Historiska vingslag

Den föregående texten om att våga göra tvärtom skrev jag alltså för c:a tio år sedan när jag var i Italien och här kommer en till från samma tid och rum.

Hon skulle aldrig glömma de historiska vingslagen vid utgrävningarna i Naxos. Exotiskt är ett slitet ord men det sammanfattar något så när vad som fanns i bilden hon hade framför sig. En bild som också andades mystik. Kanhända skulle de hitta den. Hon var inte ensam
De svulstiga kaktéerna med sina gröngulröda frukter och det knotiga gamla olivträdet där frukterna hängde som tunga droppar på grenarna, hade hittat jordmån mellan de tretusenåriga framgrävda husgrunderna. Stensträngar vittnade om att här levt människor i både rum och kök och badrum och som kämpat för brödfödan precis som vi.
Långt i fjärran reste sig bergstopparna med Castel Molo på en topp och ett gammalt arabiskt tempel på en annan. Från havet kom den torra, varma sciroccon vinande.
Ruinstaden var inte särskilt välskött. I mursprickorna växte ogräs och slingerväxter. En grönskimrande ödla pilade just framför fötterna på henne och stannade bakom en liten sten som ville den säga: ”Du såg väl mig, jag skimrar för dig.”
Hon sluter handen om sin scarabé som hänger i en kedja runt halsen. Det är med den hon delar sina upplevelser, den heliga skalbaggen. Den öppnar dörren till hennes inre rum där hon samlar det som visar vägen till det arketypiska.
Då är den där. Hon förnimmer att den är nära. Det känns som ett sug in i en bild. Sakta dras hon till muren byggd av stora grafiska lavastensblock. Hon ser den, en gråsvart mumiebagge listigt kamuflerad i lavan. Den släpar på en solsymbol. Det hörs ett sisande från den samtidigt som hennes egen scarabé vibrerar och bränner mot huden. Hon erfar en vällustkänsla.
Det var svårt att förklara men för henne var det självklart. Något skedde inom henne. En både sinnlig och visuell konstupplevelse som födde något i hennes inre rum. Något att bära med sig.
Taormina 14 oktober 2000