I surrealismens tecken.

Funderar just på det jag hörde igår. Var på Waldemarsudde för att se Miro-utställningen. Den fascinerade mig mycket och dessutom hade jag turen att sätta mig på en bänk för att vila just som en konstvetare kom in i salen och berättade om Miro och hans konst. Där satt jag nästan på första plats och sög åt mig som ett läskpapper om vilken rolig konstnär Miro var. Jag menar rolig i hur han såg på verkligheten med hjälp av surrealismens bildskrift. Hans fantasi var outtömlig och föreläsaren sa att Miro såg på fantasin som en muskel som måste tränas varje dag. Det ska jag komma ihåg... varje dag!!!

Nu börjar det dra ihop sig till sista inlämningen av mitt roman projekt som jag har bestämt ska bli en bok. Men det är sannerligen inget som man ordnar med vänsterhanden. Från och med nu ska fantasin få blanda sig i.

När jag var chef på SDR:s videostudio hade jag bestämt mig för att göra den så bra att man kunde spela in teveprogram på teckenspråk. För det behövdes pengar för att investera i rätt teknik. Alltså äskade jag pengar från statens budget. En gång började jag min inlaga med en dikt av Sandro Key- Åberg som handlade om språk. Teckenspråk är ett visuellt språk och då är man beroende av den rörliga bilden. Det hjälpte, vi fick pengar och som jag lyckades höja varje år.

Alltså måste jag ta till fantasin då jag ska sälja in mitt manus.