Att våga göra tvärtom.

När jag bestämde att mina bloggar alltid skulle utgå från ”tid och rum” eller kunna finnas under den rubriken var det inte något jag kom på då. Nej, tidstanken har jag burit med mig i alla tider.
Idag då jag sorterade bland mina papper för att komma igång och skriva lite längre texter hittade jag bland några tio år gamla anteckningar, från att jag deltog i en skrivarkurs ledd av Katarina Mazetti på Sicilien, texter som berörde mig.
T ex en berättelse där jag själv finns med i tredje person:

Britta hörde inte längre vad kursledaren sa. Det var något som sades i början som tog tag i henne. Hon hade hittat en nyckel. En användbar nyckel. Kanske var det inte just de sagda orden som gav associationen utan den betydelse de bringade, eller det spänningsfält de var sprungna ur; tiden, rummet.

Vad är tid? Hur beskriver man tid? Man säger att tiden går eller ännu värre att tiden läker alla sår. Så är det inte. Britta visste. Tiden läker inte alla sår. Ett sorgesår läker aldrig. Men så småningom lär man sig hur man ska förhålla sig till sin sorg.
Nej, tid är något annat Tid är som energi. Den försvinner inte. Den omvandlas bara till något annat, trodde Britta, blir till ångest eller lycka, men oftast till minnen man sedan bär med sig, somliga glada, andra dränkta i tårar eller de som inte betydde något alls.
Det var en sida av nyckeln. Den andra var rummet. Hon behövde bara titta ut genom fönstret i föreläsningssalen för att det skulle svindla. Där låg hela Medelhavet, oändligt. Morgonsolen lyste med ett magert sken över ett blågrått vatten. Ett hundskall blandade sig med ljuset. Horisonten försvann i det fjärran diset och flöt ihop med himlen. Hon sögs in i himmelsbrunnen. I andra fönstret såg hon Etna pysa ut sitt svavel i små rökpuffar.
Men det var inte det rummet som hon menade. Det var det rum som livet givit henne. Hennes livsrum. Ofta kände hon hur trångt det var, trångt och snårigt. Livet hade inte lärt henne att hantera en machete och därför fastnade hon inte sällan i snåren och rev sig på taggarna. Hennes rum låg också oftast i skugga.
Men varför kände hon att meningen med orden hon hört var nyckeln till något annat. Att det kursledaren sagt berörde tid och rum, hennes tid och rum.
”Att våga göra tvärtom”, Britta hörde orden blandas med hundskallen där nere mellan husen.
Tvärtom! Det låter så enkelt. Men för henne var det något som kunde leda till andra sidan, till något bakom dörren. Den låsta dörren. Den dörren hon knappast visste fanns.
Tvärtom! Hon upprepar ordet inom sig och känner att det nog inte är det ordet som är själva nyckeln utan ordet våga.
Låg nyckeln i att våga göra tvärtom, att våga smyga sig in i ett annat rum. Egentligen visste hon inte om rummet där bakom skulle vara bättre eller just bara ett annat rum. Men ändå. Jo, hon tog ett beslut. Det största beslut hon tagit. Hon skulle pröva om nyckeln passade.
Det hände något med henne och när hon gick ut från föreläsningssalen var det som om en kraft sköljde över henne. Hon hade bara att sträcka ut handen och säga ”okey, jag följer med, jag är beredd.
Tanken att jag är bra, JAG är bra hade aldrig förespeglat henne och gjorde det inte nu heller. Det gällde bara andra – de som vågade. Det var de som var dörren. För henne hette nyckeln ”våga”.
Hon måste möta de andras blickar och be dem släppa fram henne. Be någon flytta på sig. Det var inte bara att vrida om nyckeln. Hon måste lirka. Konsten låg i att sträcka på sig och se de andra i ögonen och säga ”här är jag, får jag komma in?” Nej förresten, inte be utan ”jag tänkte dricka ur livets brunn och jag vill att du flyttar på dig så jag kommer förbi”.
Från början var det bara en tanke. Men nu var hon där på den andra sidan och där var han. Plötsligt. Han öppnade nästa dörr där hon kunde släppa loss all den oförlösta kärlek hon förträngt så länge. I ett rum där passionen blommade och hon fick plocka dess frukter. Hon hade vågat.

Tid är ett tillstånd

Nu har jag det! Tid är ett tillstånd. Antingen har jag tid eller också är den svunnen. Men tiden finns där alltid den är som en linje hela tiden framåt. Det går inte att förflytta sig bakåt för det finns inga tidsmaskiner, bara backspolningsapparater som på film.
Jag kommer att tänka på Chaplin i ”Moderna tider” där han står vid sin maskin och skruvar på stora muttrar. En ny mutter varje nu och nu och nu, men aj, där glömde han en mutter och försökte vända sig mot nyss och skruva den missade. Vi vet ju hur det gick. Han fastnade i det löpande bandet, tidens gissel ända till någon kunde stoppa tiden för en sekund. Jag tror det är så det går till, när man i atomuret måste lägga till någon sekund varje år för att hinna ikapp den rätta tiden.
När jag så försöker i räta rader så min plocksallad eller den romerska salladen eller rucolan, så gäller Gunnel Carlssons devis om att tid är trädgård. Ja, just det. Tid är ett tillstånd. Man mår så himla bra där mellan raderna. Man liksom befruktar jorden, det är mina hormoner som gör att det blir små babyplantor som växer upp och blir till sallad att plocka och förgylla min måltid med. Det är lika bra att bekänna att jag nu även har satt potatisen, bondbönorna, dillen och persiljan. Det tog sin tid, en tid som var en lisa för själen. Jag mår så himla bra för jag vet att har jag sått så har jag också något att skörda.

Tid är trädgård.

Tid är trädgård sa trädgårdsgurun Gunnel Carlsson då hon påpekade att en frösådd pion tar tre år på sig innan den kan tänkas blomma. Vad betyder det då att inte ha tid eller att inte komma i tid? Bäst är att vara i tiden d v s i nuet. Men det är klart… man kan resa i tiden också. På sätt och vis gjorde jag det i går kväll då jag förflyttades hundra år tillbaka i tiden och såg ”Selmas kärlekar” på Dalateatern. En pjäs som handlade om Selma Lagerlöf som författare, väninna och feminist i åren kring förra sekelskiftet.
Männen stod ju inte särskilt högt i kurs varken i hennes omgivning eller i hennes författarskap även om hon behandlade de manliga gestalterna i böckerna med stor ömhet. Detta togs dock inte upp i pjäsen utan är min tolkning.
I pjäsen fick vi följa henne fram till 1909 då hon fick nobelpriset. Eftersom jag forskat kring Selma Lagerlöf står hon mig mycket nära, ja, jag känner nästan som ett sorts systerskap med henne. Då blev jag mycket förtvivlad över hur hon behandlades i teveserien om Selma som sändes i julas. Författaren till den pjäsen hade studerat Selmas liv med skygglappar och inriktat sig på ett mycket smalt spår som var meningen skulle handla om hennes privatliv. De hade tyvärr inte förstått att hennes privatliv är inflätat i hennes författarskap vilket ledde till att pjäsen blev en total urspårning.
Dess då gladare blev jag efter att ha sett Dalateaterns uppsättning där man genom att följa författarskapet också fick ta del av hur det går att se på hennes privatliv. Jag skulle vilja säga att föreställningen var genial både i sin dramaturgi och framtoning. Att skådespelarna dessutom gjorde ett suveränt framförande gjorde inte det hela sämre. Veronika Dahlström, Susanne Hellström, Patrik Pettersson och Åsa Persson klev obehindrat in och ut i flertalet roller i en iscensättning av Anna Sjövall som var stilistisk, rytmisk och spänstig i sina tidsklipp. Vill också nämna hur jag njöt av Åsa Perssons stramt tillbakahållna mimik som var ytterst talande.
Som sagt, tid är trädgård. Nu ska jag ut och så, vilket betyder att när tiden är inne kan jag skörda.

FRED

7 maj 2009
Idag för 64 år sedan lämnade vi tiden för andra världskriget. Det blev fred i Europa och som tonåring trodde jag att nu skulle det aldrig mer bli krig. Kriget som slutade skulle bli en läxa för framtiden. Någon Hitler skulle aldrig mer få chansen. Men det var en ungdomsdröm för vi vet ju alla hur det gått. Alltid pågår krig någonstans. En annan läxa är att makthavarna i Europa inte lärt av historien. Genom århundraden har de försökt med olika EU-projekt men som alla gått i kras. Hur mycket pengar ska det få kosta innan vår tids EU pajar, för paja kommer det att göra. T ex skulle jag vilja veta hur mycket jag har bidragit till Margot Wallströms barns skolgång i Bryssel och alla andra kostnader för de medverkande där. Varför tror ni att Marit Paulsen vill tillbaka dit om inte för sin ekonomi.
Men det blev visst fel spår jag kom in på. Det jag ville berätta var om ett besök jag gjorde igår tillsammans med veteranerna i orienteringsklubben Kåre. Vi träffades hos Liljegrens i den natursköna Uggelviken med sina vitsippsbackar där de små lammen glatt skuttade omkring vid sjön Varpan. Där fanns också Lars Helmer som berättade om tider från förr, om gamla stengrunder, om Daniel som fanns där på 1500-talet och hela släkthistorien fram till idag och med släkter som hette Uggla. Förmodligen stammar Carolina af Ugglas släkt från Uggelviken och det är ju lite kuriosa i sammanhanget.
Ja tänk, vad allt kan inte rymmas under rubriken tid och rum

Enskede 100 år

Enskede 100 år.
I år fyller stadsdelen Enskede 100 år och med anledning av det ordnade föräldraföreningen i Enskedeskolan en ”berättardag” då före detta elever fick komma och berätta i klasserna om hur det var förr i Enskede och i skolan.
I år är det sjuttio år sedan jag kom från Göteborg och började i tredje klass i Enskedeskolan, så jag anmälde mig som en berättare. Jag bodde i Enskede mellan 1939 och 1942 och har tidigare skrivit ett manus som heter ”Tre år i en barndom” som just handlade om de åren och som jag har försökt få något förlag att intressera sig för, men ingen har velat låta trycka det. Det är ett dokument eftersom det bygger på fakta. Lite är det dock putsat med en del fiktion.
Det materialet blev underlag till det jag ville berätta för eleverna i Enskedeskolan med anledning av 100-årsjubileet. Jag plockade först och främst ut de bitarna ur manuset som just handlade om hur jag hade det i skolan då. Sedan tog jag med det som handlade om hur vi påverkades av andra världskriget med kokslov, ransonering och annat. Jag berättade också om vilka lekar som var populära på den tiden. Dessutom flätade jag in en sann kärlekshistoria. När jag var tio år hade jag nämligen en romans med en kille som hette Lennart Bondesson och som jag minns brottstycken av.
Jag fick ett schema och gick från klass till klass och berättade en halvtimma på varje ställe i fem olika klasser. Det kändes som det var uppskattat och en kille svarade på min fråga om vad han tyckte om min berättelse, att den var ”asbra”. Det tycker jag var ett bra betyg.
Eftersom jag flyttade tillbaka till Göteborg efter de där tre åren så tappade jag kontakten med mina kamrater och med Lennart.
Bodde sedan i Stockholm igen mellan 1970-1980 varefter jag arbetade i Leksand och Luleå och kom som pensionär åter till Stockholm 1995.

Men efter den lyckade berättardagen blev jag lite sugen på att kolla om Lennart finns kvar i trakterna. Det vore kul att höra vad han minns från skoltiden i Enskede.

Tiden består av olika stora bitar och detta var några av de större i mitt liv. Men tiden består också av små bitar som korn, som man kan samla på och det jag berättade vill jag mena var en sorts guldkorn.

hyllning

Idag fyller Bo Bjelfvenstam 85 år och då vill jag uppvakta honom med följande text, en text som liksom alla min fundror handlar im tid.

Tiden, den är en trogen vän
som följer oss vartän vi går
ibland den springer fort
för att strax sen ta det lugnt.
Man talar om en svunnen tid
men det är ej alls sant
för tiden finns ju alltid kvar
uti de minnen som vi sparat på
en del i album medan andra i vårt sinn´.
Men Bo har mycket samlat i en bok
och inte minst på film
om allt han sett och hört
på sina resor kors och tvärs omkring.
med minnen av yppersta slag
som stort har berikat ditt liv
och du kan nu unna dig
att surfa på den våg
som tiden har givit till dig
och njuta av livet just här och nu
med många små guldkorn och lust
i alltings föränderlighet.
ulla B

Tidsdokument på film.

Jovisst, tiden lider och därmed hopas minnena. Jag menar att tiden finns kvar men som minnen. Det finns duktiga kvinnor som sedan omvandlar sina minnen till film, till dokumentärfilm som sedan finns tillgänglig för alla att se. Det vill jag kalla tidsdokument på högsta nivå.
I helgen gör Göran Gunér sådana filmer tillgängliga för allmänheten, igår på Bio Rio och idag på Zita. Igår såg jag Anja Breiens film ”Jezidierna” som har en religion med rötter tillbaka i tiden före vår tideräkning. De finns i norra Irak och kringliggande länder och är ursprungligen kurder. Filmen handlar om att tillhöra en religion och kultur som ständigt hotas av förföljelse och angrepp.
Idag visas Lila Ghobadys film ”Forbidden Sun Dance” och Moslem Mansouris filmer ”Trial” och ”Ahmad Shamlou”. Två filmare som slåss för filmen som mänskligt uttryck, för kultur på alla språk och människliga rättigheter.
Av hela mitt hjärta beundrar jag dessa kvinnor som jag hade tillfälle att träffa närmare i går kväll. Kvinnor som vill synliggöra det våld som ständigt pågår mot människorättskämpar, kvinnor som ”går genom eld och vatten” för att på filmremsan fästa tiden, dokumentärfilmare. Men tack också Göran Gunér, min vän, som träget arbetar för att det ska finnas visningstillfällen för dessa dokumentärer och som själv arbetar med att höja filmkulturens status och då inte minst dokumentärfilm – tidsdokument.
Om tid är medvetandets sätt att hålla koll på skeenden så är film ett ögats redskap att synliggöra dem.