Tid och rum

21 november 2018.
När jag började med min blogg hade jag tid och rum som tema eftersom det ju kan innehålla allt. T ex vet jag att idag är det exakt en månad kvar till att mörkret tar slut och vi långsamt går mot ljusare tider. Dessutom har tiden runnit iväg och jag verkligen börjar känna mig gammal. Men ännu har jag lust att skriva och önskar att få kalla mig författare innan jag dör. Det handlar om att bli sedd av något förlag som vill ge ut mina texter.
Just nu filar jag på en text till tidningen Skrivas hösttävling med temat Respekt.
Ska nu försöka skriva här lite oftare åtminstone lite dagboksanteckningar.

14 nov.2018

14 nov. 2018

Upptäcker att det är ett halvår sedan jag sist skrev på min blogg. Idag mötte jag en mamma med sina barn stretande uppför backen med barnvagn och kassar och en krabat hoppandes mellan trottoar och körbana. Som den göteborgare jag är kunde jag inte låta bli att inleda ett samtal. Barnet i barnvagnen ville vara med i det och gav sig ljudligt tillkänna. Mamman lyfte upp knytet ur vagnen för att trösta vadan jag fick min chans att hjälpa till. När våra vägar skulle skiljas stannade vi och kom att samtala m skrivande. Jag fick veta att mammans mamma liksom jag också skrev. Samtalet slutade med att mamman undrade om jag brukade blogga. Jodå, det gör jag men nu var det längesedan. Men som synes ska det bli ändring på det.

1a maj 2018

 

Kom till Solhäll i lördags 28 april. Solen sken men det var lite kyligt. Nu gäller det att ta hand om trädgården som försökt att handskas med den snörika vintern på bästa sätt. Tittar ut över sjön där isen ligger så långt ut jag kan se. När tåget hade lämnat Borlänge och jag skymtade Runn var det öppet vatten. Men allteftersom vi närmade oss Falun blev det mer och mer is.

    För länge sedan sköljde Runn alltid den 7 eller 8:de maj men från 2000-talet har det blivit allt tidigare i april. Ibland väldigt tidigt. Jag har datum antecknat i mina almanackor som nu ligger i Sthlm så jag återkommer om det. I år är det alltså sent igen. Den 28:de låg den vit och fin med ett par stora sprickor. Den 29:de hade den svartnat och det var många sprickor. Den 30:de ännu svartare och mellan stora sprickor rörde sig stora isflak sakta. Det var ett skådespel som jag följde hur isflaken sakta krymte ihop som jag kollade ända till klockan tolv då jag skulle till stan. Egentligen ville jag stanna och följa skådespelet men det gick inte.

    När jag kom hem sex timmar senare hade sjön sköljt och jag missade peripetin. I år har vintern varit lång och snörik så inte märks det att vi går mot varmare tider. Den myckna snön har när den smält orsakat svåra översvämningar på många platser.

Nytt igen.

Inget sker sannerligen av sig själv. Nu är det lite bråttom innan timglaset hinner rinna ut. Jag skulle vilja bli bekräftad innan jag dör. I "byrålådan" ligger ett antal manus.  Berättelser, både dokumentära och fiktiva där jag delar med mig av livets många slingriga vägar. Jag lyfter fram och sätter ljus på sådant som inte får glömmas. Tänk så orättvist livet är för många. Berättelserna kan verka triviala men det är där i det triviala, i vardagen som allt händer.
   Efter mycket funderande ska jag nu ändra på det. Jag menar att berättelserna ligger gömda i byrålådan. De ska fram och vädras. I höstas var jag på en konferens ordnad av tidningen SKRIVA. Fick där tips om hur man kommer i kontakt med förlag. Träffade en lektör som i ett utlåtande om min text skrev:
"Du har ett bra lättläst språk som flyter bra, utom när dina meningar blir för långa. (---) Det ska bli spännande att läsa ditt manus när du är klar och jag är redan nyfiken på hur Ada ska få sin vilja fram och hur det ser ut bakom kulisserna i Cillas familj."
   Jag skickade sedan in hela manuset och efter några veckor skrev hon att hon lämnat det vidare till någon som utbildade sig till lektör. Vi får se hur det går. Medan jag väntar har jag bestämt att ta ett annat manus och skicka till en annan lektör som jag träffade på SKRIVA-konferensen. Han kallar sig manusutvecklare.

Nytt försök

Jo, nu gör jag ett nytt försök att komma igång och hålla min blogg vid liv. Jag samlar inte på saker annat än sådant jag behöver eller sådant som kan försköna mitt hem. Istället samlar jag på möten som är värda att minnas. Igår var ett sådant möte hemma hos min guddotter, Lotta där vi firade hennes pappas, Håkans 85-årsdag. Håkan har nyligen med sin fru dvs min kusin Birgitta flyttat från Göteborg till Stockholm, eller närmare bestämt Solna. Det ska bli fint att ha dem så nära där jag kan nå dem med en resa med tvärbanan från Liljeholmen där jag bor till Solna där de bor på Centrumslingan.
   Men igår var vi alltså hemma hos deras dotter Lotta där det var öppet hus och mingel som ville fira Håkan. Jag kände intuitivt att där fanns närhet och värme. Där fanns Lottas barn Adam och Felicia i ungefär samma ålder som mina barnbarn, Malte och Ebba och som alla håller på med handboll eller innebandy. Lottas bror Janne med en av sina söner och med Ylva var också där. Lottas man, Stefan skulle just komma hem från USA där han varit och föreläst.
   Jag tror att när man blir allt äldre är det viktigt att få känna närhet till de sina, där även kärleken kan blomma. Detta var ett möte där värmen var en självklar källa och som jag nu bär med mig.

Tiden går.

Efter en liten morgonpromenad på ett par kilometer runt sjön Trekanten är jag redo att skriva. Det är flera uppgifter som föreligger. Så här års pendlar jag mellan Falun och Stockholm. Det är mycket höstarbete att sköta i trädgården i Falun och i Sthlm är skrivandet viktigast samt att träffa barn och barnbarn förstås. Det blir många tågresor fram och tillbaka och sist när jag kom till Falun klockan 19.20 och bussen just gått skulle jag få vänta en timma till nästa buss, hände det sig att tågvärden som skulle gå av sitt pass och bodde i Falun frågade mig vart jag skulle. Jag bor i Hosjö, svarade jag. Jag kan köra dig svarade hon, som hette Eva. Det var så underbart att jag blev mållös. Vänta här så ska jag hämta bilen. Själv bodde hon åt andra hållet. Tack! Ibland så ler världen och då blir man glad tillbaka.
   Och nu tre dagar senare åter i Sthlm ska jag först skicka in till en tävling i tidningen SKRIVA en bildtext på 25 ord och som också ska vara början på en längre berättelse. Bilden föreställer ett pannrum där det sitter en hund och tittar förväntansfull mot någonting som man inte ser men som jag tror är en dörr. Jag har flera idéer och så här är den första. "Buster tittar uppfordrande på dörren som stängs. Han som schasade in mig luktade inte som husse. Kan undra vad han skulle göra i vårt hus?"
   Sedan ska jag ägna mig åt en annan tävling som går ut på att skriva en novell som en kortform av en roman som man har skrivit eller jobbar på.
   Förresten har jag skickat in till en annan tävling där överskriften skulle vara "Passageraren". Den skulle vara inne den 24 augusti så jag antar att resultatet snart tillkännagives.
   Men så är det hela tiden jag skriver, skickar in och väntar på att bli bekräftad.
Tiden går och det börjar bli bråttom.

Barndomsminne

Två av mina barndomsminnen skrivet i tredje person.
1.
När Britta hade frågat hade mostern svarat att hon skulle få armbandsklockan när hon hade räknat ikapp sina klasskamrater. Hon hade ju fått lämna skolan i Stockholm mitt i terminen och börjat i sjätte klass i Göteborg.
   Britta hade fått börja från början i en ny lärobok i räkning och skulle alltså på kort tid lära lika mycket som de nya kamraterna lärt sig på den halva terminen som redan gått.
   Ho måste alltså utföra en prestation för att få tillgång till sin mammas armbandsklocka som hon ärvt. ( På den tiden, 1942 var det stort att ha en klocka) Nu var det så att räkning var ett av Brittas favoritämnen och nu gällde det att öva sig på de fyra räknesätten och hur man räknar ut procent och lite annat.
   Britta tyckte inte det var så betungande men förstod inte riktigt varför hon inte kunde få sin klocka ändå.
2.
Britta hade aldrig varit på någon begravning tidigare. Det var inte brukligt att ta med barn på begravningar för de skulle inte behöva närvara vid något som handlade om döden. De kunde bli skrämda , trodde man.
   Men när ens egen mamma skulle begravas fick man göra ett undantag. Så en dag klädde sig alla som skulle vara med i det svartaste de hade, så också Britta även hatten med det stora brättet som hon hatade.
   Det var med bävan hon följde med strömmen in i kapellet. Längst fram stod en vit kista och i den låg hennes döda mamma. Ingen sträckte fram sin hand mot Britta utan hon blev framföst mot en plats där hon skulle sitta. Sedan var det något som stängdes av inom henne. Hon var där men ändå inte närvarande. Prästen pratade men hon hörde inte orden.
   När  församlingen sjöng psalmer och när de reste sig reste sig också Britta och satte sig när de sjungit klart. Efteråt lastades kistan in i en bil och alla gick bakom bilen som körde sakta till graven som var uppgrävd och där kistan sänktes ned. Alla stod sedan runt hålet. Där var mammans åtta syskon med sina respektive och mammans mamma som grät ljudligt.
   Britta tittade utan att egentligen se. Jo, en sak såg hon för en bit bort stod hennes pappa som var hatad av alla och därför inte inbjuden (mamman och pappan var skilda sedan länge). Allt hände på andras villkor och ingen förstod att Britta hade behövt någon att hålla i handen.