torsdag 29 mars 2012

En hyllning i tiden

Ett tal på blankvers som jag ska hålla på Rackstadmuséet i Arvika den 31 mars. En hyllning till KÅKEN Det finns ett land, vår ungdoms mognadsland ett land som väcker minnen från en tid som var för ganska mycket länge se´n en tid som fylldes av förväntans håg då framtiden var spännande och blå det finns ett land, vår ungdoms mognadsland. Jag gick i skolan där i detta land jag lärde att på himlen fanns en bild av stjärnor sju precis som mina år Jag minns jag önskade att också jag en stjärna utav Atlas döttrar var Jag gick i skolan där i detta land. Där finns ett berg och över det jag gick när som jag skulle till min mormor gå och uppå krönet låg det kåkar där det bodde människor som månade integritetens stora levnadskonst och det var nittonhundratrettisju där finns ett berg och över det jag gick Jag minns det landet heter Landala och där min farmor bodde några år hon alltid på en kokoskaka bjöd för det var hennes specialitet. Till folket uppå berget se´n man sa att vi förlänger inte ert kontrakt ni måste hitta annan plats att bo vi tänker faktiskt inte alls att nu modernisera dessa kåkar här jag minns det landet heter Landala Se´n somt de rev och somt blev kvar en tid och strax uti de husen flytta´ in av människor som sysslade med konst för de ej alls behövde ha bekvämt man sa att då de skapar allra bäst nej dass på gården, värme från kamin men själva tyckte de att det var bra för hyran blev av billigt slag också på Valands målarskola några gick de bodde i de husen som blev kvar en tid. Det var på lussedagen femtitvå jag läste vad som stod på en affisch att Valand ordnar maskerad ikväll och jag som då var hela tjugotvå jag tog mig själv i kragen så och sa du måste faktiskt våga att gå dit det var på lussedagen femtitvå Det blev en väldans kul och häftig fest jag hade aldrig förr var´t med om sånt och som en hemlis kan jag säga att jag då för allra första gång drack vin och allt omkring mig blev så rosenrött musiken var den bästa som jag hört ”The original Landala red hot stompers” var bandet som det rivigt svängde om och mitt i allt ett brudpar också fanns tillika också tre styck bröder Marx det blev en väldans kul och häftig fest. Och natten den blev lång och minnesrik för det var då jag träffade en man som se´n blev far till alla mina barn en lång och stilig Groucho Marx han var han spela´ trummor då precis som ju vår son och sonson också gör idag men av musiken var det nog jag tror kornetten som tog största plats ändå uti mitt hjärta och min heta kropp och natten den blev lång och minnesrik. Häng med till Kåken någon sedan sa det hade blivit lite stökigt då för en och annan som vars ord nu ej var starka nog, så han istället tog till knytnävar och använde som språk. Jag undrade vad Kåken var för nå´t jo, där bor Jörgen han som spela´ på kornett och Kåken är ett hus av de som faktiskt hade blivit kvar en gång. Det var nåt speciellt med denna kåk och först jag trodde att det var för att det var en värld jag aldrig mött förut om var det för det lukta´ fotogen och olja liksom färg och terpentin, kanhända spela´ det väl också roll men sen så börja jag så smått förstå att det var Jörgen själv som doftade utav en egen livsfilosofi det var nåt speciellt med denna kåk. Och detta satte djupa spår i mig hos Jörgen var det alltid öppen dörr att låsa skulle nog betyda att han inte trodde på de mänskor som i Kåkens trappa kom och gick. Hans goda hjärta var oändligt stort och rymde också dem som lite grand ju faktiskt hade hamnat utanför och detta satte djupa spår i mig. Ja, många var de lördagar av lust hos Jörgen då vi kom och lyssna till kornettens blå förtrollande nyans ”I wish I could swimmy like my sister Kate” en häftig, glad New Orleansjazz med själ från femtitalets gyllne år av guld. Musik och måleri i Kåken var för Olle, Jompa, Ronny också Leif och alla andra samma stora konst ja, många var de lördagar av lust. Och många är de spår som Kåken satt och många var de konstnärer som där i Kåken hittat sig ett eget rum ett rum där skaparkraften blommade där lusten blandades med lönnlig färg där måleriet fick en egen stil. Så här i efterhand har mången frågat sig vad vore Göteborg om inte alls i Landala det funnits just en kåk där konsten spirat och där mänskor bott ja, många är de spår som Kåken satt. Och nu jag gläds att alla dessa spår har tecknats ned och äntligt satts på pränt att ej de glömmas ska av tidens gång en kåk som konsthistoriskt är ett spår ja, spår som också kan beskådas här och som en kär Per-Inge skaffat hit en skatt, en rikedom ur kåkens själ.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar