12 juni 2011
Ni vet väl att just denna dag
det är en särskild dag, men att
egentligen ju alla da´r, de är
nog dagar som man minns för att
nå´t speciellt har hänt just då.
En fredag till exempel var en dag
då Malte blev en duktig fjärdeklassare
och Ebba inte längre är en förstagluttare
och samma dag fick Magnus just precis
ett papper på att han kan allt
om energi och hurusom man gör
en massa watt på ett klimatsmart sätt
till det vi gärna gratulerar dig.
Och Jossa med sin Erik skapar varje dag
att världen fylls av vackra rum till lyst
men också tid och rum för deras små
att ge dem stöd med varsam hand
bland stötestenar och bland annat krux.
För inte alls så länge se´n
den åttonde april var ock en dag
när som det hände något speciellt
då än en liten Erics son blev född
en lillebror som tagit plats så att
hans syster Hedvig har fått konkurrens
om all den kärlek som på Trålgränd bor.
Och Jocke häromda´n han bytte jobb
och ingen vet varthän det bär nå´nstans
en vacker dag kanhända att du står
ett trappsteg högre än du kanske trott.
Och Johan, äldsta barnbarnet du är
så kul att du har kommit just i kväll
vi ses ju alldeles för sällan, pojk.
Och Leif är ännu going strong
för åter har han fyllt ett galleri
där clowner och mobiler rör sig fritt
som kan i Mölndal ses varenda dag.
Men också Bella liksom Hanna med
är tjejer som har häcken full utav projekt
där varje dag just är en viktig dag
Men nu idag det är en särskild dag
då jag har levt i nästan tretti tusen da´r (29.585)
där varje dag helt sant ju är en bit
utav ett liv jag levt, där Leif och jag
ju faktiskt har berikat våran värld
med tio stycken nya liv därtill
och detta tycker jag är värt minsann
att nu med nästan hela min familj
idag få fira med en högtidsskål.
Så grattis önskar jag till alla våra speciella da´r.
onsdag 15 juni 2011
lördag 4 juni 2011
I tidens tecken.
Sitter på frukostverandan en tidig lördagsmorgon och ser två lekfulla ekorrungar leka tafatt på min husvägg. Hör björktrastarnas tjorviga tjatter då de jagar bort kråkan som visar intresse för deras ganska nykläckta ungar i den stora granen (säkert hundra år gammal). Detta samtidigt som jag försöker koncentrera mig på morgontidningen.
I första delen läser jag nästan bara rubrikerna för vem har behov av detaljerna kring kungens äventyr, att jobbskatteavdragen blivit för kostsamma för staten, att barn inte vet vad demokrati är, att Jemens president är skadad och att Ratko Mladic inte visar ånger, medan kulturdelen inbjuder till närläsning.
Beträffande mysteriet kring Ingmar Bergmans mor så menar Ingmar Bergman-stiftelsen att de bara är intresserade av forskning kring hans konstnärsskap och inte av postuma moderskapsutredningar. Postumt ser jag det som sig tilldragit haver förr i tiden.
Beträffande avhandlingen om Eyvind Johnson som från att ha varit en glödande socialist med tiden blev dess motsats. I sin bok om Krilon skriver han om tidens ondska. En annan bok heter ”Tidens gång”.
Finns det något där tiden inte spelar roll? Björn Borg och John McEnroe var tidernas spelare i den vita sporten.
I artikeln om noveller så lever den ensamma novellen farligare, men vackrare och friare i tiden.
Ebba Witt Brattström skriver om Moa Martinssons ”Mor gifter sig” att i läsningen av den finns ingen död minut.
Tiden lär vara mer barmhärtig mot Jennifer Egans författarskap än den är mot karaktärerna i hennes böcker , skriver en annan recensent.
I nästa kulturartikel recenserar Dan Jönsson bienalen i Venedig och skriver ”Det känns bara så symboliskt när man står och ser den tunna, fina slöjan (rök från ett konstverk, min anm.) sakta dras in i konstsystemets stora mullrande utsugsfläkt. Ett tidens tecken, det också.”
I första delen läser jag nästan bara rubrikerna för vem har behov av detaljerna kring kungens äventyr, att jobbskatteavdragen blivit för kostsamma för staten, att barn inte vet vad demokrati är, att Jemens president är skadad och att Ratko Mladic inte visar ånger, medan kulturdelen inbjuder till närläsning.
Beträffande mysteriet kring Ingmar Bergmans mor så menar Ingmar Bergman-stiftelsen att de bara är intresserade av forskning kring hans konstnärsskap och inte av postuma moderskapsutredningar. Postumt ser jag det som sig tilldragit haver förr i tiden.
Beträffande avhandlingen om Eyvind Johnson som från att ha varit en glödande socialist med tiden blev dess motsats. I sin bok om Krilon skriver han om tidens ondska. En annan bok heter ”Tidens gång”.
Finns det något där tiden inte spelar roll? Björn Borg och John McEnroe var tidernas spelare i den vita sporten.
I artikeln om noveller så lever den ensamma novellen farligare, men vackrare och friare i tiden.
Ebba Witt Brattström skriver om Moa Martinssons ”Mor gifter sig” att i läsningen av den finns ingen död minut.
Tiden lär vara mer barmhärtig mot Jennifer Egans författarskap än den är mot karaktärerna i hennes böcker , skriver en annan recensent.
I nästa kulturartikel recenserar Dan Jönsson bienalen i Venedig och skriver ”Det känns bara så symboliskt när man står och ser den tunna, fina slöjan (rök från ett konstverk, min anm.) sakta dras in i konstsystemets stora mullrande utsugsfläkt. Ett tidens tecken, det också.”
måndag 23 maj 2011
Tiden är cirkulär
Jodå, tiden är cirkulär. Allt går igen med kortare eller längre intervall. Just nu är vi på väg mot en värmeperiod igen och det är väl bara ett par hundratusen år sedan sist. Ändå finns det de som inte förstått det utan tror att det går att stoppa. Men nej, naturen rår vi inte på.
Läste just om en skulptör som heter Long. Han använder sig av linjen som kan bli en skulptur liksom cirklarna som växer fram likt spår av mänsklig rörelse och närvaro. Cirkeln är hans speciella signatur, en form han upprepat och varierat på otaliga platser i världen. Cirkeln är för honom grunden i vårt sätt att uppfatta och tolka världen. ”Rensa bort alla detaljer ur din värld och vad har du kvar? Tre cirklar. Ögat, solen och horisonten.” Detta läste jag nyligen i en presentation. Tänkvärt.
Befinner mig så här i försommartid på landet. Dagen delas i tre delar. Skrivande, motion och vardagsgöra. Motionen utövas i trädgården eller att cykla sju kilometer till affären eller orientering i skogen. Ännu är vattnet i sjön bara badbart men inte simbart. Men den tiden är också snart här. Då ska jag simma. Simma lugnt.
Läste just om en skulptör som heter Long. Han använder sig av linjen som kan bli en skulptur liksom cirklarna som växer fram likt spår av mänsklig rörelse och närvaro. Cirkeln är hans speciella signatur, en form han upprepat och varierat på otaliga platser i världen. Cirkeln är för honom grunden i vårt sätt att uppfatta och tolka världen. ”Rensa bort alla detaljer ur din värld och vad har du kvar? Tre cirklar. Ögat, solen och horisonten.” Detta läste jag nyligen i en presentation. Tänkvärt.
Befinner mig så här i försommartid på landet. Dagen delas i tre delar. Skrivande, motion och vardagsgöra. Motionen utövas i trädgården eller att cykla sju kilometer till affären eller orientering i skogen. Ännu är vattnet i sjön bara badbart men inte simbart. Men den tiden är också snart här. Då ska jag simma. Simma lugnt.
söndag 8 maj 2011
Barn av tid
När jag gick i väntans tider och skulle få mitt andra barn var syskonet fem år. Två dagar före julafton 1962 och jag höll på att förbereda för helgen kom värkarbetet igång. Femåringen ville hjälpa till så han kollade tiden mellan värkarna. På den tiden kunde man beställa skinka av önskad storlek, vilket jag hade gjort och sa till min man att hämta den i affären så skulle jag kanske hinna göra i ordning den innan jag skulle till KK.
Jodå, jag hann det mesta, men till slut när det var fyra-fem minuter mellan värkarna beställde vi en taxi för jag ville inte vänta för länge. När jag stod ute på gatan ”gick vattnet” och jag var tvungen att gå in igen och byta till torra kläder. Sedan åkte jag in och det tog ytterligare ett par timmar innan en son föddes. På den tiden var papporna inte med.
Detta på tal om tid. Sedan efter ytterligare fem år fick jag en dotter. Det tog alltså tio år innan jag hade tre barn. Vid ett möte på en tågresa häromdagen kom jag att samtala med den som satt bredvid mig, som jag ju ofta gör. Hur vi kom in på ämnet minns jag inte men under samtalets gång kom det fram att när hennes första barn var tre och ett halvt år fick hon sitt tredje barn. Det var tufft men hon tyckte det var okey.
Samtidigt berättade jag för henne om min mormor som jag håller på att skriva en bok om att mellan hennes första och femte barn var det fem år och tio månader och det var nog ännu tuffare och sedan mellan hennes första och nionde var det tolv år och tio månader dvs i snitt ett barn var sjuttonde månad eller åtta månader mellan varje graviditet i tolv år i rad! Men tydligen var den nionde förlossningen inte helt i sin ordning eftersom det barnet blev nöddöpt.
När jag var på stadsarkivet i Göteborg för ett par månader sedan letade jag bland hundratals barnmorskeböcker och kom fram till att mormor hade samma barnmorska till nio av sina tio barn. Det var Nanny Svensson. Det var just mormors nionde barn som jag inte hittade alltså det som nöddöptes. När jag kommit så långt i min forskning var min tid ute på arkivet för det skulle stänga. Men i början av september då jag ska till Göteborg på fest och för ett salt bad ska jag ta mig några timmar på arkivet igen. Jag vill veta.
Förresten var jag i Göteborg i veckan som gick, men bara över en natt. Jag var kallad till den stora statistiska hälsoundersökningen med kvinnor som jag varit med i sedan 1968 och blivit kallad till vart sjätte år ungefär. Nu är vi alla i åttioårsåldern så testerna gick mycket ut på att kolla hur hjärnan fungerade men också kroppen så det togs många prover.
Jag vill mena att tiden som går inte försvinner utan omvandlas till något annat precis som energi som inte försvinner utan blir till något annat. Många av testerna som gjordes gick ut på att kolla mitt minne alltså vad jag har använt och använder min tid till. Det är intressant. Jag vill mena att tiden är cirkulär, allt går igen. Men för den som är dement måste det betyda att tiden liksom snurrar som på ett hjul. Man minns och glömmer, minns och glömmer hela tiden. Hjärnan klarar liksom inte av att ta vara på ögonblicksbilderna utan tiden ställer till med kaos hela tiden i hjärnan.
Nu är jag på landet och ska intensivt ägna min tid åt min trädgård. Dess tid är också cirkulär, man sår och skördar, sår och skördar hela tiden, Man gräver för att stoppa ned frön i jorden och sedan gräver man för att ta upp och sedan gräver man för att stoppa ned. Det är ju som med livet, man sår och skördar. Det är relationer, barn, lyckliga stunder, ångest, tårar av glädje, tårar av sorg. Allt ryms i tiden.
Jodå, jag hann det mesta, men till slut när det var fyra-fem minuter mellan värkarna beställde vi en taxi för jag ville inte vänta för länge. När jag stod ute på gatan ”gick vattnet” och jag var tvungen att gå in igen och byta till torra kläder. Sedan åkte jag in och det tog ytterligare ett par timmar innan en son föddes. På den tiden var papporna inte med.
Detta på tal om tid. Sedan efter ytterligare fem år fick jag en dotter. Det tog alltså tio år innan jag hade tre barn. Vid ett möte på en tågresa häromdagen kom jag att samtala med den som satt bredvid mig, som jag ju ofta gör. Hur vi kom in på ämnet minns jag inte men under samtalets gång kom det fram att när hennes första barn var tre och ett halvt år fick hon sitt tredje barn. Det var tufft men hon tyckte det var okey.
Samtidigt berättade jag för henne om min mormor som jag håller på att skriva en bok om att mellan hennes första och femte barn var det fem år och tio månader och det var nog ännu tuffare och sedan mellan hennes första och nionde var det tolv år och tio månader dvs i snitt ett barn var sjuttonde månad eller åtta månader mellan varje graviditet i tolv år i rad! Men tydligen var den nionde förlossningen inte helt i sin ordning eftersom det barnet blev nöddöpt.
När jag var på stadsarkivet i Göteborg för ett par månader sedan letade jag bland hundratals barnmorskeböcker och kom fram till att mormor hade samma barnmorska till nio av sina tio barn. Det var Nanny Svensson. Det var just mormors nionde barn som jag inte hittade alltså det som nöddöptes. När jag kommit så långt i min forskning var min tid ute på arkivet för det skulle stänga. Men i början av september då jag ska till Göteborg på fest och för ett salt bad ska jag ta mig några timmar på arkivet igen. Jag vill veta.
Förresten var jag i Göteborg i veckan som gick, men bara över en natt. Jag var kallad till den stora statistiska hälsoundersökningen med kvinnor som jag varit med i sedan 1968 och blivit kallad till vart sjätte år ungefär. Nu är vi alla i åttioårsåldern så testerna gick mycket ut på att kolla hur hjärnan fungerade men också kroppen så det togs många prover.
Jag vill mena att tiden som går inte försvinner utan omvandlas till något annat precis som energi som inte försvinner utan blir till något annat. Många av testerna som gjordes gick ut på att kolla mitt minne alltså vad jag har använt och använder min tid till. Det är intressant. Jag vill mena att tiden är cirkulär, allt går igen. Men för den som är dement måste det betyda att tiden liksom snurrar som på ett hjul. Man minns och glömmer, minns och glömmer hela tiden. Hjärnan klarar liksom inte av att ta vara på ögonblicksbilderna utan tiden ställer till med kaos hela tiden i hjärnan.
Nu är jag på landet och ska intensivt ägna min tid åt min trädgård. Dess tid är också cirkulär, man sår och skördar, sår och skördar hela tiden, Man gräver för att stoppa ned frön i jorden och sedan gräver man för att ta upp och sedan gräver man för att stoppa ned. Det är ju som med livet, man sår och skördar. Det är relationer, barn, lyckliga stunder, ångest, tårar av glädje, tårar av sorg. Allt ryms i tiden.
torsdag 21 april 2011
Tidens gång
Består tiden av punktvisa ögonblick eller är den ett flöde eller är den rent av en allmän form för verkligheten, ”som icke kan med tillhjälp af andra begrepp definieras”?
Det där med punktvisa ögonblick känns som vore det något flyktigt något man lätt glömmer, något jag lätt glömmer. Det hände med mina två senaste möten men som nu plötsligt har kommit tillbaka i tankarna. Vill därför tillägga att samtalet med bildläraren i förra bloggen också handlade om dyslexi. Hon hade en släkting med svår dyslexi som fått kämpa för att få den rätt man har till hjälpmedel i skolan. Ingenting händer av sig själv man måste kräva sin rätt. Man måste ligga rätt i tiden.
Bildläraren som jag inte fick något namn på, men som jag hoppas få eftersom hon fick min bloggadress och min mejladress, hon väntade barn. Grattis, vad kul, sa jag. Jamen, sa hon som alltså bor i London, jag vågar inte föda där eftersom England har en av Europas högsta spädbarnsdödlighet. Det kan man inte tro. Vad är det för tid vi lever i?
Idag tillförskaffade jag mig ett nytt möte. Ett snabbt möte som kan räknas in i de punktvisa ögonblicken. Jag satt på stadsmuseets fik inomhus och skrev. Ute i solskenet var museets utomhusservering smockfull av folk som åt och lögade sig i solskenet på Ryssgården. Det var bara jag och två ynglingar som satt lite längre bort och som föreföll jobba tillsammans om något projekt som satt inomhus. Framför sig hade de var sin dator, de åt och drack vin och skålade för något. De syntes ha lämnat vår triviala värld för något intressantare och glansfullare.
Själv hade jag kommit på en lysande idé till min berättelse om mormor. En idé som jag klädde i ord samtidigt som jag i ögonvrån förnam vad som hände borta vid det andra bordet.
Som den göteborgare jag är så kunde jag inte låta bli att fråga till slut vad de höll på med.
- Vi är forskare. Vi läser vid högskolan i Linköping och håller på att jobba fram en smartphone (eller något liknande) sa de. Vi är båda psykologer i botten och ska kombinera det med tekniken.
Ja, tänkte jag, tekniken har inga gränser, särskilt inte om den får gå i symbios med psykologin. Wow.
Det där med punktvisa ögonblick känns som vore det något flyktigt något man lätt glömmer, något jag lätt glömmer. Det hände med mina två senaste möten men som nu plötsligt har kommit tillbaka i tankarna. Vill därför tillägga att samtalet med bildläraren i förra bloggen också handlade om dyslexi. Hon hade en släkting med svår dyslexi som fått kämpa för att få den rätt man har till hjälpmedel i skolan. Ingenting händer av sig själv man måste kräva sin rätt. Man måste ligga rätt i tiden.
Bildläraren som jag inte fick något namn på, men som jag hoppas få eftersom hon fick min bloggadress och min mejladress, hon väntade barn. Grattis, vad kul, sa jag. Jamen, sa hon som alltså bor i London, jag vågar inte föda där eftersom England har en av Europas högsta spädbarnsdödlighet. Det kan man inte tro. Vad är det för tid vi lever i?
Idag tillförskaffade jag mig ett nytt möte. Ett snabbt möte som kan räknas in i de punktvisa ögonblicken. Jag satt på stadsmuseets fik inomhus och skrev. Ute i solskenet var museets utomhusservering smockfull av folk som åt och lögade sig i solskenet på Ryssgården. Det var bara jag och två ynglingar som satt lite längre bort och som föreföll jobba tillsammans om något projekt som satt inomhus. Framför sig hade de var sin dator, de åt och drack vin och skålade för något. De syntes ha lämnat vår triviala värld för något intressantare och glansfullare.
Själv hade jag kommit på en lysande idé till min berättelse om mormor. En idé som jag klädde i ord samtidigt som jag i ögonvrån förnam vad som hände borta vid det andra bordet.
Som den göteborgare jag är så kunde jag inte låta bli att fråga till slut vad de höll på med.
- Vi är forskare. Vi läser vid högskolan i Linköping och håller på att jobba fram en smartphone (eller något liknande) sa de. Vi är båda psykologer i botten och ska kombinera det med tekniken.
Ja, tänkte jag, tekniken har inga gränser, särskilt inte om den får gå i symbios med psykologin. Wow.
onsdag 20 april 2011
Tid som har energi
I SAOL står det att odla betyder bryta mark, bruka jord, driva skötsel av, frambringa, odla sina intressen, utveckla, kultivera. För mig betyder det också att sätta frön till förgroning eller lägga sättpotatisen till förgroning vilket jag just har gjort i Dalarna. Om jag inte gör det nu har jag heller inget att skörda. Allt man odlar kan man skörda något av. Därför är det viktigt att man skaffar sig tid för att odla. Det blir tid som förräntar sig, blir något annat som t ex att kunna gräva fram färskpotatis i början av juli. Tid kan bli till så mycket.
Förresten kan jag lägga ytterligare två möten till dem som jag skrev om tidigare och som jag använt min tid till. Tiden det tog att resa mellan först Stockholm till Falun och sedan åter till Stockholm skulle kunnat vara förspilld tid om det inte var för att jag träffade någon som ledde in mig på intressanta och givande samtal.
Först en rektor som hade goda kunskaper om barn, vilket inte alltid är fallet. Förutom barn pratade vi också om boende, vikten av att ha nära till naturen. Tyvärr har jag glömt själva essensen av samtalet. Jag minns mest att vi hade lätt att hitta varandras värderingar. Jag måste nog lära mig att memorera bättre. Men det är så när man blir äldre att minnet är bra men kort. Tiden med henne var i alla fall värdefull.
Det andra mötet skedde idag på återresan från Falun. Hon var bildlärare och hade träffat en matematiker från London, där hon nu bodde. Hon hade varit hemma i Dalarna och skaffat sig allergimedicin. Vi hade ett par gemensamma ämnen dels om små barns tecknande som att små barn som ritar huvudfotingar alltid ritar benen uppåt först till plötsligt en dag de ser världen rättvänd och ritar benen nedåt. Hon kände en ljudtekniker som arbetade på SDR:s videostudio i Leksand som jag var med om att bygga upp en gång. Sedan tog SVT över den och har nu lagt ned den. Det ledde in samtalet på dövas rättigheter. Vi diskuterade dövas rätt till att få information på sitt första språk, teckenspråket. Med hjälp av det kan de sedan lära sig svenska som första främmande språk. Något som intresserar mig mycket eftersom jag arbetat sex år med döva och arbetade då politiskt för att skaffa pengar till en minoritet som har ett visuellt språk och som därför behöver den rörliga bilden. Min mötespartner är just nu arbetslös men arbetar som volontär med barn som behöver hjälp av bild för att komma över ett funktionshinder. Vi arbetar båda för att utveckla (odla) hjälp till alla våras särskilda behov.
Båda dessa möten gav mig väl använd tid. Båda resorna slutade med: Oj, är jag redan framme. När man är i sitt esse kan en timma kännas som fem minuter. Tid som har energi, eller hur?
Förresten kan jag lägga ytterligare två möten till dem som jag skrev om tidigare och som jag använt min tid till. Tiden det tog att resa mellan först Stockholm till Falun och sedan åter till Stockholm skulle kunnat vara förspilld tid om det inte var för att jag träffade någon som ledde in mig på intressanta och givande samtal.
Först en rektor som hade goda kunskaper om barn, vilket inte alltid är fallet. Förutom barn pratade vi också om boende, vikten av att ha nära till naturen. Tyvärr har jag glömt själva essensen av samtalet. Jag minns mest att vi hade lätt att hitta varandras värderingar. Jag måste nog lära mig att memorera bättre. Men det är så när man blir äldre att minnet är bra men kort. Tiden med henne var i alla fall värdefull.
Det andra mötet skedde idag på återresan från Falun. Hon var bildlärare och hade träffat en matematiker från London, där hon nu bodde. Hon hade varit hemma i Dalarna och skaffat sig allergimedicin. Vi hade ett par gemensamma ämnen dels om små barns tecknande som att små barn som ritar huvudfotingar alltid ritar benen uppåt först till plötsligt en dag de ser världen rättvänd och ritar benen nedåt. Hon kände en ljudtekniker som arbetade på SDR:s videostudio i Leksand som jag var med om att bygga upp en gång. Sedan tog SVT över den och har nu lagt ned den. Det ledde in samtalet på dövas rättigheter. Vi diskuterade dövas rätt till att få information på sitt första språk, teckenspråket. Med hjälp av det kan de sedan lära sig svenska som första främmande språk. Något som intresserar mig mycket eftersom jag arbetat sex år med döva och arbetade då politiskt för att skaffa pengar till en minoritet som har ett visuellt språk och som därför behöver den rörliga bilden. Min mötespartner är just nu arbetslös men arbetar som volontär med barn som behöver hjälp av bild för att komma över ett funktionshinder. Vi arbetar båda för att utveckla (odla) hjälp till alla våras särskilda behov.
Båda dessa möten gav mig väl använd tid. Båda resorna slutade med: Oj, är jag redan framme. När man är i sitt esse kan en timma kännas som fem minuter. Tid som har energi, eller hur?
tisdag 12 april 2011
Ont om tid
På mindre än tre veckor har min samling av möten utökats med tre. Möten kan vara så olika, ibland kort och ointressant, eller kort och intressant eller långt och minnesvärt. Alla möten som i och för sig känns bra kanske ändå inte är sådana jag sparar på. Men ibland går de in i hårddisken i huvudet eller så lägger jag dem på en diskett som jag sedan glömmer var jag lagt. De som hamnar i hårddisken är de som jag samlar på och försöker komma ihåg en längre tid.
Nåväl på stadsarkivet i Göteborg den 23 mars kom jag att samtala med Claes just innan arkivet skulle stänga och det blev ont om tid. Vi delade med oss till varandra om vad besöket på arkivet gått ut på. Jag berättade om mitt skrivprojekt om mormor eller rättare sagt om vad som hände mellan 1896 och 1920 (ca) i Västergötland. Har ännu inte bestämt hur det hela ska sluta. Även om berättelsen handlar om personer som levat så blir de ändå bara representanter för sin tid.
Claes lyssnade intresserat eftersom han skriver på en mastersuppsats om socialdemokratins roll i mellankrigstiden om vilka roller som fattigdom och demokrati spelat. Han ursäktade sig med att han mest handskades med statistiska uppgifter och kanske inte alltid kom nära människorna. Han såg fram mot den tid då han som jag kunde bygga in historiska fakta i en berättelse/roman och kring det brodera med fiktion.
I alla fall blev vi båda ivriga att få berätta och kunde plocka guldkorn från varandra då vi båda snöat in på forskning och historia. Vi lämnade arkivet och fortsatte samtalet ända till vi kom till ett annat arkiv där Claes skulle forska vidare. Själv fortsatte jag till mina vänner Stina och Lars i Johanneberg och som bjöd på middag.
Möte nummer två skedde på stadsmuseets fik i Stockholm där Sebastian frågade om han fick sitta vid mitt bord. Jag var där just bara för att fika och för att fördriva en eftermiddag. Han hade en nyinköpt pocketbok som han tänkt fördjupa sig i. Det var Camus ”Främlingen” och som han läste en stund i. Fikastunder är bra lässtunder och jag hade med mig ett kapitel ur min halvfärdiga bok som jag läste och redigerade lite i.
När han skulle hämta mer kaffe bad jag honom att hämta åt mig också och det blev öppningen till att vi kom vi att samtala ända till fiket stängde. Han hade kommit fram till att man ska inte jobba mer än sex månader i taget och sedan ska man resa ett par månader för det man tjänat ihop. Nu hade han tre jobbveckor kvar till nästa resa. Dumt nog frågade jag inte vart han skulle åka nu. Han hade varit en hel del i Sydamerika och lärt känna kulturen där, men hade nu planer på att börja plugga till hösten och läsa idéhistoria kanske.
Det visade sig att vi var intresserade av samma skeenden på livets snirkliga vägar och som vi kom fram till under samtalets gång. Sedan blev det ont om tid när fiket skulle stängas och våra vägar skildes.
Det tredje mötet värt att spara i min samling skedde på tåget mellan Falun och Stockholm i söndags efter att jag varit på landet och börjat vårstäda tomten. Tåget var fullbokat och bredvid mig satt Christoffer. Han hade sitt föräldrahem i Falun och var på väg till Uppsala där han studerade juridik. Just före helgen hade han lämnat in en hemtenta och kunde resa hem och vara ledig med gott samvete.
Minns inte hur samtalet började men jag har inte svårt att ta tillfället i akt för minsta lilla öppning för ett samtal. Naturligtvis berättade jag om mitt skrivprojekt och konstigt nog hittade vi paralleller mellan våra högst olika projekt. Jag skriver ju vad som hände bland gräsrötterna vid förra sekelskiftet. T ex låter jag en av mina gestalter gå på folkhögskola och där få i uppgift att läsa John Stuart Mill. Något jag fört in i berättelsen för att låta den gestalten se som sin uppgift i sin tid att förbättra för kvinnorna. Jamen, sa Christoffer det har jag också läst om och så var det med det ena efter det andra vi kom att samtala om. Det jag tar upp i mitt projekt har ofta med den tidens syn på rättsskipning att göra.
När vi närmade oss Uppsala var tiden ute för fortsatt samtal.
Det jag kallar för möten värda att spara är de få tillfällen som gives då man samtalar med någon där man kan både ge och ta. Man finns i samma tid och rum.
Nåväl på stadsarkivet i Göteborg den 23 mars kom jag att samtala med Claes just innan arkivet skulle stänga och det blev ont om tid. Vi delade med oss till varandra om vad besöket på arkivet gått ut på. Jag berättade om mitt skrivprojekt om mormor eller rättare sagt om vad som hände mellan 1896 och 1920 (ca) i Västergötland. Har ännu inte bestämt hur det hela ska sluta. Även om berättelsen handlar om personer som levat så blir de ändå bara representanter för sin tid.
Claes lyssnade intresserat eftersom han skriver på en mastersuppsats om socialdemokratins roll i mellankrigstiden om vilka roller som fattigdom och demokrati spelat. Han ursäktade sig med att han mest handskades med statistiska uppgifter och kanske inte alltid kom nära människorna. Han såg fram mot den tid då han som jag kunde bygga in historiska fakta i en berättelse/roman och kring det brodera med fiktion.
I alla fall blev vi båda ivriga att få berätta och kunde plocka guldkorn från varandra då vi båda snöat in på forskning och historia. Vi lämnade arkivet och fortsatte samtalet ända till vi kom till ett annat arkiv där Claes skulle forska vidare. Själv fortsatte jag till mina vänner Stina och Lars i Johanneberg och som bjöd på middag.
Möte nummer två skedde på stadsmuseets fik i Stockholm där Sebastian frågade om han fick sitta vid mitt bord. Jag var där just bara för att fika och för att fördriva en eftermiddag. Han hade en nyinköpt pocketbok som han tänkt fördjupa sig i. Det var Camus ”Främlingen” och som han läste en stund i. Fikastunder är bra lässtunder och jag hade med mig ett kapitel ur min halvfärdiga bok som jag läste och redigerade lite i.
När han skulle hämta mer kaffe bad jag honom att hämta åt mig också och det blev öppningen till att vi kom vi att samtala ända till fiket stängde. Han hade kommit fram till att man ska inte jobba mer än sex månader i taget och sedan ska man resa ett par månader för det man tjänat ihop. Nu hade han tre jobbveckor kvar till nästa resa. Dumt nog frågade jag inte vart han skulle åka nu. Han hade varit en hel del i Sydamerika och lärt känna kulturen där, men hade nu planer på att börja plugga till hösten och läsa idéhistoria kanske.
Det visade sig att vi var intresserade av samma skeenden på livets snirkliga vägar och som vi kom fram till under samtalets gång. Sedan blev det ont om tid när fiket skulle stängas och våra vägar skildes.
Det tredje mötet värt att spara i min samling skedde på tåget mellan Falun och Stockholm i söndags efter att jag varit på landet och börjat vårstäda tomten. Tåget var fullbokat och bredvid mig satt Christoffer. Han hade sitt föräldrahem i Falun och var på väg till Uppsala där han studerade juridik. Just före helgen hade han lämnat in en hemtenta och kunde resa hem och vara ledig med gott samvete.
Minns inte hur samtalet började men jag har inte svårt att ta tillfället i akt för minsta lilla öppning för ett samtal. Naturligtvis berättade jag om mitt skrivprojekt och konstigt nog hittade vi paralleller mellan våra högst olika projekt. Jag skriver ju vad som hände bland gräsrötterna vid förra sekelskiftet. T ex låter jag en av mina gestalter gå på folkhögskola och där få i uppgift att läsa John Stuart Mill. Något jag fört in i berättelsen för att låta den gestalten se som sin uppgift i sin tid att förbättra för kvinnorna. Jamen, sa Christoffer det har jag också läst om och så var det med det ena efter det andra vi kom att samtala om. Det jag tar upp i mitt projekt har ofta med den tidens syn på rättsskipning att göra.
När vi närmade oss Uppsala var tiden ute för fortsatt samtal.
Det jag kallar för möten värda att spara är de få tillfällen som gives då man samtalar med någon där man kan både ge och ta. Man finns i samma tid och rum.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
