Längesedan. När man säger att tiden är kort eller att tiden är lång är det lätt att tänka att tiden är en metervara där kort tid kan vara en dm eller en meter och lång tid är flera meter eller hundra meter. Eller också kan tid vara nyss eller längesedan. Någon skrev att vi sörjer att vi ska försvinna ur tiden. Hon kanske menade när vi dör. Jo, men vi lämnar alltid några spår efter oss. T ex i saker man tillverkat, mössor man virkat och som någon annan bär eller något man lärt ut och man säger att så gjorde alltid min mamma. Därför tror jag att det är svårt att försvinna ur tiden, men det är klart om hundra år då mössan är utsliten eller kunskapen glömd då går man ur tiden om man man inte kommit med i historieboken förstås. Igår den 10 augusti 2013 var jag på en föreläsning som mycket handlade om just tiden. Det var Christoffer O´Regan som höll ett lysande föredrag på världsarvet Gamla Staberg utanför Falun. Han gjorde jämförelser mellan förrförra sekelskiftet och nu. Att mycket som skedde i slutet av 1700-talet också sker nu fast i en annan form. Han menade att just den tiden var minnesvärd då det skedde historiska omvälvningar att den moderna tiden började med rötter i upplysningstiden. Dessutom lade han till att det egentligen inte är så längesedan, faktiskt bara sex-sju generationer sedan, dvs farfars farfars farfar levde då. Jag lämnade föreläsningen berikad och nöjd. Han pratade i en timma utan manus, utan ett enda ööh-ande men med ett levande kroppsspråk om kunskap om ett då inlindat i ett nu ofta klätt i en lustighet som ledde till många skratt. Bänkarna räckte inte till så folk satt i medhavda stolar, låg i gräset eller stod och lyssnade. Omgivningen tillförde sin bit där barockträdgården bildade fond där han stod utan talarstol på grusgången och över alltihopa lyste moder sol. Det var tider det.