Tiden då det begav sig.

Einstein har liknat tiden vid en näktergalsflock. ”Tiden fladdrar och flyttar sig och hoppar undan med dessa fåglar. Lyckas man fånga en av dem i en glasklocka, stannar tiden. Ögonblicket fryses för allt därinne; människor och träd och jord.”
Alltså måste det vara som jag har tolkat det: att stelnad tid blir till minnen som därmed bevaras och tids nog lär vi oss att ta vara på tiden så att den omvandlas till något bra, som jag tidigare skrev. Veckan som gått har innehållit många minnesvärda händelser.
Releasepartyt innehöll en film om Lars Sjögren, med restaurerade gamla hus och dess skönhetsvärden. Krabbfesten innebar förutom smakupplevelse också möten med alla mina barn och fyra sjättedelar av mina barnbarn. Göteborgsresan med faluborgarna späckades av stelnad tid med sina många infallsvinklar. Inte minst spårvagnsresan då jag under färd med mikrofon berättade om mina minnen då vi passerade Sahlgrenska sjukhuset där jag var elev i tre och ett halvt år och tog min sjuksköterskeexamen 1956. Men också då vi passerade avtagsvägen till Valands målarskola då den låg i Guldheden och där jag på en maskerad träffade mina barns far.
Igår hade pensionärsklubben på SVT träff med höstlunch som avåts på Operaterrassen under högtidliga former. Samtalade där med en av mina gamla arbetskamrater vilket ledde till levandegörande av minnen från då jag producerade teveprogram för barn.
Så är det alltså med stelnad tid. Den finns kvar i våra minnen och kan väckas till liv då vi minns tiden då det begav sig.