Ont om tid

På mindre än tre veckor har min samling av möten utökats med tre. Möten kan vara så olika, ibland kort och ointressant, eller kort och intressant eller långt och minnesvärt. Alla möten som i och för sig känns bra kanske ändå inte är sådana jag sparar på. Men ibland går de in i hårddisken i huvudet eller så lägger jag dem på en diskett som jag sedan glömmer var jag lagt. De som hamnar i hårddisken är de som jag samlar på och försöker komma ihåg en längre tid.
Nåväl på stadsarkivet i Göteborg den 23 mars kom jag att samtala med Claes just innan arkivet skulle stänga och det blev ont om tid. Vi delade med oss till varandra om vad besöket på arkivet gått ut på. Jag berättade om mitt skrivprojekt om mormor eller rättare sagt om vad som hände mellan 1896 och 1920 (ca) i Västergötland. Har ännu inte bestämt hur det hela ska sluta. Även om berättelsen handlar om personer som levat så blir de ändå bara representanter för sin tid.
Claes lyssnade intresserat eftersom han skriver på en mastersuppsats om socialdemokratins roll i mellankrigstiden om vilka roller som fattigdom och demokrati spelat. Han ursäktade sig med att han mest handskades med statistiska uppgifter och kanske inte alltid kom nära människorna. Han såg fram mot den tid då han som jag kunde bygga in historiska fakta i en berättelse/roman och kring det brodera med fiktion.
I alla fall blev vi båda ivriga att få berätta och kunde plocka guldkorn från varandra då vi båda snöat in på forskning och historia. Vi lämnade arkivet och fortsatte samtalet ända till vi kom till ett annat arkiv där Claes skulle forska vidare. Själv fortsatte jag till mina vänner Stina och Lars i Johanneberg och som bjöd på middag.

Möte nummer två skedde på stadsmuseets fik i Stockholm där Sebastian frågade om han fick sitta vid mitt bord. Jag var där just bara för att fika och för att fördriva en eftermiddag. Han hade en nyinköpt pocketbok som han tänkt fördjupa sig i. Det var Camus ”Främlingen” och som han läste en stund i. Fikastunder är bra lässtunder och jag hade med mig ett kapitel ur min halvfärdiga bok som jag läste och redigerade lite i.
När han skulle hämta mer kaffe bad jag honom att hämta åt mig också och det blev öppningen till att vi kom vi att samtala ända till fiket stängde. Han hade kommit fram till att man ska inte jobba mer än sex månader i taget och sedan ska man resa ett par månader för det man tjänat ihop. Nu hade han tre jobbveckor kvar till nästa resa. Dumt nog frågade jag inte vart han skulle åka nu. Han hade varit en hel del i Sydamerika och lärt känna kulturen där, men hade nu planer på att börja plugga till hösten och läsa idéhistoria kanske.
Det visade sig att vi var intresserade av samma skeenden på livets snirkliga vägar och som vi kom fram till under samtalets gång. Sedan blev det ont om tid när fiket skulle stängas och våra vägar skildes.

Det tredje mötet värt att spara i min samling skedde på tåget mellan Falun och Stockholm i söndags efter att jag varit på landet och börjat vårstäda tomten. Tåget var fullbokat och bredvid mig satt Christoffer. Han hade sitt föräldrahem i Falun och var på väg till Uppsala där han studerade juridik. Just före helgen hade han lämnat in en hemtenta och kunde resa hem och vara ledig med gott samvete.
Minns inte hur samtalet började men jag har inte svårt att ta tillfället i akt för minsta lilla öppning för ett samtal. Naturligtvis berättade jag om mitt skrivprojekt och konstigt nog hittade vi paralleller mellan våra högst olika projekt. Jag skriver ju vad som hände bland gräsrötterna vid förra sekelskiftet. T ex låter jag en av mina gestalter gå på folkhögskola och där få i uppgift att läsa John Stuart Mill. Något jag fört in i berättelsen för att låta den gestalten se som sin uppgift i sin tid att förbättra för kvinnorna. Jamen, sa Christoffer det har jag också läst om och så var det med det ena efter det andra vi kom att samtala om. Det jag tar upp i mitt projekt har ofta med den tidens syn på rättsskipning att göra.
När vi närmade oss Uppsala var tiden ute för fortsatt samtal.

Det jag kallar för möten värda att spara är de få tillfällen som gives då man samtalar med någon där man kan både ge och ta. Man finns i samma tid och rum.