Det händer då och nu.

Det är på allas läppar idag, det som händer med och i Svenskka Akademin (SvA) just nu. Nej det händer inte nu men det är nu man pratar om det. Något som har pågått länge. Själv hamnade jag i smeten för 25 år sedan utan att veta om att det var en smet. Det var när jag besökte det s k Forumet som drevs av kulturprofilen men som då hette Jean Claude Arnault. Jag var där på olika litteratur tilldragelser. En gång satt jag bredvid Gunilla Palmstierna Weiss och  vi hade ett intressant samtal. Det som hände på scenen var också intressant men nånstans fanns där något unket. Detta Forum som drevs med hjälp av SvA:s pengar. Idag vet man att männen i sammanhanget utnyttjade unga kvinnor  som ställde upp för att få in en fot i kulturelitssfären. Själv klarade jag mig.
Detta hände samtidigt som jag skrev på min magisteruppsats i litteratur. En uppsats som kom att handla om de svaga männen i Selma Lagerlöfs (SL) författarskap. SL såg allvar och djup som de egenskaper hon önskade att männen skulle ha. Då ville jag gärna kolla hur det var med karaktärerna i hennes berättelser eftersom hon också sagt att hon studerade männen i sin omgivning och sedan förde över deras egenskaper på sina karaktärer.
Jag kom fram till att ingen av männen i de fem romanerna som jag analyserade hade allvar och djup. Med detta vill jag ha sagt att män både då och nu är svaga och har inte allvar och djup. Men så kan man väl inte generalisera tycker säkert många. Nej naturligtvis inte, bara det att de som inte är svaga är de som bekräftar regeln.
Jag tror att det som hänt med SvA har öppnat för en lavin i jämställdhetsrörelsen.

Tid och rum

21 november 2018.
När jag började med min blogg hade jag tid och rum som tema eftersom det ju kan innehålla allt. T ex vet jag att idag är det exakt en månad kvar till att mörkret tar slut och vi långsamt går mot ljusare tider. Dessutom har tiden runnit iväg och jag verkligen börjar känna mig gammal. Men ännu har jag lust att skriva och önskar att få kalla mig författare innan jag dör. Det handlar om att bli sedd av något förlag som vill ge ut mina texter.
Just nu filar jag på en text till tidningen Skrivas hösttävling med temat Respekt.
Ska nu försöka skriva här lite oftare åtminstone lite dagboksanteckningar.

14 nov.2018

14 nov. 2018

Upptäcker att det är ett halvår sedan jag sist skrev på min blogg. Idag mötte jag en mamma med sina barn stretande uppför backen med barnvagn och kassar och en krabat hoppandes mellan trottoar och körbana. Som den göteborgare jag är kunde jag inte låta bli att inleda ett samtal. Barnet i barnvagnen ville vara med i det och gav sig ljudligt tillkänna. Mamman lyfte upp knytet ur vagnen för att trösta vadan jag fick min chans att hjälpa till. När våra vägar skulle skiljas stannade vi och kom att samtala m skrivande. Jag fick veta att mammans mamma liksom jag också skrev. Samtalet slutade med att mamman undrade om jag brukade blogga. Jodå, det gör jag men nu var det längesedan. Men som synes ska det bli ändring på det.

1a maj 2018

 

Kom till Solhäll i lördags 28 april. Solen sken men det var lite kyligt. Nu gäller det att ta hand om trädgården som försökt att handskas med den snörika vintern på bästa sätt. Tittar ut över sjön där isen ligger så långt ut jag kan se. När tåget hade lämnat Borlänge och jag skymtade Runn var det öppet vatten. Men allteftersom vi närmade oss Falun blev det mer och mer is.

    För länge sedan sköljde Runn alltid den 7 eller 8:de maj men från 2000-talet har det blivit allt tidigare i april. Ibland väldigt tidigt. Jag har datum antecknat i mina almanackor som nu ligger i Sthlm så jag återkommer om det. I år är det alltså sent igen. Den 28:de låg den vit och fin med ett par stora sprickor. Den 29:de hade den svartnat och det var många sprickor. Den 30:de ännu svartare och mellan stora sprickor rörde sig stora isflak sakta. Det var ett skådespel som jag följde hur isflaken sakta krymte ihop som jag kollade ända till klockan tolv då jag skulle till stan. Egentligen ville jag stanna och följa skådespelet men det gick inte.

    När jag kom hem sex timmar senare hade sjön sköljt och jag missade peripetin. I år har vintern varit lång och snörik så inte märks det att vi går mot varmare tider. Den myckna snön har när den smält orsakat svåra översvämningar på många platser.

Nytt igen.

Inget sker sannerligen av sig själv. Nu är det lite bråttom innan timglaset hinner rinna ut. Jag skulle vilja bli bekräftad innan jag dör. I "byrålådan" ligger ett antal manus.  Berättelser, både dokumentära och fiktiva där jag delar med mig av livets många slingriga vägar. Jag lyfter fram och sätter ljus på sådant som inte får glömmas. Tänk så orättvist livet är för många. Berättelserna kan verka triviala men det är där i det triviala, i vardagen som allt händer.
   Efter mycket funderande ska jag nu ändra på det. Jag menar att berättelserna ligger gömda i byrålådan. De ska fram och vädras. I höstas var jag på en konferens ordnad av tidningen SKRIVA. Fick där tips om hur man kommer i kontakt med förlag. Träffade en lektör som i ett utlåtande om min text skrev:
"Du har ett bra lättläst språk som flyter bra, utom när dina meningar blir för långa. (---) Det ska bli spännande att läsa ditt manus när du är klar och jag är redan nyfiken på hur Ada ska få sin vilja fram och hur det ser ut bakom kulisserna i Cillas familj."
   Jag skickade sedan in hela manuset och efter några veckor skrev hon att hon lämnat det vidare till någon som utbildade sig till lektör. Vi får se hur det går. Medan jag väntar har jag bestämt att ta ett annat manus och skicka till en annan lektör som jag träffade på SKRIVA-konferensen. Han kallar sig manusutvecklare.

Nytt försök

Jo, nu gör jag ett nytt försök att komma igång och hålla min blogg vid liv. Jag samlar inte på saker annat än sådant jag behöver eller sådant som kan försköna mitt hem. Istället samlar jag på möten som är värda att minnas. Igår var ett sådant möte hemma hos min guddotter, Lotta där vi firade hennes pappas, Håkans 85-årsdag. Håkan har nyligen med sin fru dvs min kusin Birgitta flyttat från Göteborg till Stockholm, eller närmare bestämt Solna. Det ska bli fint att ha dem så nära där jag kan nå dem med en resa med tvärbanan från Liljeholmen där jag bor till Solna där de bor på Centrumslingan.
   Men igår var vi alltså hemma hos deras dotter Lotta där det var öppet hus och mingel som ville fira Håkan. Jag kände intuitivt att där fanns närhet och värme. Där fanns Lottas barn Adam och Felicia i ungefär samma ålder som mina barnbarn, Malte och Ebba och som alla håller på med handboll eller innebandy. Lottas bror Janne med en av sina söner och med Ylva var också där. Lottas man, Stefan skulle just komma hem från USA där han varit och föreläst.
   Jag tror att när man blir allt äldre är det viktigt att få känna närhet till de sina, där även kärleken kan blomma. Detta var ett möte där värmen var en självklar källa och som jag nu bär med mig.