Tiden krymper.

Juletid 2013 Åkte med Jockes familj till Jönköping för att fira julafton. Lena hade fixat god mat och jag hade med mig sedvanligt hembakat vörtbröd och grönsakspaté. Trots att vi bara var fyra vuxna och två barn var julklappshögen hur stor som helst. Nästa dag, juldagen, for jag tillbaka till Sthlm med tåg. Packade om och for nästa dag till Göteborg och Eva och Fleming på Hjuvik där det var traditionsenlig kusinträff på Annandagen. Det blev ett intressant samtal vid stora bordet där kusinerna Staffan, Eva, Sten-Hugo, Gunilla, Birgitta, Kerstin och jag samt Hannah och Egon satt. Staffan tog upp ämnet morfar/farfar Sanfrid som man ju aldrig fått tala om i våra föräldrars närvaro. Han hade gjort både Anna Albertina och barnen dvs våra mammor eller pappor mycket ont. När han hade druckit sprit blev han våldsam och slog Anna. Vi vände och vred på problemet och Staffan föreslog att vi skulle inte förlåta men väl lämna Sanfrids dåliga sidor bakom oss och minnas det som också sagts att han var charmig och intelligent och att hanfaktiskt gjorde en uppfinning för SJ som hade med semaforen att göra. Men tyvärr berättade han i fyllan och villan fför en arbetskamrat som själv tog patent på uppfinniungen. Eva hade svårt att ta till sig det positiva med Sanfrid eftersom hon visste att hennes mamma Linnéa var särskilt utsatt för hans våld och hon brukade gömma sig under symaskinen då hennes far Sanfrid kom hem. Eftersom den som gifte sig med ett av barnen, Elsa, min far var likadan som Sanfrid även om han inte slogs så behandlades jag på annat sätt eftersom jag ju drogs med dåliga anlag och de kunde ju aldrig veta vad det skulle bli av mig. Detta tog jag upp i vårt samtal, att jag som barn inte var lika god som mina kusiner, vadan alla nästan med en mun menade att så var det inte. Men de var ju små då och kunde omöjligt relatera till vilka känslor jag hade då. Deras enstämmighet blev därför istället en bekräftelse på att jag till dels var förskjuten av Anna, min mormor och min mammas syskon. Eva hade dock ordnat ett jättefint annandagskaffe med Hannahs hjälp. Sedan sov jag över hos Eva och på kvällen kom ”personalen” som Eva sa och gjorde ordning Fleming, som satt i rullstol och inte var så pigg varken till kropp eller själ, för natten. ”Personalen” kom också på morgonen och tvättade och klädde Fleming. I brevet till korintierna står det att "tiden krymper", hörde jag på radion, ett konstaterande som kändes oerhört aktuellt i sammanhanget. Julen var över.