torsdag 25 juni 2009

Tidens tand.

Tiden går och det har varit fullt upp hela dagarna. Det som fick igång mig idag var några ord i DN ”Det finns små tillhåll i stan som stått helt opåverkade av tidens tand”. Jag vet vad som menas men hur har uttrycket uppkommit. Tanden måste vara något som gnager så att något förändras. Det måste kunna jämställas med droppen som urholkar stenen, liksom tidens gång.
Vad har jag gjort under tiden som tiden gått? Förra sommaren anlitade jag en hantverkare som satte upp nya vindskivor på båda sidor av mitt hus eftersom tidens tand förfulat de gamla. På den ena sidan där det är ca tio meter upp till taknocken målade han två gånger och på den andra bara en. Han sa att den sidan borde målas en gång till denna sommar. Det är ca fem meter upp till taknocken på den eftersom mitt hus är ett souterainhus. Mina söner, som är på sina egna lantställen förbjöd mig att klättra upp så högt på stegen när jag berättade vad som måste göras. Jag frågade min svärson som var hos mig och vars barn jag ofta passar, om han tyckte det var okej att jag utförde jobbet och hoppades att han skulle säga nej och istället erbjuda sig att göra det. Men han tyckte det var okej att jag gjorde det själv. Därför, när han och min dotter reste iväg, bökade jag ihop den delbara stegen och passade in den till den höjd jag behövde. Sedan var det bara att resa den och börja måla och därefter korta och flytta stegen allteftersom höjden mellan marken och vindskivan minskade. Lite höjdrädd är jag men resultatet blev bra såg jag, när jag stolt beskådade verket efteråt. (Men det visste jag ju innan också att jag skulle klara, jag ville bara testa honom.) Och så fick jag ju tiden att gå, även om den skulle gått ändå, som de sa ”I väntan på Godot”.
Igår ringde en av mina pojkar och berättade att deras hund blivit överkörd och dödad. Det var stor sorg eftersom det var en ovanligt kärvänlig hund. Att olyckan hände hade med tiden att göra eftersom de var stressade och skulle hinna till affären innan den stängde. Tiden lägger sig i det mesta.
Annars trivs jag väldigt bra med ensamheten och för att få ha den ifred blir man tvungen att klara det mesta själv. Just nu har jag det himla bra när jag sitter ute med datorn i knät och söker efter tidens filosofiska tankar, eller borde det heta filosofiska tankar om tiden. Samtidigt gläder jag mig åt att det kommer trevliga mejl om livets begivenheter då och då eller uppiggande telefonsamtal om segling och annat.
Har jag inget annat att göra är trägårdsarbete väldigt filosofibefrämjande eller att lyssna till fontänens rogivande skval i min lilla damm, eller att se hur gulfiskarna simmar runt och letar efter ätbart. Blir värmen för påträngande är det bara tjugo meter ner till stranden. Simturer är bra för både kropp och själ.
Förresten frågade en filosof en gång ”Är tidens tand möjligen vad som finns kvar av Guds garnityr?”

tisdag 16 juni 2009

Det handlar om tid.

Jag vaknade klockan 6 i morse av att Malte 8 år som ligger bredvid mig knuffar mig i ryggen.
– Vakna mormor jag vill gå upp nu.
– Nej, klockan är bara sex, sov en stund till, säger jag.
– Om vi var i Stockholm brukar tiden vara 9 nu! svarar Malte.
Vad svarar man på det? Jag sätter på radion och får veta att klockan är 7 och då är det bara att stiga upp. Ebba sex år sover fortfarande i sin säng.
Men det var länge sedan jag skrev så vi börjar den 11 juni då jag var på Debaser Slussen där Crypt Kicker 5 spelar. Vädret är som ett under, helt underbart. Men när solen går ned blir det kallt vilket dock balanseras upp av en helt fantastisk spelning. Odd som leder musiken ser till att publiken blir indragen och sjunger med. Det är så fantastiskt för bredvid mig sitter Martina som jag aldrig träffat tidigare men som känner Jocke. Vi pratar en hel del och byter bloggadresser och hon lovar att länka till min blogg. Hon heter Martina Myrsell och hennes bloggadress är ://exclub.blogg.se och som handlar om gig som de marknadsför.
Nästa dag som var min födelsedag ägnade jag först åt mitt sjätte barnbarn, Hedvig sju månader. Jag var ute med henne i barnvagn och vi fikade på Nationalmuséet tillsammans med hennes pappa, Jocke. Det ösregnade hela dagen så när det inte gick att promenera så åkte vi buss, vilket är gratis om man drar barnvagn.
På kvällen bjöd Magnus mig och sin familj på stadsteatern där vi såg ”I väntan på Godot”. Det var en helt fantastisk föreställning och jag önskade att jag hade haft en bandspelare i hjärnan så jag kommit ihåg alla underfundiga filosofiska kommentarer som sades. T ex sa Didi till Gogo efter att de haft besök vi trädet.
- Det var bra att de kom, så fick vi tiden att gå.
- Den skulle gått ändå, svarade Gogo.
Eller: ”Man har roligt när tiden går fort” varvid den andra svarar: ”eller tvärtom”.
Det fanns mycket av sådant underbart men de jag minns handlade alltså om tid.
Nu rycker barnen i mig och vill ha jordgubbarna som jag lovat till kvällsmat. Vi har det kul tillsammans medan deras föräldrar är på mässa i Berlin för sina jobb. Det är skönt att man är behövd ännu en tid.

måndag 8 juni 2009

Veckans tider.

Om förra veckans tider var välfyllda så har helgen förflutit i sin egen tid. Jag har klätt mig varmt och hållit mig inomhus vid brasan och ägnat mig åt skrivande. I samband med att jag berättade i Enskedeskolan för ett tag sedan så använde jag mig av en gammal text som jag skrev för femton år sedan. Den heter ”Tre år i en barndom” och handlar om när jag var nio år till jag var tolv och min mamma dog och vi bodde i Enskede. I den texten finns stycken som handlar om Enskedeskolan och som jag använde vid den s k berättardagen. Det innebar att jag läste om vad jag skrivit för länge sedan och som jag inte lyckades hitta någon förläggare till då. Fann nu lust att fräscha upp texten och igen försöka ge ut den. Kanske den idag kan finna nåd inför en bokförlagsredaktör. I alla fall har jag i helgen varit skrivande. Jag kände att det jag själv filosoferat kring mina känslor som barn borde få plats i boken. I det jag hunnit med att skriva visade det sig att det var ganska lätt att hitta utrymme för filosofiska tankar. Vi får se.
Igår var det också tid för mitt barnbarn Rebecca att göra inträdesprov till cirkuslinjen på Danshögskolan. Det var sex hundra ansökningar från hela världen och där de plockade ut tio procent som skulle få komma på audition och bland dessa fanns alltså Rebecca. Dessa sextio lyckliga ska i fem dagar prövas och visa vad de kan och på fredag på Rebeccas och min födelsedag får de veta vilka tjugo som blir antagna till utbildningen. Jag håller verkligen tummarna för henne
Det är sagt att det ostadiga vädret kommer att fortsätta och eftersom det troligen är sista veckan som jag är ensam här uppe ska jag utnyttja tiden med fortsatt skrivande. Det är en vecka sedan temperaturen i sjön var sådan att det gick att ta en simtur och jag hoppas trots allt att det ska bli lite varmare för jag längtar efter dagliga simturer.
På torsdag spelar ”Krypt Kicker Five” utomhus på Debaser Slussen och det tänker jag inte missa. Det är tid att gå på konsert. Det är tid att vi hörs!

fredag 5 juni 2009

Tiden följer oss.

Så här säger Vuokko, en av Marimekko-skaparna men som nu har eget klädmärke. ”Jag tror varken på trender eller följer dem. Kläder speglar situationen – om vi följer tiden, så följer tiden oss.” Så sant som det är sagt. Tiden följer oss.
Denna veckan har tiden verkligen följt mig i hälarna. Det började i måndags då vädret gjorde ett lappkast. Jag tänkte skynda mig att hinna med årets andra simtur i sjön innan vattentemperaturen också sjönk. Men ack, femton grader är inte simbart, så det var kört.
På tisdagen kom även regnet och det var inte så kul eftersom tevepensionärerna i Falun planerat rundtur på Runn med Slussbruden. Det gick ju trots allt bra eftersom vi satt inomhus på båten och åt lunch med bra utsikt över sjön. Men vad då. En sjö ska glittra och guppa. Men jag hade Bengt Polo bredvid mig så gamla radiominnen fick balansera upp gråheten på sjön.
Onsdagen med samma trista väder gjorde jag en utflykt med veteranerna i orienterings-klubben Kåre. Vi samlades vid Rottneby Herrgård som har en tragisk historia. En vacker byggnad med tillhörande ekonomibyggnader och mycket skog och som 1997 fick en ny ägare som låtit gården förfalla. Här en kort historik.
Gården omnämns 1498 i historien och i början på 1500-talet bodde Kristoffer Olofsson där som ledde jakten på Gustav Vasa i Dalarna. Parentetiskt kan nämnas att Gustav Vasa flydde från Ornäs där han övernattat över isen på Runn och skidade mot Svärdsjö och kom därigenom att passera alldeles nära mitt hus vid Runns strand. Nåväl huset på Rottneby som från början var brädfodrat fick 1816 sin puts då arkitekten Clas Wallman gav huset en nyklassisk stil.
Gården hade från början uppförts av bergsmän då bergshanteringen i Falun blomstrade. Men 1867 gjorde bergshanteringens nedgång att huset såldes till en sågverksdirektör, Christian Schröder som renoverade huset på sitt sätt och lade på plåttak mm. När han dog köpte Kopparbergs- Hofors sågverksaktiebolag gården och disponenten Nisser flyttade in.
Den släkten ägde gården till 1997 då Mikael Styrman köpte gården. Han har gjort sig känd genom sitt bolag Ekfors kraft AB som hamnat i tvist med kommunen i Haparanda och man vet att han har enorma skatteskulder. Planen var att bygga en anläggning med trädgårdar på Rottneby, något som förutsatte att ett skogsbruk kunde bedrivas på marken enligt Styrman. Men det ville inte Falu kommun som inte godkände att skog avverkades då området är ett populärt rekreationsområde. Kommunen försökte få kontakt med Styrman för att kontraktera ett köp men han var oanträffbar. Detta har sedan pågått i nu mer än tio år medan huset har vandaliserats och förfallit.
År 2007 ställde Anders Karlsson sin husvagn på tomten och bodde där för att vakta att inte mer förstördes och han satte också spånskivor för fönstren. Men kommunen har alltjämt inte kunnat nå någon överenskommelse med Styrman och man menar att inte förrän han går i personlig konkurs kan Rottneby glida honom ur händerna.
Ack, vad allt bär inte tiden i sina spår. Emellertid hade vi en kylig poängpromenad genom rekreationsområdet upp till toppen av berget, 197 m över havet, där det finns en koja och grillplats.
Igår var så dags för nästa utflykt som bar till krogen i Falun. För att förbereda mig för lättjefull dryckenskap så promenerade jag i duggregn och kyla in till stan, dvs en mil. Det var faluborgarna, göteborgstjejer som bor i Falun, som hade träff på restaurang Banken.. Vi hade himla kul och så här skrev jag en gång för länge sen:

Jag undrar om ni någon gång på sta´n
hört skratten klinga utav hjärtans fröjd
när tjejer träffas kring ett vänskapsbord
så var så säker att det var ett gäng
med faluborgare med dialekt så skön.

Jag åt en härlig vårsallad med lax och skaldjur och drack ett helt glas vitt vin och unnade mig sedan att åka buss hem och hade följe med tiden.

tisdag 2 juni 2009

Historiska vingslag

Den föregående texten om att våga göra tvärtom skrev jag alltså för c:a tio år sedan när jag var i Italien och här kommer en till från samma tid och rum.

Hon skulle aldrig glömma de historiska vingslagen vid utgrävningarna i Naxos. Exotiskt är ett slitet ord men det sammanfattar något så när vad som fanns i bilden hon hade framför sig. En bild som också andades mystik. Kanhända skulle de hitta den. Hon var inte ensam
De svulstiga kaktéerna med sina gröngulröda frukter och det knotiga gamla olivträdet där frukterna hängde som tunga droppar på grenarna, hade hittat jordmån mellan de tretusenåriga framgrävda husgrunderna. Stensträngar vittnade om att här levt människor i både rum och kök och badrum och som kämpat för brödfödan precis som vi.
Långt i fjärran reste sig bergstopparna med Castel Molo på en topp och ett gammalt arabiskt tempel på en annan. Från havet kom den torra, varma sciroccon vinande.
Ruinstaden var inte särskilt välskött. I mursprickorna växte ogräs och slingerväxter. En grönskimrande ödla pilade just framför fötterna på henne och stannade bakom en liten sten som ville den säga: ”Du såg väl mig, jag skimrar för dig.”
Hon sluter handen om sin scarabé som hänger i en kedja runt halsen. Det är med den hon delar sina upplevelser, den heliga skalbaggen. Den öppnar dörren till hennes inre rum där hon samlar det som visar vägen till det arketypiska.
Då är den där. Hon förnimmer att den är nära. Det känns som ett sug in i en bild. Sakta dras hon till muren byggd av stora grafiska lavastensblock. Hon ser den, en gråsvart mumiebagge listigt kamuflerad i lavan. Den släpar på en solsymbol. Det hörs ett sisande från den samtidigt som hennes egen scarabé vibrerar och bränner mot huden. Hon erfar en vällustkänsla.
Det var svårt att förklara men för henne var det självklart. Något skedde inom henne. En både sinnlig och visuell konstupplevelse som födde något i hennes inre rum. Något att bära med sig.
Taormina 14 oktober 2000