I tidens tecken.

Sitter på frukostverandan en tidig lördagsmorgon och ser två lekfulla ekorrungar leka tafatt på min husvägg. Hör björktrastarnas tjorviga tjatter då de jagar bort kråkan som visar intresse för deras ganska nykläckta ungar i den stora granen (säkert hundra år gammal). Detta samtidigt som jag försöker koncentrera mig på morgontidningen.
I första delen läser jag nästan bara rubrikerna för vem har behov av detaljerna kring kungens äventyr, att jobbskatteavdragen blivit för kostsamma för staten, att barn inte vet vad demokrati är, att Jemens president är skadad och att Ratko Mladic inte visar ånger, medan kulturdelen inbjuder till närläsning.
Beträffande mysteriet kring Ingmar Bergmans mor så menar Ingmar Bergman-stiftelsen att de bara är intresserade av forskning kring hans konstnärsskap och inte av postuma moderskapsutredningar. Postumt ser jag det som sig tilldragit haver förr i tiden.
Beträffande avhandlingen om Eyvind Johnson som från att ha varit en glödande socialist med tiden blev dess motsats. I sin bok om Krilon skriver han om tidens ondska. En annan bok heter ”Tidens gång”.
Finns det något där tiden inte spelar roll? Björn Borg och John McEnroe var tidernas spelare i den vita sporten.
I artikeln om noveller så lever den ensamma novellen farligare, men vackrare och friare i tiden.
Ebba Witt Brattström skriver om Moa Martinssons ”Mor gifter sig” att i läsningen av den finns ingen död minut.
Tiden lär vara mer barmhärtig mot Jennifer Egans författarskap än den är mot karaktärerna i hennes böcker , skriver en annan recensent.
I nästa kulturartikel recenserar Dan Jönsson bienalen i Venedig och skriver ”Det känns bara så symboliskt när man står och ser den tunna, fina slöjan (rök från ett konstverk, min anm.) sakta dras in i konstsystemets stora mullrande utsugsfläkt. Ett tidens tecken, det också.”