Tidens grav.

Hittade ett gammalt tidningsklipp från 2005 med rubriken ”Historikern reser en sten över tidens grav”. Det är en essä över minnets filosofi, hävdande nödvändigheten av att glömma Där Hans Ruin filosoferar över Paul Ricaeurs verk på sex hundra sidor ”Minne, historia, glömska.”
En mycket intressant essä. T ex skriver han att Heidegger menar att det skulle finnas en ”egentlig” tidslighet bortom den objektiva tiden, vilket Ricaeur avvisar. Men dock skulle jag som amatörfilosof om tiden vara beredd att hålla med Heidegger för på något sätt stämmer det med vad jag sagt tidigare i min blogg. Jag vill likna tiden vid energi i den meningen att den försvinner inte utan övergår till något annat. Tiden övergår till minnen, ett sorts bevarande av det som hände vid en viss tidpunkt, eller till ångest då tiden inte räckte till eller till lycka då tiden gav utrymme för välgång osv.
Den svåra tiden uppstår då något händer som minnet föraktar, något man vill glömma eller som man glömmer fast man inte vill det. Men tack och lov så finns det undermedvetna, där allt bevaras. Har nyligen skaffat mig en extern hårddisk som jag faktiskt vill likna vid min dators undermedvetna. Så här på ålderns höst är det säkert bra med både livrem och hängslen.
Även om jag är intresserad av historia är jag tacksam att jag inte är en historiker som vill begrava tiden utan hoppas att hela min tid vara på G, att hålla tiden levande. Jag vill leva ända till jag dör, inte bara överleva.
Förresten så går jag just nu i väntans tider! Jag väntar att när som helst bli farmor till mitt sjunde barnbarn, Jag väntar att när som helst bli kallad för att ta hand om syskonet när det är dags för ett nytt barn att se tidens ljus.