16 november 2016

16 november 2016. Min blogg handlar alltid om Tid och Rum och det passar ju bra i en författarblogg. Jag studerar nu Kreativt skrivande 3 på LTU. Arbetar med ett längre projekt som till våren då kursen slutar ska vara slutfört. Vill nämna att när Göteborgs filmfestival startade 1978 utlyste de en filmmanustävling och som jag tände på. Jag skrev ett manus och skickade in men fick aldrig något svar. Tyckte emellertid att jag hade en bra idé till intrig och har skissat på hur jag skulle kunna göra om manuset till en litterär roman. Och det är den skissen jag jobbar med nu. Till första inlämningen på LTU skulle vi lämna 20% av vårt kommande manus vilket jag gjorde. Gladde mig åt att Maria min handledare berömde mitt språk samtidigt som hon anmärkte på min dramaturgi och att det var problem med vem som är protagonist. Kände direkt hur rätt hon hade och har därför lagt till ett kapitel i början och hoppas därmed också ha förtydligat konflikten. Eftersom idén tog form på 70-talet så är det naturligt att den tiden då det t ex inte fanns mobiltelefoner färgar min text. Tiderna förändras ju på tal om tid och rum. Eller det är hinnan av tid som som skiljer oss.

SKOLTID Referat 20 jan. 2016

Oh, så skönt att vara hemma. Igår fick vi en introduktion till ämnet ”fanfiktion” som om jag ändå hört ordet tidigare inte haft så mycket kunskap om. Men som sades ofta hämta sin utgångspunkt i ett redan existerande fiktivt sammanhang och där karaktärerna försätts i nya miljöer eller nya karaktärer försätts i ett tidigare beskrivet rum till exempel. Gränsdragningarna kan dock vara lite luddiga. När jag öppnar dörren till badrummet hemma så är toastolen borta. Ur hålet i golvet där den suttit ringlar sig en rökslinga upp där jag skönjer ett ansikte och som från intet hör jag en röst säga:”Du måste spara på energin och besegra ditt begär.” Snabbt stänger jag badrumsdörren och bestämmer mig för att det bara var en dröm. Istället är det dags att ta tag i hemuppgiften och se hur andra har förhållit sig till fanfiktion. I den första berättelsen som jag hittar skriver författaren att det är hennes första Twilight fic. Och det låter intressant eftersom jag också är sökande. Hon inleder med att berätta om två personer som hon läst om och som tydligen inte var lyckliga varvid hon bestämde sig för att ordna det och ge dem ”en stor kärlekshistoria”. Berättelsen har ett jagperspektiv och rubriken till det första kapitlet är ”En vanlig dag i mitt liv”. Som jag förstår det är jaget den som söker den lyckan som författaren själv längtar efter. Hon reser runt med sin mamma i en liten lastbil hit och dit i USA för att hitta var de vill bo. Det finns ingen framåtrörelse i berättandet mer än att de förflyttar sig till olika platser. Allt eftersom får vi veta vad det är som gäller om man är en vacker flicka eller söt pojke. Mamman varnar för You Tube innan de ska ut och dansa och vad jag förmodar ska leda till en romans. Där är det slut på första kapitlet och hon skriver att varulvarna kommer inte förrän senare. Den andra berättelsen jag läste heter ”Skymning” där mamman dör och pappan skickar sin flicka till en moster som ska ta hand om henne. Mostern är historiker och forskar om indianer och indiankonst där jag genast känner vibbar från det mytiska. Men nej, inte i detta kapitlet. Istället får flickan en flashback till sin barndom då hon bjuds på kylskåpskallt sött the och som doftar ”mamma”. I en tredje berättelse som heter ”Oväntade händelser” fälls repliken när pojkvännen lämnar sin flicka i skogen ”Jag har aldrig älskat dig, jag älskade bara ditt blod” och då är vi inne på vampyrer. Jomenvisst finns det... (som ett teveprogram för barn hette och som jag var med att producera 1973) mycket att diskutera kring fanfiktion. Man talar om finkultur och då undrar jag vad fanfiktion är för sorts litteratur.

Vitsippstid

Vitsippskväll, 10 maj 2015. Våren kan vara så härligt ljuv man längtar, väntar ju vartenda år men har nu öppnat en dörr till det rum där kärleken bidat sin bästa tid och vilat i snöflingans vita famn men just nu vaknar upp och kvittrar glatt som när trasten söker en fru den vill med sin sång säga att släpp kärleken loss det är vår den vår som varje år tar strid med vinterns karga eftersläng men snart ska segerns sötma sprida sig då det är dags för älskog och för lek med salta tjejer som i Falun bor hos oss finns alltid rum för vänskap liksom för träffar utav sting bland dem som lätt kan bita från och visa blott att jag är jag och jag är faktiskt himla bra. Vi samlar alla på vår tid som blir till sinnebilden av ett liv av år där kärlek, glädje eller sorg blir kvar som dyra bilder i vårt minnes bok. En backe fylld av vita blommor små kan gäcka varje spår av vilsen gråt liksom en ängslan tung kan lätt förtrollas till en sippa vit och nätt invid en fridfull fäbods vackra hägn en sällsam kväll i skogen vid Axmor. Och om en månad sen i Uddnäs by precis exakt vi möts igen när som allt virkat vädras vill men ock en överraskning bjuds därtill liksom en fjärils allra första flykt och molnets färd där över himlen blå en fågelvinges fria kämpalust emot en tyngdlags stränga norm när som en konstnär med sin pensel just förnam ett magiskt skimrigt ögonblick,en kod som visar vägen till en annan värld.

Medan tid är.

Medan tid är. Här får du pärmen som jag fått av Barbro Olsson och som gick några år senare än vi när skolan bytt namn till Burgården. Men hennes bror Bengt gick samtidigt med oss i Kommunala Mellanskolan och det var han som sparat alla skoltidningar från den tiden. Bland annat som jag sparat hittade jag en skolkatalog från 1946-1947 och fann där att du gick i 3 B när jag gick i 4H. Hur kommer det sig när vi gick i 2 i tillsammans. Jag letade efter klasskortet från den tiden för att se hur vi såg ut då. Men jag hittade det inte och kanske ligger det i mitt hus i Dalarna där jag bott periodvis och där jag bor fyra månader på sommaren. Ska snart flytta dit. Din essä ser intressant ut och jag ska återkomma till den senare. Men på tal om Borås Tidning så skrev de om min forskning i historia som hade viss förankring i trakterna kring Borås. Skickar med en kopia av den artikeln. Torkel Ivarsson som skrev den var anställd på Borås Tidning då men är nu pensionär. Han har tillsammans med sin bror ett förlag på nätet som heter www.bokebackenskultursida.se och där finns några texter som jag skrivit.

Tiden lider.

Tiden lider och därför måste jag puffa för att mitt manus om mormor blir en bok och därför skrev jag en liten påminnelse till förlaget. Hej Pelle! Jag tänkte jag skulle förekomma dig om du ännu inte upptäckt kvaliteterna i mitt manus. Händelserna i Selmas ”Gösta Berlings saga” är förlagda till början av 1800-talet och min skildring tilldrar sig hundra år senare det vill säga i början av 1900-talet. Boken om min mormor började jag skriva för ca femton år sedan och det var inte förrän jag läste om att i Selmas bok kan varje kapitel ses som noveller som jag kom på att mitt manus är byggt på samma sätt, där samma personer går ut och in i händelserna genom alla kapitlen. Selmas händelser sker i Värmland och mina i Västergötland och Göteborg. Allt bygger på dokumentärt material och har skett eller skulle kunna ha skett. Med tanke på vad som sker i politiken idag inte minst för socialdemokratin skulle kanske min berättelse kunna väcka lite förståelse för den lilla människans behov av stöd och att våra förutsättningar inte alltid är rättvisa. Marknadsföringen borde förläggas till Göteborg och jag hjälper gärna till, en snart åttiofemårig debutant är väl heller inte så vanligt. Det här låter lite väl magstarkt förstår jag, men jag ville leda in dina tankar på sidor som jag ser som viktiga i berättelsen, att sedan Sanfrid är en charmör men som också har en mörk sida får vi på köpet men är heller ingen tillfällighet. 23 mars 2015 Många hälsningar ulla

Till Lennart som gått ur tiden.

Jag tror att varje människa som ung, nog har ett väldigt stort behov utav, att få bekräftat sin identitet, att få bli synliggjord bland andra som, kan se att jag är jag och jag är bra, som blir den spegel man behöver för, att rätt förstå vad som är meningsfullt, att höra hemma i en särskild grupp, som nog de allra flesta säkert vill. Det var på Gården uti Kålltorp som, vi möttes allra första gång, ett gäng bland många, där som Lennart också fanns. För sexti´åtta år se´n, visst jag tror, där gänget alltid efter skolan sågs, med dans, teater, pingis och partaj. Visst minns vi dansen varje lördag kväll som Lennart skaffat bästa skivor till som den om ”give me five minutes more” då sockerdricka var den starkaste av drycker som vi drack minsann. Men det blev mycket annat se´n också, då KFK blev våran klubb och när som Sportklubben tog oss om hand, vi varje söndag ut i skogen sprang med karta och kompass och lyckades ju faktiskt ganska bra ibland. När alla sedan bildade familj, då gänget skingrades åt var sitt håll och Lennart drömjobb fick i Dalarna och bytte KFK mot KIK i Karlsbyheden där han satte fart, för Lennart var en fixare av bästa art och alla dina barn ju ock drogs med och Margareta skötte allt omkring. När sedan jag i Leksand fick ett jobb, och kom att bo en enda mil från er, vi plötsligt stötte på varann en dag, då Lennart peppa´ mig att skaffa ny kompass att efter fyrti´ år igen, i skogen ge mig ut och leta skärm, men ack, det gick ej bra för skalan den, var inte alls som förr, men tack ändå, för se´n du tog mig med på svamputflykt, och en och annan fest och mycket mer, med minnen som jag bär uti mitt sinn. Käre Lennart Du lever nu i tidens blå berättelse där vågor sakta röra tidens strand där vägen leder in i skogens djup och dimman så försåtligt skymt din väg och inga skärmar syntes längre till när se´n du vilse gick på livets stig då ljuv musik ur tidens klocka ljöd nå´n tog din hand och sakta förde dig försiktigt över till en annan strand att vila och ej undra mer om tidens gång. Mitt stora tack för alla år som jag, fått finnas i din vänskapskrets och du ska alltid finnas i mitt sinn, och vill till sist och hälsa i från vännerna i Göteborg. BRITTA

Krabbtradition

Magnus 2014 Jag undrar just om det är någon som kan säga mig vad tiden är för nå´t en del de säger att den framåt går men andra att den strax är här igen. I varje fall så är den bra att ha att mäta huru många år man är och nu den rätta tiden är precis för den som firar sina femtisju just i den tid då skaldjur är som bäst och krabban matig tung och god vi vet ej minst för en förvisad västkusttös och därför är jag nu så himla glad då Magnus skapat denna tradition att faktiskt varje år vi smaka får på denna delikata goda rätt så därför mycken tack och skål för det. Mamma