Igen - tiden går. Den tid som just gått, under de tre sista månaderna har inte varit någon rolig tid. I december 2013, då jag fick avierna för den månatliga avgiften för min bostad för tre månader framåt, fann jag att jag var påförd 210 kronor extra per månad för Comhem som styrelsen för föreningen skrivit gruppavtal med, samt dessutom retroaktivt från september. Vadå? Jag vill inte ha Comhems dåliga avtal och behöver det inte då jag har eget avtal med tele2 med mobilt bredband för mindre än hundra kronor i månaden. Detta satte igång ett mejlande mellan mig och styrelsen om att jag tänker inte finna mig i detta. Jag vill inte betala för något jag inte har nytta av medan styrelsen menar att alla ska solidariskt betala för Comhem. Jag hävdade att informationen hade varit alltför dålig osv osv. Tog också kontakt med advokat som menade att juridiskt hade jag rätt men att bostadsrättsföreningar stod utanför lagen i liknande fall och kunde bestämma själva. Till slut skrev jag, att även om jag har juridiken på min sida, så orkar jag inte kämpa längre, utan bestämmer mig för att söka ny bostad samt ska jag lämna ärendet till pressen. Då plötsligt ändrade sig styrelsen och betalade tillbaka vad alla 149 medlemmar betalat i sex månader, 6x210kr= 1260kr och istället gjordes en smärre hyreshöjning som var olika för de som ville ha Comhem och de som inte ville ha det. Ingen som jag pratade med trodde att jag skulle lyckas med mitt klagande, men som synes fick jag rätt till slut. Att jag inte mått så bra under denna tid ledde till minskat immunförsvar och förhöjt blodtryck och enveten förkylning. Nu mår jag bra, men tre månaders deppighet, var det verkligen värt det? Kanske, eftersom jag vann inte bara för mig själv utan för alla andra i föreningen också, tack vare mitt agerande. Under denna tiden har jag också gått och hoppats på att bokförlaget Ordfront var intresserade av mitt manus som handlar om min mormor mellan 1896 och 1918. Allt som händer historiskt under denna tid i Sverige och som min mormor upplever. Alltså ett stycke svensk historia beskrivet genom ett människoliv. Nu har jag dock gett upp hoppet på Ordfront och istället vänt mig till Torkel Ivarsson som arbetat på Borås tidning och som stödde mig då jag forskade om Helene Ugland och som sett att mitt skrivande duger. Det var faktiskt en stor lättnad att inse att jag inte hade något gott att vänta av ett bokförlag. Eftersom jag givit mig själv ett löfte om att den tid jag har kvar att leva ska jag bara göra roliga saker och säga nej till allt tråkigt. Jag ska leva ända till jag dör. Det vill säga, verkligen leva och inte bara överleva. TIDEN ska användas, det är det tiden är till för.

Ny tid, nytt år.

Ny tid, nytt år. Nu gäller det att sopa ut det gamla och in med det nya. Då behövs det städning, tvätt i tvättstugan och rena lakan och sedan måste kroppen få en skjuss, så det blev Friskis&Svettis där jag provade cirkelfys. Jobbigt men det blev kul genom att ledaren var lite speciell som lät oss lyfta, tänja och ta i till melodin ”Han ska öppna pärleporten, så att jag kan komma in”, alla verserna. Det kunde blivit patetiskt, men istället såg jag jympapasset som en komisk film där även jag var med. Att min X-man fyller år just på tröskeln till det nya året hör också till. Det blev trevligt med champagne och fika och där vårt äldsta barnbarn, Johan var med liksom nykomlingen Vera, barnbarnsbarnet en mycket harmonisk liten människa som just upplevt sin första jul- och nyårshelg. Det är som tiden börjar om på något sätt.

Tiden krymper.

Juletid 2013 Åkte med Jockes familj till Jönköping för att fira julafton. Lena hade fixat god mat och jag hade med mig sedvanligt hembakat vörtbröd och grönsakspaté. Trots att vi bara var fyra vuxna och två barn var julklappshögen hur stor som helst. Nästa dag, juldagen, for jag tillbaka till Sthlm med tåg. Packade om och for nästa dag till Göteborg och Eva och Fleming på Hjuvik där det var traditionsenlig kusinträff på Annandagen. Det blev ett intressant samtal vid stora bordet där kusinerna Staffan, Eva, Sten-Hugo, Gunilla, Birgitta, Kerstin och jag samt Hannah och Egon satt. Staffan tog upp ämnet morfar/farfar Sanfrid som man ju aldrig fått tala om i våra föräldrars närvaro. Han hade gjort både Anna Albertina och barnen dvs våra mammor eller pappor mycket ont. När han hade druckit sprit blev han våldsam och slog Anna. Vi vände och vred på problemet och Staffan föreslog att vi skulle inte förlåta men väl lämna Sanfrids dåliga sidor bakom oss och minnas det som också sagts att han var charmig och intelligent och att hanfaktiskt gjorde en uppfinning för SJ som hade med semaforen att göra. Men tyvärr berättade han i fyllan och villan fför en arbetskamrat som själv tog patent på uppfinniungen. Eva hade svårt att ta till sig det positiva med Sanfrid eftersom hon visste att hennes mamma Linnéa var särskilt utsatt för hans våld och hon brukade gömma sig under symaskinen då hennes far Sanfrid kom hem. Eftersom den som gifte sig med ett av barnen, Elsa, min far var likadan som Sanfrid även om han inte slogs så behandlades jag på annat sätt eftersom jag ju drogs med dåliga anlag och de kunde ju aldrig veta vad det skulle bli av mig. Detta tog jag upp i vårt samtal, att jag som barn inte var lika god som mina kusiner, vadan alla nästan med en mun menade att så var det inte. Men de var ju små då och kunde omöjligt relatera till vilka känslor jag hade då. Deras enstämmighet blev därför istället en bekräftelse på att jag till dels var förskjuten av Anna, min mormor och min mammas syskon. Eva hade dock ordnat ett jättefint annandagskaffe med Hannahs hjälp. Sedan sov jag över hos Eva och på kvällen kom ”personalen” som Eva sa och gjorde ordning Fleming, som satt i rullstol och inte var så pigg varken till kropp eller själ, för natten. ”Personalen” kom också på morgonen och tvättade och klädde Fleming. I brevet till korintierna står det att "tiden krymper", hörde jag på radion, ett konstaterande som kändes oerhört aktuellt i sammanhanget. Julen var över.

Nyligen var det namngivning till mitt första barnbarnsbarn då gav jag till hennes ära denna dikt på blankvers. VERA Vad är väl tid när som ett barn är fött, ännu ett under sker i denna värld, det var en dag i maj hon kom, ett mycket vackert litet flickebarn, hon kom i svarta vattenormens år, man tror i Kina att det är minsann, ett tecken på sin stora möjlighet, att ömsa skinn när något gått på tok, och alltid hitta sig en bättre väg. Vad heter du, man frågar nå´n så där, när som man träffas allra första gång, och då behövs ett namn att lyssna till, det sägs att utan namn man ingen är, för det är först med namnet man blir sedd, när som man bygger sin identitet. Vårt kära barn hon får ett vackert namn, som klingar älskligt när man ropar det, VERA! VERA! VERA! (eko) ett namn som står för sanning liksom tro, men Vera är ju ock ett klassiskt namn, med ursprung från det ryska vejra som, betyder äkta, det vill säga sann. Hon får ett namn där kärlek klingar klart, ett namn som syster är med tro och hopp, där Vera står för tron och sanningen, ett vackert namn som kommer ifrån öst, ifrån där morgonrodnan lyser röd, där nya dagar gryr i evig tid, med sol som ger oss ljus på livets stig. Jag tror att livets goda mening är, att leva det och nå det som är sant, och för att njuta också sötman så, låt kärleken få bli din bästa vän, att troget följa dig vart än du går. Men viktigast av allt vårt lilla barn, det är att du är du och du är bra, och att du lyss till dina fina namn, till VERA EBBA ERICSDOTTER och vi önskar dig allt gott uppå din väg. Gammelfarmor 13 oktober 2013

Tiden går och nu fyller min svärdotter 40 år. Till Hanna, 40 år 2013 Jag faktiskt många vänner har och med de flesta är jag också släkt för att de bär på gener ifrån mig men se´n det också finns en del som knutit band med Leifs och mina barn och kära Hanna du är en av dem. Vi vet att ingenting i livet gratis är nej för det mesta krävs det kämpaglöd så även när små barn blir till minsann men efter mycken möda hände det en flicka och en pojk såg dagens ljus så raden utav barnbarn blev till sju Och se´n du skaffat dig en profession som också kostat tid och energi är ock beundransvärt på många sätt men för ett mönsters linjer hit och dit ska bli på sådant sätt att det berör det måste ha ett sting liksom struktur. Jag läst att Hanna faktiskt sagt en gång att till naturen har hon starka band där som idéer hämtas upp helt lätt ibland kan också något oväntat helt plötsligt bli till ljuvlig harmoni när som hon blandat något ärvt med nytt just som hon fångat tankens snabba flykt en rörelse, ett infall i ett språng så gör en konstnär utav stora mått och därför är jag himla glad att jag har blivit svärmor just till dig min vän.

Kräftkalas på Hjuvik. Jag undrar om det någon finns som vet vad hela tiden är för någonting en del de säger den är cirkulär men andra att den endast framåt går. Jag tror att vi nog var och en har fått ett stycke av en evig tid en liten bit som delas upp i år och som man sedan samlar på. Men tiden ingen guldkant har i fall man inte själv förgyller den och därför är jag väldigt glad för att få komma hit och fira kräftans dag det är ju tradition just varje år få äta, surpla ur varenda klo det är så himla gott minsann men att det blir en fest beror nog allramest att jag får va´ tillsammans här med er. Vi känt varandra uti många år ja, faktiskt man kan säga att de är en viktig del av våra långa liv med alla minnen vi tillsammans har då särskilt Bittan, Eva också jag när vi var små och på kalasen då vi drack choklad med grädde ovanpå när som vi satt i herrummet minsann fastän vi bara flickor var just då ni bodde uti Änggården jag minns en himla massa år sen nog det är och om man sedan tänker på hur som vår värld ser ut idag i orostid där livet inte alltid är så lätt så har vi nog ju haft det ganska bra och inte minst på denna träff jag är så himla glad att få va´ med att skåla också sjunga kräftans lov ja, det är tiden när den är som bäst. Britta i september 2013

Kursträff 2 september 2013 För det mesta jag vet vad som är upp och vad som är ned att solen är gul och att månen finns men det är inte alltid som man vet vad sanning är och ibland man inte veta kan om människor just menar vad de sagt men något som jag säkert vet det är att överallt det finns små rosa rum ett rum för kärleken som viktig är en kärlek skön som griper tag i oss som värmer och som kryddar våra liv ett rum för ljuset, det som lyser upp och visar oss var stigen ringlar sig ett ljus som finns uti ett inre rum och som jag tror man kanske växer av ett rum för livet i en stor natur oändlig den natur som bjuder oss att leva här och nu i skördetid i blå natur vårt öde stakas ut utav en väldigt mäktig regissör som kan va´ hårdhänt när den vill med blixt och dunder och med regn kan dock ironiskt le med läcker sol ibland för vår natur har alltid trumf på hand så´n tur att det då också faktiskt finns små mellanrum som lyser här och var kom hit och var med mig en liten stund jag är ditt närmsta mellanrum minsann för där finns tid för poesi och dans för frihet och små snedsprångs vilda lek idag här finns ett särskilt sådant rum för vänners samvaro med mat och prat om hur det var en gång då vi slöts samman i vår kurs då vi var väldigt väldigt små men sedan tiden har jag tror nog format oss så att i denna dag vi vet att vi är himla bra. Ulla B