Vilka tider.

25 jan.2010
Vilka tider? Kall vinter kan vara bister eller underbart vacker. Just nu är den bara skit. Man spänner varenda muskel för att inte halka när man promenerar. Väglaget är kriminellt dåligt. Två gånger har jag ramlat, men tack vare att jag trots min ålder är ganska rörlig har jag bara ådragit mig blåmärken och lite svullnad medan jag hört att de ortopediska skadorna har drabbat många. Hoppas att alla de kräver skadestånd från de makthavare som för att kunna höja sina fallskärmar har skurit ned på snöröjningskontot. Eller också har dessa makthavare lagt sina öron för nära klimatforskarna när de varnat för den uppvärmning av klimatet som pågår och därför fryst inne pengar som tidigare användes för snöröjning. Eftersom det nog inte blir några kalla vintrar mer. Tror de alltså.

Just nu går jag i väntans tider! Jag väntar på någon som jag vet ska komma. Vederbörande har skickat signaler som förebådar ankomsten. T ex har fåglarnas vårlåtar ökat i styrka och något knackar på min dörr, den dörr som vaktar mina känslor och som öppnat sig en springa. Jag måste skaffa mig tid att hantera de känslor som pockar på.

Man måste vara på hugget och inte säga jag hinner inte. Jag måste hinna att leva, att älska, att njuta. Jag måste välja vad jag vill göra med min tid. Varje sekund är dyrbar så här i väntans tider. Men jag ser på ljuset att den är på väg, jag hör det på fåglarna och jag känner det i min kropp.

Så här säger Sven-Eric Liedman: ”Ålderdomen kan ena dan upplevas som oändligt långt bort – och tiden fram till den full med möjligheter…” Bortsett från att jag har nått ålderdomen och inte riktigt förstått vad det är för konstigt med den så vill jag se tiden fram till det jag väntar på som full med möjligheter. Om jag utsätter mig för utmaningar så förlänger jag upplevelsen av längden på min dag. Det blir en sorts plustid i väntan på Godot, eller…