filmtime 2

Vad är film? I min tolkning är det i första hand rörliga bilder, som hur de än visas, oftast kallas för film. Rörliga bilder kan användas till mycket men är särskilt viktigt om man vill förmedla ett visuellt språk. Ett språk som annars är omöjligt att uppfatta annat än om man står öga mot öga med den man ”talar”. Alltså om man vill skicka ett meddelande på teckenspråk måste man använda ett medium som kan förmedla rörliga bilder, som film. Film kan förmedla olika saker som att dokumentera händelser, sprida information eller berätta något men behöver alltså inte alltid vara frambringad genom en filmkamera, liksom man kan använda tryckta media för samma intentioner. Jag har arbetat med rörliga bilder, som man generellt kallar för film både för döva och hörande både för teve, biograf, med flera media. Min avsikt här är att formulera några ord om den film som är avsedd att visas på biograf. Den som gör sådan film gör det för att vederbörande har något att berätta. En berättelse som publiken sedan tar till sig och tolkar. På biograferna visas just nu en film som heter ”Play”, ett namn som inte på något sätt röjer vad filmen handlar om. Själv kommer jag att tänka på musik eller lek, men efter att ha sett filmen gissar jag att filmmakaren menar rollspel. Filmen är gjord av någon som kan hantverket och som blir hyfsat om man inte tänker på de långa tagningarna som ibland känns som longörer. Han har inte riktigt Roy Anderssons fingertoppskänsla för hur de ska se ut. Att filmen sedan hamnat på topp i ranglistan bra eller dålig beror till stor del på att filmen bekräftar våra fördomar. Det är så det är; svarta barn lurar vita barn och det är det filmen lyfter fram och som man bär med sig då man lämnar salongen. Regissören, Ruben Östlund, blandar ihop vad det han vill att publiken ska se med det som filmen egentligen visar. Han säger i en intervju i DN den 8 januari att det är inte verkligheten han visar utan det är en bild av verkligheten. Just det, den bilden vi ser i filmen är samma bild som vi redan sett i verkligheten. Han säger också att det är viktigt att vi tar hans film på allvar eftersom det är det han har strävat efter. Men vad hjälper det om vi tar filmen på allvar, det är ändå bara fördomar han har förstärkt. Vad menar han förresten med att ta filmen på allvar? Vidare säger Ruben Östlund att han ”gjort till sin specialitet att hålla fram mänskliga beteenden och reaktioner i relativt vanliga, normala sammanhang, utan att ta ställning för eller emot några av de figurer han visar på filmduken.” Det vill säga han visar en bild av verkligheten utan att ta ansvar för de fördomar han förstärker. Har just sett filmen ”Simon och ekarna” där Lisa Ohlin förmedlar en berättelse som berör och utifrån det om jag jämför med ”Play” så förmedlar den senare bara en händelse som jag redan läst i tidningen och som kan betraktas som ett debattinlägg. Själv säger Östlund att alla filmer han gjort har han bara gjort för sin egen skull. Men också tycker han om att spetsa till saker och som det visar sig han inte tar ansvar för.