Duktig flicka i tiden.

Läser i tidningen om epitetet "duktig flicka", något som har många sidor. Inte bara en ambition som är något entydigt positivt eller obekymrat som ett barns första steg.
   För mig betydde länge att vara duktig detsamma som att vara till lags, att inte vara till besvär. Det började när jag var tolv år och min mamma på sin dödsbädd sa adjö till mig med orden "var nu en duktig flicka". Jag visste inte då att hon visste att hon snart skulle dö och att vi inte skulle ses mer.
   När man är tolv år är man på väg in i puberteten som till dels liknar trotsåldern då man övar sig i att ifrågasätta och våga säga "jag vill inte". Men det fick jag skjuta upp tills vidare. Mamma dog bara tre dagar efter att vi tog farväl och jag kläddes i svarta kläder och hamnade hos släktingar.
   Sorgen vände jag inåt för mamma hade ju sagt att jag skulle vara duktig flicka. Jag fick magkatarr som jag försökte dölja för att vara duktig. Mamma och jag bodde i Stockholm och när hon var borta flyttades jag till hennes systers familj i Göteborg där jag började i skola och fick nya kamrater.
   Jag ärvde min mammas armbandsklocka, vilket var stort, men jag skulle inte få den förrän jag i matten hade varit duktig och räknat ikapp mina klasskamrater och också förbi dem. Något jag gjorde för mamma hade ju sagt att jag skulle vara duktig
                                Fortsättning följer