tisdag 22 oktober 2013

Nyligen var det namngivning till mitt första barnbarnsbarn då gav jag till hennes ära denna dikt på blankvers. VERA Vad är väl tid när som ett barn är fött, ännu ett under sker i denna värld, det var en dag i maj hon kom, ett mycket vackert litet flickebarn, hon kom i svarta vattenormens år, man tror i Kina att det är minsann, ett tecken på sin stora möjlighet, att ömsa skinn när något gått på tok, och alltid hitta sig en bättre väg. Vad heter du, man frågar nå´n så där, när som man träffas allra första gång, och då behövs ett namn att lyssna till, det sägs att utan namn man ingen är, för det är först med namnet man blir sedd, när som man bygger sin identitet. Vårt kära barn hon får ett vackert namn, som klingar älskligt när man ropar det, VERA! VERA! VERA! (eko) ett namn som står för sanning liksom tro, men Vera är ju ock ett klassiskt namn, med ursprung från det ryska vejra som, betyder äkta, det vill säga sann. Hon får ett namn där kärlek klingar klart, ett namn som syster är med tro och hopp, där Vera står för tron och sanningen, ett vackert namn som kommer ifrån öst, ifrån där morgonrodnan lyser röd, där nya dagar gryr i evig tid, med sol som ger oss ljus på livets stig. Jag tror att livets goda mening är, att leva det och nå det som är sant, och för att njuta också sötman så, låt kärleken få bli din bästa vän, att troget följa dig vart än du går. Men viktigast av allt vårt lilla barn, det är att du är du och du är bra, och att du lyss till dina fina namn, till VERA EBBA ERICSDOTTER och vi önskar dig allt gott uppå din väg. Gammelfarmor 13 oktober 2013