Enskede 100 år

Enskede 100 år.
I år fyller stadsdelen Enskede 100 år och med anledning av det ordnade föräldraföreningen i Enskedeskolan en ”berättardag” då före detta elever fick komma och berätta i klasserna om hur det var förr i Enskede och i skolan.
I år är det sjuttio år sedan jag kom från Göteborg och började i tredje klass i Enskedeskolan, så jag anmälde mig som en berättare. Jag bodde i Enskede mellan 1939 och 1942 och har tidigare skrivit ett manus som heter ”Tre år i en barndom” som just handlade om de åren och som jag har försökt få något förlag att intressera sig för, men ingen har velat låta trycka det. Det är ett dokument eftersom det bygger på fakta. Lite är det dock putsat med en del fiktion.
Det materialet blev underlag till det jag ville berätta för eleverna i Enskedeskolan med anledning av 100-årsjubileet. Jag plockade först och främst ut de bitarna ur manuset som just handlade om hur jag hade det i skolan då. Sedan tog jag med det som handlade om hur vi påverkades av andra världskriget med kokslov, ransonering och annat. Jag berättade också om vilka lekar som var populära på den tiden. Dessutom flätade jag in en sann kärlekshistoria. När jag var tio år hade jag nämligen en romans med en kille som hette Lennart Bondesson och som jag minns brottstycken av.
Jag fick ett schema och gick från klass till klass och berättade en halvtimma på varje ställe i fem olika klasser. Det kändes som det var uppskattat och en kille svarade på min fråga om vad han tyckte om min berättelse, att den var ”asbra”. Det tycker jag var ett bra betyg.
Eftersom jag flyttade tillbaka till Göteborg efter de där tre åren så tappade jag kontakten med mina kamrater och med Lennart.
Bodde sedan i Stockholm igen mellan 1970-1980 varefter jag arbetade i Leksand och Luleå och kom som pensionär åter till Stockholm 1995.

Men efter den lyckade berättardagen blev jag lite sugen på att kolla om Lennart finns kvar i trakterna. Det vore kul att höra vad han minns från skoltiden i Enskede.

Tiden består av olika stora bitar och detta var några av de större i mitt liv. Men tiden består också av små bitar som korn, som man kan samla på och det jag berättade vill jag mena var en sorts guldkorn.

hyllning

Idag fyller Bo Bjelfvenstam 85 år och då vill jag uppvakta honom med följande text, en text som liksom alla min fundror handlar im tid.

Tiden, den är en trogen vän
som följer oss vartän vi går
ibland den springer fort
för att strax sen ta det lugnt.
Man talar om en svunnen tid
men det är ej alls sant
för tiden finns ju alltid kvar
uti de minnen som vi sparat på
en del i album medan andra i vårt sinn´.
Men Bo har mycket samlat i en bok
och inte minst på film
om allt han sett och hört
på sina resor kors och tvärs omkring.
med minnen av yppersta slag
som stort har berikat ditt liv
och du kan nu unna dig
att surfa på den våg
som tiden har givit till dig
och njuta av livet just här och nu
med många små guldkorn och lust
i alltings föränderlighet.
ulla B

Tidsdokument på film.

Jovisst, tiden lider och därmed hopas minnena. Jag menar att tiden finns kvar men som minnen. Det finns duktiga kvinnor som sedan omvandlar sina minnen till film, till dokumentärfilm som sedan finns tillgänglig för alla att se. Det vill jag kalla tidsdokument på högsta nivå.
I helgen gör Göran Gunér sådana filmer tillgängliga för allmänheten, igår på Bio Rio och idag på Zita. Igår såg jag Anja Breiens film ”Jezidierna” som har en religion med rötter tillbaka i tiden före vår tideräkning. De finns i norra Irak och kringliggande länder och är ursprungligen kurder. Filmen handlar om att tillhöra en religion och kultur som ständigt hotas av förföljelse och angrepp.
Idag visas Lila Ghobadys film ”Forbidden Sun Dance” och Moslem Mansouris filmer ”Trial” och ”Ahmad Shamlou”. Två filmare som slåss för filmen som mänskligt uttryck, för kultur på alla språk och människliga rättigheter.
Av hela mitt hjärta beundrar jag dessa kvinnor som jag hade tillfälle att träffa närmare i går kväll. Kvinnor som vill synliggöra det våld som ständigt pågår mot människorättskämpar, kvinnor som ”går genom eld och vatten” för att på filmremsan fästa tiden, dokumentärfilmare. Men tack också Göran Gunér, min vän, som träget arbetar för att det ska finnas visningstillfällen för dessa dokumentärer och som själv arbetar med att höja filmkulturens status och då inte minst dokumentärfilm – tidsdokument.
Om tid är medvetandets sätt att hålla koll på skeenden så är film ett ögats redskap att synliggöra dem.

Tiden lider

Har just vandrat hem över broarna från dansen i Alvik. Har hört fåglarna kvittra och sett vattnet glittra i vårsolen och det svirrar i kroppen. Dans är en lisa för själen. Det är tider det, tider att njuta, tider att älska.
Hade ett intressant samtal med en annan dansgäst som kom att sitta bredvid mig. Det blev korta pratstunder eftersom det var tätt mellan danserna. Hon tycker också om att skriva och har haft det kämpigt av och till i livet precis som jag. Vi ska höras.
Vår tid är utmätt och vi lever olika länge men som tur är vet vi inte hur länge. Men ju äldre jag blir dess då kortare tid har jag kvar och den tiden är min och ingen annans och måtte jag klara att leva och icke blott överleva den. Det handlar om att starta projekt. Jag har en idé om ett skrivprojekt som jag ska starta i sommar. Men först ska frön och potatis i jorden vilket också är ett projekt.
Tiden måste också räcka till att träffa barnbarnen innan de åker till sina sommarland. Särskilt ser jag fram mot att träffa Rebecca som snart kommer hem från sin cirkusutbildning i Ukraina och innan hon åker vidare till skolan i Köpenhamn.
Tiden lider.

Tid för uppbrott.

Som jag sagt tidigare kan allt inrymmas under rubriken tid och rum, t ex juletid, vintertid, sommartid, blomstertid, middagstid, bråda tider, onda tider, goda tider och just nu är påskatiden liden.
På tal om påsk så sägs det att den handlar om hur Jesus fick lida för våra synder. Religionen är mytisk, eftersom den bygger på myten om evigt liv och uppståndelse från det döda. Hur kan en myt då upphöjas och bli statlig som den var till alldeles nyss, undrar jag. Troll, andar och spöken är också mytiska, men inte har de varit statliga. Jovisst ja, jag glömde "den helige ande", den var statlig.
Tro kan byggas på mycket som t ex österländsk mystik eller kvantfysik. Oj då, då är vi inne på Einstein igen. Kvantfysik är intressant och som jag gärna skulle vilja ha utrett. Återkommer till det.

Jag har inte valt att bli hedning utan jag har accepterat att jag är det och vill tro på människan. Men jag har en "gud" och hon heter naturen. I naturen bor kraften, kraften att flytta berg. Se bara vad som hände i Italien nyss eller kraften att skapa älskliga små blommor med doft av myrra. I naturen bor kärleken. Naturen har livet i sin hand.
Bertil Torekull har alltid värnat om den lilla människan och i det sammanhanget sagt många bra saker som att ”Min tid har alltid varit nu.” Han tror på uppbrottets möjligheter. ”Vi har en negativ inställning till uppbrott i Sverige, trygghetsfixerade som vi är. Här står trofasthet och lojalitet högt i kurs. Fler borde säga ifrån istället för att kompromissa, jamsa med och tvingas ta konsekvenserna av beslut de egentligen inte ställer upp på. Dessutom vill jag ingjuta lite styrka hos dem som tvingas till uppbrott.”, skrev han för länge sedan.

Meningen med livet är att leva det.

Meningen med livet är att leva det.
Jag har gott om tid och jag promenerar på väg in till stan mot norr då jag ser två cyklister på cykelbanan på väg åt motsatt håll. De står bredvid cyklarna och ordnar med sin packning. Det är en redig packning de har, med cykelväskor fästade på varje ställe det går att fästa en väska.
Som den göteborgare jag är kan jag inte låta bli att kommentera.
- Ni ser ut som om ni ska åka långt, av packningen att döma.
Det var vackert vårväder och jag tänkte att de ska säkert ända till Skåne.
- Ja, vi ska cykla jorden runt, svarade de käckt.
Jag blev mållös i flera sekunder, för så nära en jordenruntfarare hade jag aldrig varit, två stycken t o m. Det visade sig vara far och son. En som just avslutat sitt verksamma arbetsliv och uppnått pensionsåldern och en som var arton år och ännu inte kommit in i ekorrhjulet.
Jag fick ett visitkort med adressen till deras hemsida och där jag kan följa deras öden och upplevelser, www.bikesinorbit.com. Det handlar om att leva livet och inte bara överleva.
Så här börjar den:
About the Bikes in Orbit project:
Hello, we, father and son, are going on a biketrip around the globe that will start early april 2009.We are: Torsten Frank age 66, just retired (but not tired).Alexander Frank age 18, just quit school (tired of it).The trip is planned to take 3 years and the winters will be spent in Sweden.Our journey is beginning in Stockholm and the journey goes through Sweden and Denmark. Then we follow the west coast of Europe seeing Germany, Holland, Belgium and France to Bayonne where we rest a while before entering Spain. In Spain we follow the southern slopes of the Pyrenées through Andorra and back into France. Final destination in Europe will be Marseille. We will use a slow tempo. Meeting people along the road may be an opportunity to stop for a chat. Seeing something beautiful or exciting may be a reason to stop a day or two.

På tal om att eftersom vår tid är utmätt så gäller det att leva den tid vi har. I en intervju med Ulf Lundell i ett program på teve fick han frågan vad det är som driver honom i hans olika projekt. Han svarade att han ville inte lämna livet olevt, så som jag tolkade det.