Tidens tand.

Tiden går och det har varit fullt upp hela dagarna. Det som fick igång mig idag var några ord i DN ”Det finns små tillhåll i stan som stått helt opåverkade av tidens tand”. Jag vet vad som menas men hur har uttrycket uppkommit. Tanden måste vara något som gnager så att något förändras. Det måste kunna jämställas med droppen som urholkar stenen, liksom tidens gång.
Vad har jag gjort under tiden som tiden gått? Förra sommaren anlitade jag en hantverkare som satte upp nya vindskivor på båda sidor av mitt hus eftersom tidens tand förfulat de gamla. På den ena sidan där det är ca tio meter upp till taknocken målade han två gånger och på den andra bara en. Han sa att den sidan borde målas en gång till denna sommar. Det är ca fem meter upp till taknocken på den eftersom mitt hus är ett souterainhus. Mina söner, som är på sina egna lantställen förbjöd mig att klättra upp så högt på stegen när jag berättade vad som måste göras. Jag frågade min svärson som var hos mig och vars barn jag ofta passar, om han tyckte det var okej att jag utförde jobbet och hoppades att han skulle säga nej och istället erbjuda sig att göra det. Men han tyckte det var okej att jag gjorde det själv. Därför, när han och min dotter reste iväg, bökade jag ihop den delbara stegen och passade in den till den höjd jag behövde. Sedan var det bara att resa den och börja måla och därefter korta och flytta stegen allteftersom höjden mellan marken och vindskivan minskade. Lite höjdrädd är jag men resultatet blev bra såg jag, när jag stolt beskådade verket efteråt. (Men det visste jag ju innan också att jag skulle klara, jag ville bara testa honom.) Och så fick jag ju tiden att gå, även om den skulle gått ändå, som de sa ”I väntan på Godot”.
Igår ringde en av mina pojkar och berättade att deras hund blivit överkörd och dödad. Det var stor sorg eftersom det var en ovanligt kärvänlig hund. Att olyckan hände hade med tiden att göra eftersom de var stressade och skulle hinna till affären innan den stängde. Tiden lägger sig i det mesta.
Annars trivs jag väldigt bra med ensamheten och för att få ha den ifred blir man tvungen att klara det mesta själv. Just nu har jag det himla bra när jag sitter ute med datorn i knät och söker efter tidens filosofiska tankar, eller borde det heta filosofiska tankar om tiden. Samtidigt gläder jag mig åt att det kommer trevliga mejl om livets begivenheter då och då eller uppiggande telefonsamtal om segling och annat.
Har jag inget annat att göra är trägårdsarbete väldigt filosofibefrämjande eller att lyssna till fontänens rogivande skval i min lilla damm, eller att se hur gulfiskarna simmar runt och letar efter ätbart. Blir värmen för påträngande är det bara tjugo meter ner till stranden. Simturer är bra för både kropp och själ.
Förresten frågade en filosof en gång ”Är tidens tand möjligen vad som finns kvar av Guds garnityr?”