Tidens gång igen.

Nu är det mer än ett månvarv sedan jag skrev i min blogg, mer än en månad sedan, då månen var i nedan.
Men vad då? Den sanna verkligheten är tidlös, evig; i den finns ingen förändring, ingen skillnad mellan förr och nu. Kant anser att tiden är blott ett uppfattningssätt hos oss, en apriorisk form för det inre sinnets åskådningar.
Allt som är till för oss, måste ha tidens form, men av dess art vet vi inget eftersom tid är både nu och då.
En annan filosof säger att tiden är inte bara hur vi uppfattar den utan det verkligaste av allt detta nuflöde som innebär ständig förändring, men icke fortvaro, samtidigt som han bestrider skillnaden mellan det förflutna och det närvarande. Det vi en gång upplevt ingår i vårt nuvarande liv ej blott som ett ”minne” utan som en fortvarande verklighet.
Den sanna verkligheten är icke ett evigt varande utan ett ständigt vardande.

Den sista meningen här är så bra, tycker jag för den liksom ringar in tiden. Tiden försvinner inte utan som jag sagt tidigare den omvandlas till minnen och känslor. Inte minst ger det sig tillkänna då jag skriver om vad som hände för hundra år sedan i min släkt, i Göteborg, i historien och i tiden. Arbetar just nu med de två sista kapitlen om vad som sig tilldrog år 1917 och 1918
Eftersom jag är på landet använder jag tiden, förutom till att skriva, att fixa i trädgården där jag hämtar potatis och sallad varje dag. Trädgården är som ett barn som behöver tillsyn hela tiden. Dessutom hinns det med två, tre bad varje dag. Vatten är också som tiden, den försvinner inte utan omvandlas till en andra former bara. Tidens gång.