Ur led är tiden.

Tiden höll andan stod det i tidningen igår. Därefter beskrev journalisten i artikeln hur det var förr på julen och där jag påmindes om barndomens jular, både mina och mina barns. Precis som han skriver kläddes granen på kvällen när barnen lagt sig och om hur de förundrades på morgonen när granen stod där klädd och med tända levande ljus. Han nämner också marsipangrisen som jag också minns med ögon av silversocker-kulor. Jag njöt och skar tunna skivor med början från grisens bak som var doppad i choklad. Den skulle räcka ända till nyår. På julbordet som avåts till lunch tillsammans med hela släkten fanns bara den traditionella skinkan, syltan, sillen, sillsallad och doppet förstås. På vårt julbord igår fanns förutom det traditionella i riklig mängd med t ex sex olika sillinläggningar, också lax i olika former, ägghalvor med räkor, tacos, grönsakspaté och annat vegetariskt.
Han skriver på tal om den myckna snön att
”På den tiden fanns om jularna folk som fastän helg spottade i nävarna och kunde lägga om en växel. Snön låg meterhög nästan ända nere vid Strömmen och ordentligt med grov sand var strött också på bakgator använda av ingen. Ty anspråkslösa och oförargliga var dessa jular mellan Gud och Mammon, som om Tiden då själv hållit andan, osäker på hur den skulle gå vidare”.
Nej det kunde ju Tiden inte veta. Men idag tror jag verkligen att Tiden om den inte håller andan så kan den i alla fall hålla sig för skratt. Vad säger Tiden om tågtrafiken som kollapsat eller om att fredsaktivister blir fängslade eller att en självmordsbombare hittat till vårt land?
Osökt kommer jag att tänka på ett citat ur Hamlet i akt 1 där Marcellus säger Ur led är tiden: ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen.