19 sept.

Tiden går och det var länge sedan jag skrev något i min blogg. Inte heller har tiden som gått givit mig så många minnen eller så har de hamnat i korttidsminnet. Och så är de borta. Jo, en sak minns jag från sista veckan på landet då jag höstgrävde grönsakslandet. Först skördade jag resten av bondbönorna, förvällde dem och frös in för att användas i sallad på min fest till våren.
När jag sedan började gräva kände jag mig iakttagen. Tittade runt men såg inget. Jo, plötsligt, där nere två meter från fötterna plirade ett par pepparkornsögon på mig. Jag visste det, den brukar alltid komma fram och kolla att jag gör rätt. Den lägger huvudet lite på sned så jag ser det röda bröstet. Sedan pratar vi med varandra, rödhaken och jag. Jag berättar att nu är sommaren slut och vi ska flytta söderut, både han och jag. Han får också veta att jag givit bort guldfiskarna i dammen till Johanna. Hon brukar få dem innan vattnet blir för kallt. De får det bättre hos henne över vintern, eftersom min damm bottenfryser. Det har varit ovanligt sällskapliga fiskar i år som varje morgon väntat vid kanten på morgonmålet. Nästa sommar köper jag nya.

Med rödhaken är det så trevligt för han kommer tillbaka varje år och jag ser den sporadiskt under sommaren medan den alltid är med vid höstgrävningen och orädd finns väldigt nära mig. Den bryr sig inte om de maskar jag kastar till den. Nej, han vill hitta själv, hanterliga småmaskar som han sliter sönder och äter. Förresten vet jag inte om det är en hane eftersom könen har samma färger, men jag tror det. Nästa sommar ska jag kolla om han har någon fru (eller tvärtom).
Hörde en väldigt intressant filosofi om tid i somras på radion. Tiden går fortare ju äldre jag blir och accelerationen går inte att stoppa. När man är två år är ett år halva livet, men när jag är åttio år, är ett år en åttiondel av mitt liv. Dessutom sa föreläsaren att den tidspress vi har idag hade man inte tid med i bondesamhället.