Igen - tiden går. Den tid som just gått, under de tre sista månaderna har inte varit någon rolig tid. I december 2013, då jag fick avierna för den månatliga avgiften för min bostad för tre månader framåt, fann jag att jag var påförd 210 kronor extra per månad för Comhem som styrelsen för föreningen skrivit gruppavtal med, samt dessutom retroaktivt från september. Vadå? Jag vill inte ha Comhems dåliga avtal och behöver det inte då jag har eget avtal med tele2 med mobilt bredband för mindre än hundra kronor i månaden. Detta satte igång ett mejlande mellan mig och styrelsen om att jag tänker inte finna mig i detta. Jag vill inte betala för något jag inte har nytta av medan styrelsen menar att alla ska solidariskt betala för Comhem. Jag hävdade att informationen hade varit alltför dålig osv osv. Tog också kontakt med advokat som menade att juridiskt hade jag rätt men att bostadsrättsföreningar stod utanför lagen i liknande fall och kunde bestämma själva. Till slut skrev jag, att även om jag har juridiken på min sida, så orkar jag inte kämpa längre, utan bestämmer mig för att söka ny bostad samt ska jag lämna ärendet till pressen. Då plötsligt ändrade sig styrelsen och betalade tillbaka vad alla 149 medlemmar betalat i sex månader, 6x210kr= 1260kr och istället gjordes en smärre hyreshöjning som var olika för de som ville ha Comhem och de som inte ville ha det. Ingen som jag pratade med trodde att jag skulle lyckas med mitt klagande, men som synes fick jag rätt till slut. Att jag inte mått så bra under denna tid ledde till minskat immunförsvar och förhöjt blodtryck och enveten förkylning. Nu mår jag bra, men tre månaders deppighet, var det verkligen värt det? Kanske, eftersom jag vann inte bara för mig själv utan för alla andra i föreningen också, tack vare mitt agerande. Under denna tiden har jag också gått och hoppats på att bokförlaget Ordfront var intresserade av mitt manus som handlar om min mormor mellan 1896 och 1918. Allt som händer historiskt under denna tid i Sverige och som min mormor upplever. Alltså ett stycke svensk historia beskrivet genom ett människoliv. Nu har jag dock gett upp hoppet på Ordfront och istället vänt mig till Torkel Ivarsson som arbetat på Borås tidning och som stödde mig då jag forskade om Helene Ugland och som sett att mitt skrivande duger. Det var faktiskt en stor lättnad att inse att jag inte hade något gott att vänta av ett bokförlag. Eftersom jag givit mig själv ett löfte om att den tid jag har kvar att leva ska jag bara göra roliga saker och säga nej till allt tråkigt. Jag ska leva ända till jag dör. Det vill säga, verkligen leva och inte bara överleva. TIDEN ska användas, det är det tiden är till för.