Tid kvar

När känner man sig gammal? Det är klart att eftersom jag snart fyller 82 så är jag i alla fall på väg ditåt, alltdså, att känna mig gammal. Visst känner jag av mina leder, men de har ännu inte hindrat mig från att gympa eller att dansa. Går man på dans och buggar är det omöjligt att säga att jag är gammal. Men det är klart, allt är relativt för även omjag inte känner mig gammal så betraktas jag av min omgivning som gammal. De ser att jag kan göra det mesta själv men är ändå beredda att hjälpa mig ifall jag inte klarar det.

För ett par år sedan på en sällskapsresa till Italien var jag äldst i gruppen och trots att jag var kvickare än de flesta både i huvudet och benen så blev jag utstött för de utgick från att jag inte skulle orka i deras takt. Puh! Ska jag utomlands igen, vilket beror på min ekonomi om jag kan så åker jag nog ensam så behöver jag inte känna att jag är till besvär.

Reser gör jag ofta i Sverige och för ett par veckor sedan var jag i Arvika och höll talet jag citerade i förra bloggen. Det blev succé när jag ”tappade” kjolen och det visade sig att jag hade en kjol till under. Det var en kjol gjord i konstfull batik av Maud Sibclair som bodde i Kåken i Landala och som utställningen på Rackstadmuséet handlade om, alltså med målarna som gick på Valand på 50-talet.

I morgon ska jag till Göteborg då det är boksläpp på boken om Kåken på Lohrs på Kapellplatsen dvs Landala Torg. Då ska Jörgen Zetterquist, en av Calandsmålarna spela äkta tradjazz på sin kornett tillsammans med några andra från The original Landala red hot stompers. Allt har sin tid och tänk att få uppleva den samma underbara musiken mer än femtio år senare. Det har hänt vid några tillfällen tidigare t ex vid min sextio-sjuttio-och åttioårsdag och varje gång har jag tänkt att det nog är den sista. Nu blir det alltså en gång till när man snart är 82 år ung och jag har tid kvar.