söndag 11 november 2012

Kära Hanna och Jocke! 12-11-10 JA Idag det är en särskild dag precis som varje dag den är en bit utav den tid vi lever i då det kan hända vad som helst och som jag sagt så många gånger förr kan någon säga mig vad tiden är en del de säger den är cirkulär men andra att den bara framåt går en bit av tid kan vara blott en stund men ock ibland en nio år så där och just så länge se´n det är de fann varann och blev ett par vår yngste pojk och eran tös uppå ett annat bröllop tror jag visst det var och de som då tog kärleken i famn kan glädjas åt att nu också två vänner till har lovat älska högt och sant för strax när Joakim för jobbet for till Rom att göra lite grann research kom också Hanna dit och sen så var det kört när kärleken slog till. Det här det är en ganska liten duk i pengar inte särskilt mycket värd men dock i den det ligger mycket tid då den består av timtals många stygn motivet har jag knyckt ifrån en målare och tiden det är min present till er de många timmar som det tar att få den klar för mitt i sömnaden bröts tiden plötsligt av när doktorn ringde mig och sa kom genast hit för vi har tid för dig så ska du få en annan höft istället för den gamla som är slut. Men ni ska veta att jag här sytt in förutom tid en himla massa kärlek med Kandinsky han som mönstret gjort han sa att måleriet var en happening precis som livet också är man aldrig vet exakt hur det ska bli men viktigast av allt det ändå är att vårda kärleken men också att få bliva sedd för den person man är att vid varandras sida vänfast stå där båda ser varann och finna trygghet i en relation som i sig bär en kraft där båda har total integritet. Och kära våra barnbarn små vår Hedvig liksom lille Manfred med hör här, för uti hemmet där ni bor där slösas det med kärlek må ni tro där ni tillsammans med er far och mor har hittat vägen till ett liv som nu vävs in i existensens färgrika motiv och blandas i en sagolik brodyr där form och rytm tar plats och vi som blott står utanför och ser vi älskar er och önskar hela er familj allt gott. från svärmor, mor och farmor.

onsdag 10 oktober 2012

Tid är inte bara

Tid är inte bara att överleva. Nej, tid är att leva dvs att fylla sin tid med liv. Någon säger att tiden är endimensionell, att det behövs bara ett tal, en tidsangivelse, en tidslinje för att ange tid. Tid har också en riktning, från morgon till kväll, från barndom till ålderdom, från då till nu. Tid går att mäta, med olika sorters klockor från atomur till kroppsrytm. En annan fråga är vad man gör med tiden. Med tiden vet man vad man gjort med tiden. Om man vet det då har man inte bara överlevt, då har man levt. Somligt som man gör känns mer viktigt än annat. Förresten det beror ju på. Tiden i Leksand då jag arbetade på Sveriges Dövas Riksförbunds videostudio där vi gjorde teveprogram på teckenspråk, var en viktig tid. Under min tid där ordnade jag så döva fick samma rätt som hörande att gå på filmskola, vilket var jätteviktigt eftersom dövas språk är visuellt och helt beroende av den rörliga bilden för att kunna förmedlas inte bara till dem som befinner sig inom synhåll. Den verksamheten som jag som chef byggde upp blev så bra att SVT övertog den. Under min tid där fick dövas teckenspråk också status av att vara deras första språk medan svenskan blev det första främmande språket. Det betydde att all samhällsinformation som hörande fick via olika medier skulle de döva få på teeckenspråk. OBS ALL information. Tid är inte något man kan spara på i ett skåp för att använda sedan. Istället gäller det att ta sig tid för att göra det man vill eller ska. Tiden finns bara nu, eller ja, just den tiden fanns bara nyss. I alla fall är det Maltes handbollsträningstid i kväll och då måste jag ha tid att följa honom dit till dess han har lärt sig att själv ta sig dit med tvärbanan och byte till tunnelbanan. All lärdom tar sin tid.

onsdag 19 september 2012

Tidstankar

Det var länge sedan jag skrev. Men det är på tiden att det blir ändring på det. Tiden går. Tiden, ja, den självklarhet som blir gåtfull först när vi tänker på den, som Augustinus sa. Själv vill jag tro som de gamla grekerna att tiden är cirkulär i ett kretslopp - man fick alltid en ny chans och det kommer alltid en ny vår.
    Man ska inte jaga tiden för tidsjägaren blir alltid sitt eget byte, sägs det också. Blixtsnabbt är nuet som genast blir ett nyss.
    I ett lexikon står det att enheten för tid är 1 sekund och då handlar det om klocktid och den går inte att stoppa – klockans tyranni. Allmogetid rättar sig efter solen när man ska börja och sluta arbeta. Men det var då det.
    I alla fall är sommaren slut nu, men inte sommartiden för den pågår till den 28 oktober som om avståndet till nordpolen skulle öka med tiden. Vem har bestämt det?

"Regeringen föreskriver i förordningen SFS 1979:988 "Förordning om svensk normaltid" att den för tidsangivning inom landet gällande tiden (svensk normaltid) skall vara den av Bureau International de l'Heure fastställda normaltiden Temps Universel Coordonné (UTC) ökad med en timme."

Ja, så står det skrivet och som jag förstår av människor som intet vet om länder i norr. Jag håller med dem som tycker att det vore bättre med ”normaltid” hela tiden. Eftersom jag alltid vaknar tidigt på morgnarna så gillar jag på våren när man tar bort en timma och vips så sover jag längre. Däremot avskyr jag när man lägger till en timma på hösten, vilket betyder att jag vaknar ännu tidigare och det dröjer ett par veckor innan min tidsrytm blir lika normal som normaltiden.

Men som sagt, nu ska det bli ordning på tidstankarna. Det visar sig tids nog.


söndag 3 juni 2012

Regntid och långsamtid.




Vissa delar av jordklotet har ingen motsvarighet till vad vi kallar vinter. Istället har de regntid. Vad är det då som vi har nu? Det regnar, men kallas inte regntid. Det är svinkallt men kallas inte vinter även om vi har samma temperaturer som vid juletid. Sommartid har vi bara på klockan eftersom det inte känns som sommar ute. Tiden är ur led Finns det ingen som kan vrida den rätt igen. Jag vill ha sommar, inte bara sommartid.

På Nationalmuseet pågår nu en utställning som heter ”Slow Art”. Den visar på en rörelse inom konst och konsthantverk där teknik, material och arbetsprocess har en särskild betydelse. Tillverkningen av föremålen handlar om perspektiv på tid. En process där tid betyder kvalitet mer än kvantitet. Det handlar om vårt förhållningssätt till tid. På föremålen ser man inte hur lång tid det tagit att tillverka dem, men man ser hur väl de är gjorda. Långsamhetens lov. Man får ta sig tid och titta noga.

 

måndag 16 april 2012

Tid kvar


När känner man sig gammal? Det är klart att eftersom jag snart fyller 82 så är jag i alla fall på väg ditåt, alltdså, att känna mig gammal. Visst känner jag av mina leder, men de har ännu inte hindrat mig från att gympa eller att dansa. Går man på dans och buggar är det omöjligt att säga att jag är gammal. Men det är klart, allt är relativt för även omjag inte känner mig gammal så betraktas jag av min omgivning som gammal. De ser att jag kan göra det mesta själv men är ändå beredda att hjälpa mig ifall jag inte klarar det.

För ett par år sedan på en sällskapsresa till Italien var jag äldst i gruppen och trots att jag var kvickare än de flesta både i huvudet och benen så blev jag utstött för de utgick från att jag inte skulle orka i deras takt. Puh! Ska jag utomlands igen, vilket beror på min ekonomi om jag kan så åker jag nog ensam så behöver jag inte känna att jag är till besvär.

Reser gör jag ofta i Sverige och för ett par veckor sedan var jag i Arvika och höll talet jag citerade i förra bloggen. Det blev succé när jag ”tappade” kjolen och det visade sig att jag hade en kjol till under. Det var en kjol gjord i konstfull batik av Maud Sibclair som bodde i Kåken i Landala och som utställningen på Rackstadmuséet handlade om, alltså med målarna som gick på Valand på 50-talet.

I morgon ska jag till Göteborg då det är boksläpp på boken om Kåken på Lohrs på Kapellplatsen dvs Landala Torg. Då ska Jörgen Zetterquist, en av Calandsmålarna spela äkta tradjazz på sin kornett tillsammans med några andra från The original Landala red hot stompers. Allt har sin tid och tänk att få uppleva den samma underbara musiken mer än femtio år senare. Det har hänt vid några tillfällen tidigare t ex vid min sextio-sjuttio-och åttioårsdag och varje gång har jag tänkt att det nog är den sista. Nu blir det alltså en gång till när man snart är 82 år ung och jag har tid kvar.

torsdag 29 mars 2012

En hyllning i tiden

Ett tal på blankvers som jag ska hålla på Rackstadmuséet i Arvika den 31 mars. En hyllning till KÅKEN Det finns ett land, vår ungdoms mognadsland ett land som väcker minnen från en tid som var för ganska mycket länge se´n en tid som fylldes av förväntans håg då framtiden var spännande och blå det finns ett land, vår ungdoms mognadsland. Jag gick i skolan där i detta land jag lärde att på himlen fanns en bild av stjärnor sju precis som mina år Jag minns jag önskade att också jag en stjärna utav Atlas döttrar var Jag gick i skolan där i detta land. Där finns ett berg och över det jag gick när som jag skulle till min mormor gå och uppå krönet låg det kåkar där det bodde människor som månade integritetens stora levnadskonst och det var nittonhundratrettisju där finns ett berg och över det jag gick Jag minns det landet heter Landala och där min farmor bodde några år hon alltid på en kokoskaka bjöd för det var hennes specialitet. Till folket uppå berget se´n man sa att vi förlänger inte ert kontrakt ni måste hitta annan plats att bo vi tänker faktiskt inte alls att nu modernisera dessa kåkar här jag minns det landet heter Landala Se´n somt de rev och somt blev kvar en tid och strax uti de husen flytta´ in av människor som sysslade med konst för de ej alls behövde ha bekvämt man sa att då de skapar allra bäst nej dass på gården, värme från kamin men själva tyckte de att det var bra för hyran blev av billigt slag också på Valands målarskola några gick de bodde i de husen som blev kvar en tid. Det var på lussedagen femtitvå jag läste vad som stod på en affisch att Valand ordnar maskerad ikväll och jag som då var hela tjugotvå jag tog mig själv i kragen så och sa du måste faktiskt våga att gå dit det var på lussedagen femtitvå Det blev en väldans kul och häftig fest jag hade aldrig förr var´t med om sånt och som en hemlis kan jag säga att jag då för allra första gång drack vin och allt omkring mig blev så rosenrött musiken var den bästa som jag hört ”The original Landala red hot stompers” var bandet som det rivigt svängde om och mitt i allt ett brudpar också fanns tillika också tre styck bröder Marx det blev en väldans kul och häftig fest. Och natten den blev lång och minnesrik för det var då jag träffade en man som se´n blev far till alla mina barn en lång och stilig Groucho Marx han var han spela´ trummor då precis som ju vår son och sonson också gör idag men av musiken var det nog jag tror kornetten som tog största plats ändå uti mitt hjärta och min heta kropp och natten den blev lång och minnesrik. Häng med till Kåken någon sedan sa det hade blivit lite stökigt då för en och annan som vars ord nu ej var starka nog, så han istället tog till knytnävar och använde som språk. Jag undrade vad Kåken var för nå´t jo, där bor Jörgen han som spela´ på kornett och Kåken är ett hus av de som faktiskt hade blivit kvar en gång. Det var nåt speciellt med denna kåk och först jag trodde att det var för att det var en värld jag aldrig mött förut om var det för det lukta´ fotogen och olja liksom färg och terpentin, kanhända spela´ det väl också roll men sen så börja jag så smått förstå att det var Jörgen själv som doftade utav en egen livsfilosofi det var nåt speciellt med denna kåk. Och detta satte djupa spår i mig hos Jörgen var det alltid öppen dörr att låsa skulle nog betyda att han inte trodde på de mänskor som i Kåkens trappa kom och gick. Hans goda hjärta var oändligt stort och rymde också dem som lite grand ju faktiskt hade hamnat utanför och detta satte djupa spår i mig. Ja, många var de lördagar av lust hos Jörgen då vi kom och lyssna till kornettens blå förtrollande nyans ”I wish I could swimmy like my sister Kate” en häftig, glad New Orleansjazz med själ från femtitalets gyllne år av guld. Musik och måleri i Kåken var för Olle, Jompa, Ronny också Leif och alla andra samma stora konst ja, många var de lördagar av lust. Och många är de spår som Kåken satt och många var de konstnärer som där i Kåken hittat sig ett eget rum ett rum där skaparkraften blommade där lusten blandades med lönnlig färg där måleriet fick en egen stil. Så här i efterhand har mången frågat sig vad vore Göteborg om inte alls i Landala det funnits just en kåk där konsten spirat och där mänskor bott ja, många är de spår som Kåken satt. Och nu jag gläds att alla dessa spår har tecknats ned och äntligt satts på pränt att ej de glömmas ska av tidens gång en kåk som konsthistoriskt är ett spår ja, spår som också kan beskådas här och som en kär Per-Inge skaffat hit en skatt, en rikedom ur kåkens själ.

måndag 12 mars 2012

verklig tid

Det är ju genom minnet vi över huvud taget kan ha en upplevelse av tid. Tiden har kraften att förändra samtidigt som att tiden inte kan gå baklänges. Allt som är till för oss måste ha tidens form, men av dess art vet vi inget eftersom tid är både nu och då. Ja,ja, men vi vet att har vi en gång upplevt något så ingår det i vårt nuvarande liv ej blott som ett ”minne” utan som en fortfarande verklighet. Den sanna verkligheten är icke ett evigt varande utan ett ständigt vardande, som någon sagt. Om man beskriver verkligheten på det sättet för det min tanke till vad som finns bortom verkligheten. Allt består av fraktaler både konturen av ett moln, ett träd, ett löv eller röken från en skorsten. Ett fraktalbegrepp som i ökande omfattning används inom olika vetenskaper för att beskriva delar av verkligheten. För den som sett ett spöke eller träffat någon som ”gått igen”, undrar säkert om inte det man ser med sina egna ögon borde ingå i detta fraktalbegrepp och i så fall finnas i verkligheten. Var går gränsen mellan sinnevärlden och den ockulta världen? Enligt fraktalläran så finns det ingen slump utan allt sker efter bestämda regler. Filosofen säger att ”empirismen håller före att den sanna verkligheten är i tiden och att förändringen tillhör verklighetens väsen, utgör lifvet.” En annan filosof säger ”den sanna verkligheten är evig och att allt som är i tiden endast är fenomen för oss af denna eviga verklighet”. Människans tid är begränsad men kanske inte dess verklighet. I fredags var jag med att följa en vän, Catherine Gordon, till den sista vilan. Eftertänkansvärt och såhär tänkte jag: Vinden rister stilla fruset strå rör sakta vissnade blommans stängel knoppen sluter ömt sitt skal om existensens tåliga väntan. Snöflingor breder sitt tysta täcke över saknadens.sköra väsen.

måndag 6 februari 2012

Möten i tiden

Det finns så många tankar som jag har om allt och ingenting, om stort och smått, om vad som meningen med livet är. Jag ofta undrar och funderar på kanhända är det bara så att vi är här för att fördriva lite tid och att vi själva måste finna ut nånting som gör den meningsfull och bra. Att skapa är en skön process jag vet som gör att mina inre rum får kraft när de bespeglas av den andlighet som föds i kreativitetens krets. Att ha en hobby säger någon att kan ge en känsla av att tiden fylls med ett och annat man har glädje av. Och själv jag fallit offer för vad också kallas samlandets mani, men inte frimärken och inte kitsch nej det som jag istället samlar på kan ej beröras av en mänsklig hand men ändå är det något som berör som lämnar spår av kärlekens passion liksom av smärtor och den sorg den bär. Ibland är detta samlarting helt fyllt av erotik och inte sällan lust men också vänskap och förtrolighet dock alltid alltid av nånting jag minns, med känslor de som finns för evigt kvar. Jag menar alla möten som jag haft som givit mening åt den tid jag levt. Men särskilt minns jag stunderna med dem som har mig allra närmast stått Catherine är en av dem, men hon har nu förlorat mot den kamp hon kämpat har jag tror i över mer än tio år då hon behandlats, ätit medicin och viljestarkt hållt cancern stången för att leva och få va´ med sin familj få glädja andra med teaterkonst men också ge en smula framtidshopp Jag har så många fina minnen just i mötena med dig, min kära vän. Din kamp är över och vi saknar dig.

torsdag 12 januari 2012

filmtime 2

Vad är film? I min tolkning är det i första hand rörliga bilder, som hur de än visas, oftast kallas för film. Rörliga bilder kan användas till mycket men är särskilt viktigt om man vill förmedla ett visuellt språk. Ett språk som annars är omöjligt att uppfatta annat än om man står öga mot öga med den man ”talar”. Alltså om man vill skicka ett meddelande på teckenspråk måste man använda ett medium som kan förmedla rörliga bilder, som film. Film kan förmedla olika saker som att dokumentera händelser, sprida information eller berätta något men behöver alltså inte alltid vara frambringad genom en filmkamera, liksom man kan använda tryckta media för samma intentioner. Jag har arbetat med rörliga bilder, som man generellt kallar för film både för döva och hörande både för teve, biograf, med flera media. Min avsikt här är att formulera några ord om den film som är avsedd att visas på biograf. Den som gör sådan film gör det för att vederbörande har något att berätta. En berättelse som publiken sedan tar till sig och tolkar. På biograferna visas just nu en film som heter ”Play”, ett namn som inte på något sätt röjer vad filmen handlar om. Själv kommer jag att tänka på musik eller lek, men efter att ha sett filmen gissar jag att filmmakaren menar rollspel. Filmen är gjord av någon som kan hantverket och som blir hyfsat om man inte tänker på de långa tagningarna som ibland känns som longörer. Han har inte riktigt Roy Anderssons fingertoppskänsla för hur de ska se ut. Att filmen sedan hamnat på topp i ranglistan bra eller dålig beror till stor del på att filmen bekräftar våra fördomar. Det är så det är; svarta barn lurar vita barn och det är det filmen lyfter fram och som man bär med sig då man lämnar salongen. Regissören, Ruben Östlund, blandar ihop vad det han vill att publiken ska se med det som filmen egentligen visar. Han säger i en intervju i DN den 8 januari att det är inte verkligheten han visar utan det är en bild av verkligheten. Just det, den bilden vi ser i filmen är samma bild som vi redan sett i verkligheten. Han säger också att det är viktigt att vi tar hans film på allvar eftersom det är det han har strävat efter. Men vad hjälper det om vi tar filmen på allvar, det är ändå bara fördomar han har förstärkt. Vad menar han förresten med att ta filmen på allvar? Vidare säger Ruben Östlund att han ”gjort till sin specialitet att hålla fram mänskliga beteenden och reaktioner i relativt vanliga, normala sammanhang, utan att ta ställning för eller emot några av de figurer han visar på filmduken.” Det vill säga han visar en bild av verkligheten utan att ta ansvar för de fördomar han förstärker. Har just sett filmen ”Simon och ekarna” där Lisa Ohlin förmedlar en berättelse som berör och utifrån det om jag jämför med ”Play” så förmedlar den senare bara en händelse som jag redan läst i tidningen och som kan betraktas som ett debattinlägg. Själv säger Östlund att alla filmer han gjort har han bara gjort för sin egen skull. Men också tycker han om att spetsa till saker och som det visar sig han inte tar ansvar för.