Tiden går hela tiden.

Tiden går hela tiden och det finns alltid ett rum där det händer. Men det börjar bli bråttom för jag vill att det ska hända nu.

Det handlar om att anfalla bokförlagen och att hitta någon som vill läsa mitt manus som nu är klart. Att hitta rätt person som läser mer än bara första sidan, någon som är intresserad av olika relationer.

Bakom mig står ett par grupper som jag ska försöka aktivera. Först ska jag få dem att besöka min blogg som en tid framöver kommer att handla om mitt manus till ”En helt vanlig familj”.

Varför är det bara en som besökt den på tio år? Det ska bli ändring på det. Här följer inledningen till min berättelse.

Det bleka gryningsljuset silar varsamt in i templet. Inget riktigt tempel men Cilla kallar det så därför att platsen är lite helig för henne, en plats där mikro- och makrokosmos möts. En liten värld som rymmer ett helt universum. En cirkelrund tegelmur, nu en ruin där taket för länge sedan rasat in och där det växer gräs i murspringorna. Innanför muren en äng med spirande vårgrönska och där älvornas dans sakta tonar bort när morgonens första solstråle bryter in.

Cilla stannar och hämtar andan. Med blicken följer hon raden av träfigurer som står i sina nischer i muren, skepnader. I den sista nischen finns en tavla med knappt läsbar text, en gång målad i rött och guld ”Du ska hedra din fader och din moder”. Hon går ett varv runt den lilla offerplatsen i mitten av ängen och känner hur hennes inre får syre. Inte bara lungorna utan också hennes inre rum. Rum där hon samlar sina upplevelser, sådant som inte går att ta på eller peka på men som likt andeväsen bara tränger sig förbi verkligheten och skapar harmoni.

Hon tar några djupa andetag innan hon springer vidare på sin joggingrunda. Strax förnimmer den svarta huggormshonan vibrationerna efter de bortspringande stegen och vågar titta upp ur sitt röse.