Tid för musik

I sökandet efter kunskap om tid och tidsuppfattning måste man fråga sig vad man vill göra av tiden. Men det är klart, det är jag själv som bestämmer innebörden och innehållet i den. Då har jag två vägar att gå. Vill jag ge tiden kvalitet eller kvantitet. Osökt kommer jag att tänka på ”I väntan på Godot” där den ene säger ”man har roligt när tiden går fort” och den andre svarar ”eller tvärtom”. Igår lyckades jag få både kvalitet och kvantitet på samma gång.
Det började med att jag stod på gästlistan för två biljetter till Robert Wells ”Rhapsody in rock” i Dalhalla. Men dit är det ca fem mil och utan bil blir det problem. Jag kunde alltså bjuda på inträde till Dalhalla (biljettkostnad för en betalande 800kr) till den som ville köra mig dit. Efter lite research bestämde sig min gamla kompis Janne för att följa med och köra.
Konserten började klockan 20 och det var publikinsläpp klockan 18. Väl påpälsade för ev regn eller kyla och med pinickorgar hämtade hon mig klockan 17. Det var första gången jag var på Dalhalla, men jag hade sett platsen på bild och som jag hade på näthinnan. Men väl framme vid randen av spelplatsen fick jag ta tag i närmsta stolpe. Jag fick svindel för så djupt var det ned till scenen och vattnet. Min bild var ganska klinisk medan verkligheten var något helt annat. Bergväggen som gick i fem etager ned till botten på gropen var heller inte så stilren, slät och ljus som jag föreställt mig Den var skrovlig, gråstensfärgad och täckt av nät mot nedfallande stenar. Själva det starkt sluttande publikutrymmet med plats för ett par tusen åskådare var inte större än en femtioöring i en kupad hand. På vägen som gick i spiralform ned till spelplatsen ringlade sig publiken som en färgglad orm.
Enbart platsen är en häftig upplevelse och vad skulle det då inte bli sedan. Picnic intogs och kvällen såg ut att bli den första regnfria sedan Blidösundsresan för fjorton dagar sedan. Jag hade alltså prickat in rätt kväll i tiden igen.
Jag är inte kompetent att recensera musiken men det var en show som lyfte mig bort från realtiden till en svindlande himmelsk tid som när älvor dansar på ängen just innan dimmorna lättar. Allt liksom svävade.
Ja, det går inte att beskriva på annat sätt. Artisterna avlöste varandra och återkom i olika konstellationer. Där var La Gaylia, en fantastisk sångerska som fungerade solo men också tillsammans med kören från Falkenberg, ”team Wells” eller med Jacob Samuel från The Poddles eller med Nina Söderbäck.
Hanna och Mattias var ett danspar som återkom flera gånger i showen. Först genomförde de en enormt medryckande steppdans och sedan var det jitterbug. Osökt gick tankarna till fredagsdansen i Alvik där vi amatörer släpper loss i dansens virvlar och låter våra själar sväva fritt i ett hormonmoln.
Efter pausen kom Glenn Hughes från ”Deep Purple” och sjöng så bergväggarna vibrerade och publiken klappade takten. Musiken brakade också loss och lyfte mot en molnfri himmel där en halvmåne enögt blickade ned på oss.
Självklart lyste Robert Wells själv genom hela showen med sin stora rockorkester i kulisser av rök, eld och gnistregn med både egenkomponerat och annat spel på sin flygel Och ner i högra hörnet av scenen skymtade jag Magnus med sitt datastyrda backlines ljudbord. Ännu en son att vara stolt över.
Janne som hade sett Robert Wells för fem år sedan på Dalhalla hade inte så stora förväntningar. Men gladdes åt en fantastisk konsert som överträffade förväntningarna och gav tiden dess kvalitativa innehåll.