Från tid till annan

I min bok om vad som hände kring förra sekelskiftet har jag kommit fram till år 1917. Då efter hungerkravaller och upplopp i Sverige var det oro i de politiska leden. Man undrade hur man skulle hantera de revolutionära tongångarna som rådde. Det fanns en kampvilja bland folket som det var viktigt att fånga upp så den inte hamnade i fel händer och det blev revolution. Man kallade till möte. Skulle det bli revolution eller storstrejk. Det blev ingetdera, men tänk så nära det var den gången
Istället rättade folket in sig i leden och avskrev kraven på höjda löner, arbetstidsförkortning, och rösträttsreform, medan politikerna förespråkade författningsrevision.
Vad händer nu i världen? Revolutioner i Nordafrika och trakterna däromkring, och åter en finansiell kris i Europa. Nog skulle finansmarknaden vinna på att revolutioneras. Vi behöver ett slut på att kapitalismen genom att gå bärsärkagång i finansvärlden sorterar fram vinnare och förlorare. Det är vi småsparare som drar det kortaste strået medan magnaterna tackar och lyfter på hatten. Sannerligen behövs en revolution. Tiden är inne.
Marx var övertygad om att kapitalismen i hans tid snart skulle spränga sina överbyggnader och därmed de politiska och sociala förutsättningarna för sin existens och att ett helt nytt samhällssystem därvid skulle vara moget att födas fram med hjälp av proletariat och revolution. Så det så.
Kapitalismen har en benägenhet att från tid till annan rasera grundvalarna för sin egen existens och återigen bevisas att tiden är cirkulär. Allt går igen.
Göran Rosenberg menar att Marx är en tänkare i tiden. Och Marx sa att filosofernas uppgift är inte längre att förklara världen utan att förändra den. Så låt dem göra det nu, säger jag. Det är dags att stå upp på barrikaderna.