär. Det började när jag var tolv år och min mamma på sin dödsbädd sa adjö till mig med orden "var nu en duktig flicka". Jag visste inte då att hon visste att hon snart skulle dö och att vi inte skulle ses mer.
   När man är tolv år är man på väg in i puberteten som till dels liknar trotsåldern då man övar sig i att ifrågasätta och våga säga "jag vill inte". Men det fick jag skjuta upp tills vidare. Mamma dog bara tre dagar efter att vi tog farväl och jag kläddes i svarta kläder och hamnade hos släktingar.
   Sorgen vände jag inåt för mamma hade ju sagt att jag skulle vara duktig flicka. Jag fick magkatarr som jag försökte dölja för att vara duktig. Mamma och jag bodde i Stockholm och när hon var borta flyttades jag till hennes systers familj i Göteborg där jag började i skola och fick nya kamrater.
   Jag ärvde min mammas armbandsklocka, vilket var stort, men jag skulle inte få den förrän jag i matten hade varit duktig och räknat ikapp mina klasskamrater och också förbi dem. Något jag gjorde för mamma hade ju sagt att jag skulle vara duktig
                                Fortsättning följer

tisdag 18 april 2017

Författarblogg.

Tid för författarblogg. En blogg som tidigare under många år gått under rubriken Tid och Rum och ska så ävenledes i fortsättningen men ibland med tillägget Tid och Rum för författande.  Är i år student på Luleå tekniska universitet LTU där jag studerar Kreativt skrivande på hög nivå.
   Vi ska under året ha skapat ett större manusprojekt, vilket har varit roligt att knåpa med och att få respons på. Det känns som jag har hittat ett bra spår till mitt manus. Det heter "En helt vanlig familj".  
   Bland karaktärerna finns en person som tycker att läsaren ska få träffa en familj där det bara händer trevliga saker. Dock visar det sig att verkligheten överträffar dikten och hela tiden händer sådant som inte är så vanligt men ändå tillhör den bistra verkligheten.
   Just nu är jag inne i en fas där jag lusläser vad jag skrivit samtidigt som jag korrigerar där man haft synpunkter på vad jag skrivit om jag tycker att vederbörande läsare har ett bra ändringsförslag.
   Det blir lite knepigt med dramaturgin då det finns en metafilm som händer samtidigt i berättelsen. Ibland kan det uppfattas lite frågande om vad som händer där och när. Det är faktiskt meningen att det inte ska vara glasklart. Så om någon läsare undrar ibland, så har jag lyckats.
   Kan parentetiskt nämna att jag läste "Skapande svenska A och B" på Högskolan i Luleå 1987-88 och då gav skolan ut en bok med våra texter som heter "Ren essens". Det var när jag i sex år arbetade på TV 2 i Luleå och producerade ca hundra program för barn och ungdom.  Bland de sista jag gjorde innan jag gick i pension var fyra program som hette "Rock och Lyrik". Jag ville visa på att den tidens rocktexter var den tidens lyrik för de unga.