verklig tid

Det är ju genom minnet vi över huvud taget kan ha en upplevelse av tid. Tiden har kraften att förändra samtidigt som att tiden inte kan gå baklänges. Allt som är till för oss måste ha tidens form, men av dess art vet vi inget eftersom tid är både nu och då. Ja,ja, men vi vet att har vi en gång upplevt något så ingår det i vårt nuvarande liv ej blott som ett ”minne” utan som en fortfarande verklighet. Den sanna verkligheten är icke ett evigt varande utan ett ständigt vardande, som någon sagt. Om man beskriver verkligheten på det sättet för det min tanke till vad som finns bortom verkligheten. Allt består av fraktaler både konturen av ett moln, ett träd, ett löv eller röken från en skorsten. Ett fraktalbegrepp som i ökande omfattning används inom olika vetenskaper för att beskriva delar av verkligheten. För den som sett ett spöke eller träffat någon som ”gått igen”, undrar säkert om inte det man ser med sina egna ögon borde ingå i detta fraktalbegrepp och i så fall finnas i verkligheten. Var går gränsen mellan sinnevärlden och den ockulta världen? Enligt fraktalläran så finns det ingen slump utan allt sker efter bestämda regler. Filosofen säger att ”empirismen håller före att den sanna verkligheten är i tiden och att förändringen tillhör verklighetens väsen, utgör lifvet.” En annan filosof säger ”den sanna verkligheten är evig och att allt som är i tiden endast är fenomen för oss af denna eviga verklighet”. Människans tid är begränsad men kanske inte dess verklighet. I fredags var jag med att följa en vän, Catherine Gordon, till den sista vilan. Eftertänkansvärt och såhär tänkte jag: Vinden rister stilla fruset strå rör sakta vissnade blommans stängel knoppen sluter ömt sitt skal om existensens tåliga väntan. Snöflingor breder sitt tysta täcke över saknadens.sköra väsen.

Möten i tiden

Det finns så många tankar som jag har om allt och ingenting, om stort och smått, om vad som meningen med livet är. Jag ofta undrar och funderar på kanhända är det bara så att vi är här för att fördriva lite tid och att vi själva måste finna ut nånting som gör den meningsfull och bra. Att skapa är en skön process jag vet som gör att mina inre rum får kraft när de bespeglas av den andlighet som föds i kreativitetens krets. Att ha en hobby säger någon att kan ge en känsla av att tiden fylls med ett och annat man har glädje av. Och själv jag fallit offer för vad också kallas samlandets mani, men inte frimärken och inte kitsch nej det som jag istället samlar på kan ej beröras av en mänsklig hand men ändå är det något som berör som lämnar spår av kärlekens passion liksom av smärtor och den sorg den bär. Ibland är detta samlarting helt fyllt av erotik och inte sällan lust men också vänskap och förtrolighet dock alltid alltid av nånting jag minns, med känslor de som finns för evigt kvar. Jag menar alla möten som jag haft som givit mening åt den tid jag levt. Men särskilt minns jag stunderna med dem som har mig allra närmast stått Catherine är en av dem, men hon har nu förlorat mot den kamp hon kämpat har jag tror i över mer än tio år då hon behandlats, ätit medicin och viljestarkt hållt cancern stången för att leva och få va´ med sin familj få glädja andra med teaterkonst men också ge en smula framtidshopp Jag har så många fina minnen just i mötena med dig, min kära vän. Din kamp är över och vi saknar dig.

filmtime 2

Vad är film? I min tolkning är det i första hand rörliga bilder, som hur de än visas, oftast kallas för film. Rörliga bilder kan användas till mycket men är särskilt viktigt om man vill förmedla ett visuellt språk. Ett språk som annars är omöjligt att uppfatta annat än om man står öga mot öga med den man ”talar”. Alltså om man vill skicka ett meddelande på teckenspråk måste man använda ett medium som kan förmedla rörliga bilder, som film. Film kan förmedla olika saker som att dokumentera händelser, sprida information eller berätta något men behöver alltså inte alltid vara frambringad genom en filmkamera, liksom man kan använda tryckta media för samma intentioner. Jag har arbetat med rörliga bilder, som man generellt kallar för film både för döva och hörande både för teve, biograf, med flera media. Min avsikt här är att formulera några ord om den film som är avsedd att visas på biograf. Den som gör sådan film gör det för att vederbörande har något att berätta. En berättelse som publiken sedan tar till sig och tolkar. På biograferna visas just nu en film som heter ”Play”, ett namn som inte på något sätt röjer vad filmen handlar om. Själv kommer jag att tänka på musik eller lek, men efter att ha sett filmen gissar jag att filmmakaren menar rollspel. Filmen är gjord av någon som kan hantverket och som blir hyfsat om man inte tänker på de långa tagningarna som ibland känns som longörer. Han har inte riktigt Roy Anderssons fingertoppskänsla för hur de ska se ut. Att filmen sedan hamnat på topp i ranglistan bra eller dålig beror till stor del på att filmen bekräftar våra fördomar. Det är så det är; svarta barn lurar vita barn och det är det filmen lyfter fram och som man bär med sig då man lämnar salongen. Regissören, Ruben Östlund, blandar ihop vad det han vill att publiken ska se med det som filmen egentligen visar. Han säger i en intervju i DN den 8 januari att det är inte verkligheten han visar utan det är en bild av verkligheten. Just det, den bilden vi ser i filmen är samma bild som vi redan sett i verkligheten. Han säger också att det är viktigt att vi tar hans film på allvar eftersom det är det han har strävat efter. Men vad hjälper det om vi tar filmen på allvar, det är ändå bara fördomar han har förstärkt. Vad menar han förresten med att ta filmen på allvar? Vidare säger Ruben Östlund att han ”gjort till sin specialitet att hålla fram mänskliga beteenden och reaktioner i relativt vanliga, normala sammanhang, utan att ta ställning för eller emot några av de figurer han visar på filmduken.” Det vill säga han visar en bild av verkligheten utan att ta ansvar för de fördomar han förstärker. Har just sett filmen ”Simon och ekarna” där Lisa Ohlin förmedlar en berättelse som berör och utifrån det om jag jämför med ”Play” så förmedlar den senare bara en händelse som jag redan läst i tidningen och som kan betraktas som ett debattinlägg. Själv säger Östlund att alla filmer han gjort har han bara gjort för sin egen skull. Men också tycker han om att spetsa till saker och som det visar sig han inte tar ansvar för.

nyårstid

Nyårstid. Nyår betyder januari och mörker och kallt. Men jag tror vi har fått en ny årstid, januari med grönska, blommor och vår. Ja, jag hoppas på vår precis som den arabiska våren som betyder förändring och bättre tider. Bättre för folket och då inte bara för de rika för de har det redan mycket bättre än alla andra. Istället bör det bli bättre för de som drabbats av regeringens besparingar, som de gjort, för att kunna ge till de rika. Det sorgligt att inte alla i skolan fick lära sig att vi ärver våra föräldrars gener. I dessa gener ligger disposition för olika egenskaper som sedan miljön har betydelse för i vilken grad vi utvecklar dessa egenskaper positiva eller negativa. Av detta följer att vi behöver hjälp och inte straff för vissa beteenden. Det finns ett talesätt som säger att alla är inte födda med en guldsked i hand, det vill säga att de inte har förmåga att ta för sig. Men jag vill ändå hoppas på bättre tider för alla så därför: Nu randas åter ett annat år istället för det som går där katastrofer vällt fram ur alla vrår men vi hoppas och spår att de frön vi sår leder fram till en alldeles egen vår som vi firar ikväll med fyrverkei och gutår till ett himla GOTT NYTT ÅR då vi på kärlekens klocka slår.

filmtime

Ang.debatten om filmen PLAY. Är PLAY en film eller ett filmat debattinlägg? En regissör ska inte behöva förklara vad han vill säga med sin film. Åskådaren ska heller inte bli tillsagd vad det är som regissören tänkt med den. När Ruben Östlund går i svaromål mot vad vissa kritiker tycker om hans film berättar han om företeelser som absolut inte syns i filmen men som för hans egen del är avgörande för dess innehåll. Han menar att händelser bakom kameran var med om att förstärka vad han ville säga med filmen. Något som visserligen är intressant som debattinlägg men inte för vad som syns i de rörliga bilderna eller filmens konstnärlighet. Ändå är han tvärsäker på att jag inte gillar att bli avslöjad såsom varande deltagare i en social och ekonomisk obalans när jag ser hans verk. Glöm det, eftersom den obalansen ändå existerar bortom varje filmmakares intentioner. Vad jag ser i bilderna har heller inget att göra med hur nervös regissören var över om skådespelarna skulle klara sina roller. Hans nervositet syns inte på filmen, blott resultatet och har alltså inget att göra med vad filmen säger mig. Tydligen är han själv missbelåten med att alla inte ser vad han EGENTLIGEN ville berätta. Jag såg vad som försiggick på vita duken, det vill säga resultatet. Allt det andra är en annan berättelse. Film är ett konstverk och det kan i bästa fall sammanfalla med vad filmen säger mig men inte alltid med vad regissören vill säga med sin film.

Evinnerliga tider

Evinnerliga tider Inte visste vi då, 1946, att våra möten skulle hålla på i evinnerliga tider, ja, vi träffas fortfarande varje månad. Jag menar möten då flickorna på Kålltorps Ungdomsgård träffades för samvaro. Först samlades vi på varandras födelsedagar. Vi var elva stycken som träffades hemma hos varandra men efter ett par år blev det symöten istället. Det var inne med symöten då men när det kändes för tantigt blev det bara just möten men fortfarande en gång i månaden. Igår reste jag till Göteborg för att vara med på julträffen med tjejerna, då man har med sig en klapp som lägges i en säck och som tomten fördelar slumpvis mellan oss. Tyvärr har vår tomte drabbats av demens och bor på ett hem varför värdinnan delade ut paketen istället.. Numera träffas vi vid lunchtid stället för på kvällen och det bjuds på lunchsmörgås . Men vad jag ville berätta med detta är att ett tonårsgäng för 65 år sedan började träffas regelbundet en gång i månaden hemma hos varandra och gör det alltjämt. Dessutom träffades vi på 40-talet varje kväll på ungdomsgården. Det där med evinnerliga tider är detsamma som till döddagar. Nu är vi bara sju vackra flickor eftersom tidens tand har tagit ut sin rätt. På väg till Centralen för återresa till Stockholm tar jag god tid på mig för att insupa göteborgsatmosfären. Passerar Scandinavium där det ringlar en hundra meter lång kö för att köpa biljetter till Bruce Springsteen. Ser min gamla skola, Kommunala Mellanskolan där jag tog realen 1947. Kollade också Leifs vindflöjlar på balkongen till restaurangen på en tillbyggd del av skolan som numera heter Burgårdens utbildningscenter. Kilar in på Stadsbiblioteket och får hjälp med att leta fram ett par bilder på Skansen Lejonet där huset där min mamma föddes finns med och som jag kopierar. Införskaffar lite yoghurt och en ostfralla att ha på tåget på konsum på Avenyn där det också finns en kö till Springsteen-biljetter förresten. Avenyn var sig lik från tiden då man strögade. Tog också med en sväng genom Femman innan tåget skulle gå. Det blev plötsligt ont om tid så jag måste skynda mig. Kom då att tänka på något jag hörde nyligen, nämligen att ”tiden skall inte vara en fågel som flyger framför mig utan en trygg oxe som går vid min sida.”

111111

Vilken tid det tar! Jag menar att nu är det en månad sedan jag lämnade mitt manus till ett bokförlag. Väntans tider. Ska det bli ja eller ska det bli nej? Har förresten ett manus till som ligger och väntar på att bli skickat till ett förlag. Var det någon mer än jag som reagerade på programledaren i Go´kväll den 111111 då han skopade ut alla svenska filmer för att de var kantiga. Han, Starbrink, använde ordet ”kantigt” i negativ bemärkelse medan Ruben Östlund som han just skulle intervjua i programmet minsann hade mycket bättre skådespeleri i sin film Play. Ruben Östlund visste hur man skulle göra för att filmen skulle bli bra menade Starbrink som alltså tycker att Thomas Alfredsson, Björn Runge, Richard Hobert och några till inte vet hur man ska göra bra film. Hoppas Go´kväll tar in en kompetent filmrecensent när de ska diskutera film nästa gång. Att han dessutom kallade barockmålaren Peter Paul Rubens för Ruben var inte heller så bra. På tal om Rubens så har han på ett otroligt närgånget sätt lyckats att till vår tid förmedla barockens frusna tid genom sina bilder. Han använde sig av en målerisk, organisk och koloristisk barockstil.