I surrealismens tecken.

Funderar just på det jag hörde igår. Var på Waldemarsudde för att se Miro-utställningen. Den fascinerade mig mycket och dessutom hade jag turen att sätta mig på en bänk för att vila just som en konstvetare kom in i salen och berättade om Miro och hans konst. Där satt jag nästan på första plats och sög åt mig som ett läskpapper om vilken rolig konstnär Miro var. Jag menar rolig i hur han såg på verkligheten med hjälp av surrealismens bildskrift. Hans fantasi var outtömlig och föreläsaren sa att Miro såg på fantasin som en muskel som måste tränas varje dag. Det ska jag komma ihåg... varje dag!!!

Nu börjar det dra ihop sig till sista inlämningen av mitt roman projekt som jag har bestämt ska bli en bok. Men det är sannerligen inget som man ordnar med vänsterhanden. Från och med nu ska fantasin få blanda sig i.

När jag var chef på SDR:s videostudio hade jag bestämt mig för att göra den så bra att man kunde spela in teveprogram på teckenspråk. För det behövdes pengar för att investera i rätt teknik. Alltså äskade jag pengar från statens budget. En gång började jag min inlaga med en dikt av Sandro Key- Åberg som handlade om språk. Teckenspråk är ett visuellt språk och då är man beroende av den rörliga bilden. Det hjälpte, vi fick pengar och som jag lyckades höja varje år.

Alltså måste jag ta till fantasin då jag ska sälja in mitt manus.

TID och RUM och TYCK

TID och RUM och TYCK är från och med nu samlingsnamnet på min blogg.

Under många år när jag arbetade på TV 2s barnredaktion som scripta och producent var jag också redaktör för Barnredaktionsbladet som kom ut varje fredag morgon och delades ut på kamraternas bord och fanns där när de började arbetsdagen.

Att göra en tidning för vår redaktion var alldeles min egen idé. När jag cyklade till jobbet ca klockan fem på fredagsmorgnarna samlade jag intryck som jag förmedlade i min krönika i bladet. På mitt bord när jag kom låg också de inlägg som kamraterna ville ha med i Bladet. Jag klippte och klistrade så allt skulle få plats på några A4-sidor. Där det blev luckor placerade jag vinjetter tecknade av konstnären Leif Ericsson, min dåvarande man. De originalen finns förresten numera inramade hemma på min vägg. Klockan sju skyndade jag mig till SVT:s tryckeri som var vidtalade och genast lät Bladet gå i tryck. Och klockan nio låg Bladen på redaktionskamraternas bord.

Krönikorna kom att handla om tankar som for genom mitt huvud under min cykelfärd eller saker jag så och var roligt att notera. Här ett utdrag:

På söndag reser Lena och jag till Saarbrücken för att se på filmer till Barnens Bio, men vi är tillbaka på torsdag eftermiddag igen så jag kan lova att BLADET nr 15 skall komma ut i rätt tid. Det är bara att lägga manus på mitt bord så plockar jag ihop pappren och går till tryckeriet med dem. Tack.

770415 ulla