Att våga göra tvärtom.

När jag bestämde att mina bloggar alltid skulle utgå från ”tid och rum” eller kunna finnas under den rubriken var det inte något jag kom på då. Nej, tidstanken har jag burit med mig i alla tider.
Idag då jag sorterade bland mina papper för att komma igång och skriva lite längre texter hittade jag bland några tio år gamla anteckningar, från att jag deltog i en skrivarkurs ledd av Katarina Mazetti på Sicilien, texter som berörde mig.
T ex en berättelse där jag själv finns med i tredje person:

Britta hörde inte längre vad kursledaren sa. Det var något som sades i början som tog tag i henne. Hon hade hittat en nyckel. En användbar nyckel. Kanske var det inte just de sagda orden som gav associationen utan den betydelse de bringade, eller det spänningsfält de var sprungna ur; tiden, rummet.

Vad är tid? Hur beskriver man tid? Man säger att tiden går eller ännu värre att tiden läker alla sår. Så är det inte. Britta visste. Tiden läker inte alla sår. Ett sorgesår läker aldrig. Men så småningom lär man sig hur man ska förhålla sig till sin sorg.
Nej, tid är något annat Tid är som energi. Den försvinner inte. Den omvandlas bara till något annat, trodde Britta, blir till ångest eller lycka, men oftast till minnen man sedan bär med sig, somliga glada, andra dränkta i tårar eller de som inte betydde något alls.
Det var en sida av nyckeln. Den andra var rummet. Hon behövde bara titta ut genom fönstret i föreläsningssalen för att det skulle svindla. Där låg hela Medelhavet, oändligt. Morgonsolen lyste med ett magert sken över ett blågrått vatten. Ett hundskall blandade sig med ljuset. Horisonten försvann i det fjärran diset och flöt ihop med himlen. Hon sögs in i himmelsbrunnen. I andra fönstret såg hon Etna pysa ut sitt svavel i små rökpuffar.
Men det var inte det rummet som hon menade. Det var det rum som livet givit henne. Hennes livsrum. Ofta kände hon hur trångt det var, trångt och snårigt. Livet hade inte lärt henne att hantera en machete och därför fastnade hon inte sällan i snåren och rev sig på taggarna. Hennes rum låg också oftast i skugga.
Men varför kände hon att meningen med orden hon hört var nyckeln till något annat. Att det kursledaren sagt berörde tid och rum, hennes tid och rum.
”Att våga göra tvärtom”, Britta hörde orden blandas med hundskallen där nere mellan husen.
Tvärtom! Det låter så enkelt. Men för henne var det något som kunde leda till andra sidan, till något bakom dörren. Den låsta dörren. Den dörren hon knappast visste fanns.
Tvärtom! Hon upprepar ordet inom sig och känner att det nog inte är det ordet som är själva nyckeln utan ordet våga.
Låg nyckeln i att våga göra tvärtom, att våga smyga sig in i ett annat rum. Egentligen visste hon inte om rummet där bakom skulle vara bättre eller just bara ett annat rum. Men ändå. Jo, hon tog ett beslut. Det största beslut hon tagit. Hon skulle pröva om nyckeln passade.
Det hände något med henne och när hon gick ut från föreläsningssalen var det som om en kraft sköljde över henne. Hon hade bara att sträcka ut handen och säga ”okey, jag följer med, jag är beredd.
Tanken att jag är bra, JAG är bra hade aldrig förespeglat henne och gjorde det inte nu heller. Det gällde bara andra – de som vågade. Det var de som var dörren. För henne hette nyckeln ”våga”.
Hon måste möta de andras blickar och be dem släppa fram henne. Be någon flytta på sig. Det var inte bara att vrida om nyckeln. Hon måste lirka. Konsten låg i att sträcka på sig och se de andra i ögonen och säga ”här är jag, får jag komma in?” Nej förresten, inte be utan ”jag tänkte dricka ur livets brunn och jag vill att du flyttar på dig så jag kommer förbi”.
Från början var det bara en tanke. Men nu var hon där på den andra sidan och där var han. Plötsligt. Han öppnade nästa dörr där hon kunde släppa loss all den oförlösta kärlek hon förträngt så länge. I ett rum där passionen blommade och hon fick plocka dess frukter. Hon hade vågat.